Påfallande många – jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga alla – av Stephen Kings bästa böcker faller in i ”tänk om…”-kategorin. (De har även det gemensamt att ”tänk om…”-scenariorna ser rätt fåniga ut på papper; bry er inte om det.) Tänk om en grupp människor skulle gömma sig från urtidsliknande fåglar i ett snabbköp medan en tät dimma sveper in över Maine. Tänk om en influensaliknande farsot skulle ta död på 99% av USAs befolkning och dela in de resterande i två läger. Tänk om en stad var 27e år skulle hemsökas av en ondska som tar formen av det vi mest fruktar.
Tänk om en stad, en helt vanlig liten småstad i västra Maine, en strålande vacker höstdag helt plötsligt skulle finna sig avspärrad från resten av jorden av ett osynligt magnetfält. Det är ett bra ”tänk om…”-scenario, inte sant? Det tyckte Stephen King redan 1976, då han för första gången satte sig ner för att skriva berättelsen om den hermetiskt tillslutna småstaden. Han hann skriva runt 75 sidor innan projektet blev honom övermäktigt. Inte på grund av det stora persongalleriet – vi talar trots allt om killen som vid den tidpunkten skrivit större delen av ”The Stand”, boken som mitt andra ”tänk om…”-scenario tillhör och allmänt sedd som Kings största och bästa roman – utan på grund av de tekniska detaljerna som medföljde idén om småstaden och den osynliga kupolen. Hur skulle han gå till väga? King hade ingen bra lösning på de tekniska aspekterna, så manuset fick samla damm i byrålådan i många år. Idén fortsatte dock att hemsöka honom år efter år, sådär som riktigt bra idéer har en tendens att göra, och för två år sedan satte han sig ner för att skriva ”Under the Dome”. Den här gången hade han tagit hjälp av en researcher, faktiskt samme researcher som hjälpte honom med de tekniska/medicinska aspekterna i ”The Stand”, för att få bukt på tekniken.
Ärligt talat är ”varför?”-aspekten av ”Under the Dome” romanens svagaste punkt, men det gör inte så mycket. Här finns så mycket annat att älska, inte minst Kings starkaste ensemble sedan – ja, ni gissade det – ”The Stand”. Jag räknar redan nu till fyra ”The Stand”-referenser i den här recensionen; det är ingen slump. Det finns flera beröringspunkter mellan romanerna, inte minst omfånget. Med omfånget menar jag inte bara den fysiska längden, som är tillräckligt ansenlig för att orsaka träningsvärk vid sträckläsning, utan den karaktärsmässiga och innehållsmässiga bredd som präglar båda verken. De medföljande kartorna och listorna över stora delar av persongalleriet talar sitt tydliga språk: det här är en stor, ambitiös roman med fler karaktärer än vilken rysk roman som helst. Jag glömmer dock snabbt bort såväl kartan som listan eftersom staden, och personerna som befolkar den, är så minnesvärda och distinkta. Vi har Dale ”Barbie” Barbara, romanens ofrivillige hjälte, och hans nemesis, den genuint obehaglige småstadsdiktatorn/bilförsäljaren/religiösa fanatikern Big Jim Rennie. Mellan dessa två ytterligheter, romanens moraliska kompass om ni så vill, finner vi resten av stadens invånare: sjukvårdspersonal, poliser, småstadspolitiker, mammor, pappor, fyllon, hundar, barn och de rakryggade, ”ayuh”-mumlande knegaryankees som brukar befolka Kings litterära universum. Hur de reagerar på den smått fantastiska men likväl verkliga kris som avskärmningen innebär är romanens kärna. Det är inte första gången som King utforskar de mindre smickrande sidor av den mänskliga existensen som kommer fram under krisförhållanden; jag kommer vid flera tillfällen under läsningen att tänka på en annan briljant ”tänk om…”-berättelse, långnovellen ”The Mist”, även det en berättelse som genomsyras av religiös fanatism, gruppdynamik och klaustrofobi. Någon skräckroman i ordets rätta bemärkelse är dock inte ”Under the Dome”. Här finns väldigt få övernaturliga element – huruvida ”The Dome”-fenomenet faller in i den kategorin får ni själva ta reda på – och inga av de där fläskigt überskräckiga inslagen som fick håret att krulla sig i exempelvis ”It” eller ”Pet Semetary”. Därmed inte sagt att det inte finns skräckinjagande element här. Bara själva grundförutsättningen för berättelsen är hårresande, och i takt med att levnadsförhållandena under den osynliga kupolen blir allt sämre skruvar King åt spänningen några varv till. Möjligen förlorar berättelsen något av den ursinniga berättarglädje som präglar de första dagarna efter Dome Day någonstans halvvägs in… eller så är det jag som behöver en liten andningspaus.
När min utgåva av ”Under the Dome” klockar in på strax under 900 sidor känner jag mig varken överväldigad eller mätt (inte matt heller för den delen; möjligen darrar det lite i armmusklerna). Nej, jag skiljs från ”Under the Dome” med känslan av att vilja ha mer. Och, framför allt: en intensiv glädje över att Stephen King under sitt sextioandra levnadsår kan leverera en roman präglad av så mycket berättarglädje och stilistisk finess (allvetande berättargrepp! Sekvenser skrivna i viperspektiv! Snygga referenser till bland annat T.S. Eliots ”The Hollow Men!”) att det doftar glansåren mellan 1974 och 1984 lång väg – plus den mognad och erfarenhet som 00-talets King besitter. DET bådar gott inför framtiden, mina vänner! Man kan även vända på resonemanget och se ”Under the Dome” som ett majestätiskt avsked, det ultimata tackbrevet till alla vi Constant Readers som följt King genom åren, men nej, den läsningen är för deprimerande att ta till sig. Så länge det är så mycket krut i gubben att han skriver brallorna av vilken trettioåring som helst hoppas jag att vi får fortsätta läsa nya – ursäkta ordvitsen – kungliga alster i minst ett decennium till.
Mer ”Under the Dome” på Bokhora.
Ladda ner utkastet till ”The Cannibals”, Kings första experiment med Dome-konceptet, här.
23 kommentarer
ah, suget blir bara större! jag kollar på Book Depository som just hade mage att höja priset med fyra euro sen igår (har din recension nåt med saken att göra? ;)) men väntar otåligt på att få lägga vantarna på boken!
Vad tycker du att jag som ovan King-läsare ska börja med? Jag är inte så mycket för skräck, men däremot väldigt förtjust i framtidsskildringar och fantasifulla ”tänk om”-scenarier. The Shining är t ex för läskig. Har du nåt tips?
Jag tycker faktiskt att du kan testa Under the Dome! Den utspelar sig i en hyfsat närbelägen framtid (en sliten dekal från Obamas presidentkampanj 2012 nämns i förbifarten) och är ju väldigt mycket fantasifull ”tänk om…”-skildring. Eller The Stand (Pestens tid), rätt oskräckig men jättebra. Låt inte sidantalet avskräcka dig!
Långnovellen The Mist från Skeleton Crew är en annan möjlig öppning. Då får du dessutom många bra noveller på köpet (vissa skräck förvisso).
Har kommit lite mindre än halvvägs in i boken, mycket trevligt att höra att den håller hela vägen och ännu lite längre!
Åh! Vad jag längtar tills den kommer på svenska! För jag behärskar tyvärr inte att läsa böcker på engelska… Någon som vet när den är planerad att utkomma på svenska?
Jag hittar tyvärr ingen information om när den kommer på svenska, men det förutsätter jag att den gör så småningom. Det kanske tar ett tag för översättaren bara…
När man ser omslaget kommer man osökt att tänka på The Simpsons Movie… Det King-scenario som låter fånigast måste nog vara ”mangel blir besatt av djävulen och dödar folk”. Nästan lika fånigt som ”besatt bil mördar folk”… Men allt beror på hur man skriver det.
The Mangler ÄR fånig i utförandet också! Christine minns jag däremot som riktigt otäck, fast det kanske ska tilläggas att jag var fjorton när jag läste den…
@Helena: Det verkar som om vi har lite olika åsikter om boken, även om grundsynen är likartad. Jag återkommer med en recension imorgon.
@Anna: Om du gillar framtidsskildringar så kan jag rekommendera ett par av Kings böcker skrivna under pseudonymen Richard Bachman: The Long Walk (Maratonmarschen) och The Running Man (Den flyende mannen).
Åh, jag kan bara hålla med Helena, din recension var helt i enighet med min läsupplevelse. Bara det du skriver om ”knegaryankees”, åh så rätt!
Och jag vill också ha mer, nu, helst igår redan! Har dragit omkring med surmulen uppsyn och en annan mycket lättare bok som genast fått folk runtomkring att undra var min tegelsten tagit vägen varpå jag bryter ut i hyllningar som sedan byts ut mot klagosång – detta är ju en av årets mest efterlängtade böcker och, som det visade sig, en av de bästa. Vad ska jag läsa nu, liksom. Väldigt få böcker lär ju vara så här fantastiska, och antalet King-böcker är ju begränsade (fast ganska många ändå). Det får bli favoriter i repris, helt enkelt.
Det låter som om ”Under the Dome” har vissa likheter med science fiction-novellen ”The Kindness of Strangers” av Nancy Kress…
http://escapepod.org/2009/09/24/ep217-the-kindness-of-strangers/
Läste idag att King funderar på att skriva en uppföljare till the Shining och då med den lilla killen (Danny var det vad?) som huvudperson. Är lite kluven till det här med uppföljningar men samtidigt kan jag inte låta bli att hoppas att den blir av.
Eftersom jag för tillfället är lätt begravd i Stephen King (jag skriver just nu efterord till ett rejält urval av hans äldre romaner, som kommer att återutges i pocket under nästa år) är det intressant att se hur tendenser i hans författarskap tydligen slår igenom också i ”Under the Dome”. För det finns rätt tydliga brytpunkter. Den kanske mest påtagliga kom 1992, när han gav ut ”Geralds lek” och ”Dolores Claiborne”, två romaner som varken är skräck eller innehåller några övernaturliga eller ens spekulativa element och som dessutom bägge är stilistiskt experimentella: ”Dolores Claiborne” är skriven som en monolog, dessutom på Mainedialekt, och utan kapitelindelning eller ens blankrader mellan scener; ”Geralds lek” är mer konventionell men utspelas till största delen i ett enda rum med en enda person. Med de böckerna övergick King också till att i första hand intressera sig för mer inträngande psykologiska individporträtt, även om den inriktningen avgjort förebådas i åtskilliga tidigare böcker. Interfolierandet av en allvetande berättarröst finns här och där i romansviten ”Det mörka tornet”, men annars och mest markant i ”Det svarta huset” – fast eftersom den romanen är samskriven med Peter Straub är det förstås svårare att påstå att just det tidigare skulle ha varit ett stildrag hos King.
Intressant är också att det var med de båda romanerna 1992 som han på allvar började skriva inte bara om kvinnor, utan om mäns våld mot kvinnor som sedan dess varit ett återkommande motiv i böckerna.
Annars har King såvitt jag har sett senast sagt att han tänker skriva en ny, fristående roman i ”Mörka tornet”-serien, med arbetstiteln ”The Wind Through the Keyhole”.
Hej! Skulle du kunna utveckla vad du menar med ”tänk om…”-kategorin? Att måla upp ett scenario görs ju i i stort sett all fiktion?
Hej David! Jovisst har du en poäng där, men just i fallet Stephen King rör det sig i de fall jag nämner om väldigt skruvade scenarion utifrån vilka resten av romanen uppstår. King har själv talat om hur många av hans berättelser startar i tanken ”what if…?”, och det har han måhända gemensamt med många andra författare som ägnar sig åt skönlitteratur, men jag menar att ”tänk om…”-faktorn, nyfikenheten och lekfullheten som dessa berättelser utgår från, och det faktum att han – när han lyckas – får en att tro på det otroliga är ovanligt stark just hos King. Sedan håller jag inte riktigt med dig om att i stort sett all fiktion skulle måla upp ett scenario; långtifrån all skönlitteratur är intrigbunden. Men det är ju en annan diskussion.
Hej Helena! Tack för det utförliga svaret, nu vet jag hur du menar!
Frågan för mig är om skillnaden mellan Kings ”tänk om..”, och övrig fiktion verkligen ligger i nyfikenheten och lekfullheten. Jag måste förklara först vad jag menar: även om skillnaden mellan King och t ex Dostojevskij är gigant (och jag håller förövrigt med – intrigen är väldigt stark och uppenbar hos King), så skulle jag ändå sätta de båda under ”tänk om..” enbart av skälet att de experimenterar med händelseförloppet i sina berättelser: ”tänk om Raskolnikov skulle mötas av systern direkt efter mordet på pant-tanten..”, eller t.o.m: ”tänk om Raskolnikov var en student..vilka möjligheter skulle det öppna för?”. I den meningen skulle ”tänk om..” vara detsamma som skönlitteratur. Jag förstår om du inte orkar svara, men jag värdesätter din åsikt om saken, annars skulle jag inte skriva! David
Haha, du måste läsa det här: http://www.tor.com/index.php?option=com_content&view=blog&id=58396) … Jag tänkte på dina Stephen King-posts genast när jag såg den artikeln!
Haha! Tack för länken. Skyhög igenkänningsfaktor! Trevlig sida i övrigt också.
Ja, det var en bra bok. Rätt humoristisk, ser fram emot att äta rosbiff med potatismos vid samma bord som jesus. Skämt. Någonstans i boken skriver han om en tv serie vilket är den naturliga uppföljaren till ”lost”. Boken är så himla tjock och jag hittar inte sidan längre. Kanske du kommer spontant ihåg vilken serie han menar?
Goldmund, jag är rätt säker på att uppföljaren till Lost som King nämner är en TV-serie han själv hittat på som en hyllning till serien. King är ett stort Lostfan och skaparna är i sin tur stora Kingfans; det finns massor av Kingreferenser i serien om man letar lite. Sen utspelar ju sig Under the Dome någon gång under 2010-talets senare år (minns den avflagnade ”Obama 2012 – YES WE CAN, AGAIN!” som nämns i förbifarten) så serien finns alltså inte på riktigt. I alla fall inte än. Ett av många små sympatiska nördskämt som glimrar förbi i boken.
mmm, det låter troligt. Tack
trillade in här av en händelse då jag precis läst klart boken och kollade in lite recensioner på nätet.
Visst hör King till mina favoritförattare men allt han skrivit är inte bra. Den här var sisådär, en anledning till detta är att den var på tok, som många av Kings böcker, för lång och ung. vid sidan 500 började mitt intresse svikta främst pga att King har en tendens att dra ut på handlingen i det oändliga men en mellanbok av King skulle jag nog säga.
Jag är såld på tv-serien ”The Stand” 8tim
Och Shawshank Redemption.
Men The dome, har jag bara sett 5 delar av.
Har dock tröttnat, kanske för att jag ser dom för fort..
/King fan.