”En feelgoodroman om Tysklands ockupation av de brittiska kanalöarna under andra världskriget” – se där, en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva! Likväl är det en bra sammanfattning av Mary Ann Shaffers ”The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society” som just nu toppar bästsäljarlistorna världen över och i höstas utkom i svensk översättning på Brombergs förlag. (Den svenska pocketutgåvan kommer i maj.)
Alltsammans börjar med att Juliet Ashton, lätt förvånad bestsellerförfattare i efterkrigstidens London, får ett brev från Dawsey Adams där han berättar om hur en ytterst speciell läsecirkel fick honom och hans vänner att hålla modet, läs- och livslusten uppe under de svåra ockupationsåren på ön Guernsey i Engelska Kanalen. Sedan följer en intensiv brevväxling – först mellan Juliet och medlemmarna i Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap (hur de fick sitt tungvrickarnamn får ni upptäcka själva) och senare, när hon begett sig till ön för att träffa sina nya vänner, mellan öborna och Juliets vänner och förläggare i London. Nattsvarta krigsminnen, vardagshjältar, undansmugglade grisar, spådomar genom att granska huvudknölar (!), Miss Marple-inspirerat detektivarbete, systrarna Brontë, recept, kärleksbekymmer och böcker är bara några av ingredienserna i brevväxlingen mellan Guernsey och fastlandet. Faktum är att självaste Oscar Wilde dyker upp på ett hörn – till mitt stora jubel, förstås.
Eftersom jag anser att brevromaner är en underskattad litterär subgenre (åh, minns ni ”84 Charing Cross Road”?) gillar jag verkligen greppet att låta karaktärerna komma till liv genom brevväxling. Det är personligt, medryckande, småputtrigt humoristiskt och – fastän breven avhandlar något så hemskt som krig, död och koncentrationsläger – hjärtevärmande. Kanhända blir det lite för snällt och slätstruket ibland för min smak men jag läser med ett småleende på läpparna (plus gråtpaus) och när jag lägger ifrån mig boken känns det som om jag skaffat mig ett helt gäng nya vänner. Kanske är det ingen slump att Mary Ann Shaffers bok blivit en sådan försäljningssuccé just i dessa tider av ekonomisk kris, krig och elände? Är den puttriga feelgoodromanen med en mörk kärna det nya svarta inom litteratursfären? Kom ihåg var ni läste det först…
10 kommentarer
synd bara att titeln är så hopplös, folk uppfattar den inte när man skall tipsa om den… o varför känner jag plötsligt ett behov av semester på kanalöarna?
Maria: Ja, gud, titeln är helt jävla hopplös. Jag var tvungen att dubbelkolla flera gånger innan jag skrev recensionen så att inte det skulle bli knas. Men otroligt mysig bok – och ja, visst blir man sugen på att åka till kanalöarna? :)
Försökte läsa boken men klarade inte av den. Inget för mig helt enkelt.
Den är helt underbar, en fröjd för sinnet.
Mm, jag minns 84 Charing Cross Road. Mums!
Noterar potatisskalarna för kommande bokköp.
Guernsey… är en klar favorit och jag håller med om det puttriga och att det känns som om man fått nya vänner.
Mest intressanta boktipset på länge! Jag <3 långa boktitlar dessutom
Å! Har just avslutat denna ljuvliga lilla pärla! Lätt- o snabbläst och feelgood i drivor! Men sånt behöver man ju sticka emellan med ibland!
[…] recensioner: Bokhora och […]
Jag fastnade för boken mycket tack vare titeln då jag har ett kärt förhållande till paj. Vi är ett sällskap, om inte litterärt så åtminstone ett med litterära intressen, som träffas med jämna och ojämna mellanrum och dryftar livet i stort och smått. Vid dessa träffar äter vi alltid paj i någon form. Boken fångade mig och gav bara bra vibbar!