”The Likeness” – Tana French

En sak vill jag att ni ska veta om ”The Likeness”, Tana Frenchs ännu ej översatta uppföljare till ”Till skogs”, på en gång: den är mycket bättre än den verkar. Kom ihåg det nu när jag återberättar intrigen i korta drag.

Jo, ”The Likeness” börjar med att Cassie Maddox, numera placerad på familjevåldsroteln, får ett samtal från sin tidigare kollega, numera pojkvän Sam (sååå mycket tristare än ”Till skogs” berättarröst Rob, som dessvärre lyser med sin frånvaro här – en storstilad comeback i bok nummer tre, tack!) som ber henne omedelbart komma till en brottsplats. En ung kvinna har blivit knivmördad – inget extraordinärt med det, tycker Cassie och undrar vad hon, som inte ens arbetar på mordroteln längre, har att tillföra. Sedan tittar hon närmare på offret och upptäcker 1) att hon ser ut att vara Cassies tvilling (det är hon inte) och 2) att det står Lexie Madison på offrets ID-kort. Lexie Madison var det alias som Cassie gav sig själv när hon jobbade undercover för flera år sedan, innan händelserna i ”Till skogs”; det ser alltså, hur ologiskt det än verkar, ut som om det är Cassies alter ego som mördats. Cassies gamla chef, Frank Mackey, övertalar Cassie att infiltrera Lexies hem, en fallfärdig gammal herrgård i en by strax utanför Dublin, och lära känna de fyra unga litteraturforskare som bodde där med Lexie. Hennes undercover? Lexie Maddox, mirakulöst räddad från knivdådet med med stora (möjligen bestående) minnesluckor. Hon ska alltså utge sig för att vara mordoffret, som i detta scenario inte dog, för att ta reda på vad som hände Lexie (eller vad hon nu hette på riktigt…).

Äh. Jag ger upp. Det är omöjligt att beskriva handlingen i ”The Likeness” utan att det blir c-filmsparodi av det hela. Men, som jag sade precis i inledningen av den här recensionen, det ÄR faktiskt inte så fånigt som det verkar, jag lovar! Om man köper den minst sagt osannolika huvudintrigen – och det är ett stort ”om” – är det här idealisk sommarläsning. Spännande, välskrivet – utan de där överspända liknelserna jag störde mig lite på i ”Till skogs” – och, här kommer vi till pudelns kärna, massor av ”Den hemliga historien”-vibbar. Massor. Här finns till och med en Henry Winter-lookalike, beläst, bredkäkad, mörkhårig och med ett närmast magnetiskt inflytande över sina vänner.  Det är väl oundvikligen så, misstänker jag, att de läsupplevelser som drabbar en rakt i solar plexus när man befinner sig i tonåren är de man aldrig riktigt förmå släppa. Alltså blir jag fortfarande överlycklig när jag ramlar över böcker där det refereras till excentriska humaniorastudenter som tycks leva i symbios med varandra i en alkoholmarinerad, kultiverad alternativ verklighet utan TV-apparater och andra nutida vulgariteter – tills Brottet gör entré… Likheterna med Donna Tartts debutroman var påtagliga redan i ”Till skogs”, men här är de så många och uppenbara att jag inte kan bestämma mig för ifall det rör sig om hyllning eller plagiat. Ibland till och med pratar Tana Frenchs karaktärer som klassicisterna vid Hampden College, i synnerhet Henry-kopian (som heter Daniel), fast med irländsk dialekt och lite mer humorbefriat. Eftersom jag är en sådan pinsam sucker för ”Den hemliga historien”-pastischer, och säkert inte kunnat motstå frestelsen att skriva en själv om jag någon gång började arbeta på en roman, väljer jag det första alternativet. Självklart är det inte ens i närheten av Donna Tartt vad gäller språk och gestaltning, men är man svältfödd på akaporr och excentriska humaniorastudenter så är man. Richard Papens största karaktärsfel är enligt honom själv ”en sjuklig längtan efter det romantiska, kosta vad det kosta vill”. Mitt största läsrelaterade karaktärsfel är, misstänker jag, en sjuklig längtan efter en ny ”Den hemliga historien”, kosta vad det kosta vill. Någon ny ”Den hemliga historien” är verkligen inte ”The Likeness”, men jag hade det rätt trevligt under läsningens gång ändå och hoppas på fler ”Den hemliga historien”-ripoffs spänningsromaner från Tana French.

Mer ”Den hemliga historien”-inspirerad spänning? Testa ”De döda språkens sjö” av Carol Goodman.

Mer osannolik dubbelgångarkrim? Tess Gerritsens ”Body Double” saknar den stilistiska elegansen, men är rätt kul ändå. Där är det patologen Maura Isles som får sitt livs chock när hon ser sin dubbelgångare på obduktionsbordet.