”Under the Dome” – Stephen King

Påfallande många – jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga alla – av Stephen Kings bästa böcker faller in i ”tänk om…”-kategorin. (De har även det gemensamt att ”tänk om…”-scenariorna ser rätt fåniga ut på papper; bry er inte om det.) Tänk om en grupp människor skulle gömma sig från urtidsliknande fåglar i ett snabbköp medan en tät dimma sveper in över Maine. Tänk om en influensaliknande farsot skulle ta död på 99% av USAs befolkning och dela in de resterande i två läger. Tänk om en stad var 27e år skulle hemsökas av en ondska som tar formen av det vi mest fruktar.

Tänk om en stad, en helt vanlig liten småstad i västra Maine, en strålande vacker höstdag helt plötsligt skulle finna sig avspärrad från resten av jorden av ett osynligt magnetfält. Det är ett bra ”tänk om…”-scenario, inte sant? Det tyckte Stephen King redan 1976, då han för första gången satte sig ner för att skriva berättelsen om den hermetiskt tillslutna småstaden. Han hann skriva runt 75 sidor innan projektet blev honom övermäktigt. Inte på grund av det stora persongalleriet – vi talar trots allt om killen som vid den tidpunkten skrivit större delen av ”The Stand”, boken som mitt andra ”tänk om…”-scenario tillhör och allmänt sedd som Kings största och bästa roman  – utan på grund av de tekniska detaljerna som medföljde idén om småstaden och den osynliga kupolen. Hur skulle han gå till väga? King hade ingen bra lösning på de tekniska aspekterna, så manuset fick samla damm i byrålådan i många år. Idén fortsatte dock att hemsöka honom år efter år, sådär som riktigt bra idéer har en tendens att göra, och för två år sedan satte han sig ner för att skriva ”Under the Dome”. Den här gången hade han tagit hjälp av en researcher, faktiskt samme researcher som hjälpte honom med de tekniska/medicinska aspekterna i ”The Stand”, för att få bukt på tekniken.

Ärligt talat är ”varför?”-aspekten av ”Under the Dome” romanens svagaste punkt, men det gör inte så mycket. Här finns så mycket annat att älska, inte minst Kings starkaste ensemble sedan – ja, ni gissade det – ”The Stand”. Jag räknar redan nu till fyra ”The Stand”-referenser i den här recensionen; det är ingen slump. Det finns flera beröringspunkter mellan romanerna, inte minst omfånget. Med omfånget menar jag inte bara den fysiska längden, som är tillräckligt ansenlig för att orsaka träningsvärk vid sträckläsning, utan den karaktärsmässiga och innehållsmässiga bredd som präglar båda verken. De medföljande kartorna och listorna över stora delar av persongalleriet talar sitt tydliga språk: det här är en stor, ambitiös roman med fler karaktärer än vilken rysk roman som helst. Jag glömmer dock snabbt bort såväl kartan som listan eftersom staden, och personerna som befolkar den, är så minnesvärda och distinkta. Vi har Dale ”Barbie” Barbara, romanens ofrivillige hjälte, och hans nemesis, den genuint obehaglige småstadsdiktatorn/bilförsäljaren/religiösa fanatikern Big Jim Rennie. Mellan dessa två ytterligheter, romanens moraliska kompass om ni så vill, finner vi resten av stadens invånare: sjukvårdspersonal, poliser, småstadspolitiker, mammor, pappor, fyllon, hundar, barn och de rakryggade, ”ayuh”-mumlande knegaryankees som brukar befolka Kings litterära universum. Hur de reagerar på den smått fantastiska men likväl verkliga kris som avskärmningen innebär är romanens kärna. Det är inte första gången som King utforskar de mindre smickrande sidor av den mänskliga existensen som kommer fram under krisförhållanden; jag kommer vid flera tillfällen under läsningen att tänka på en annan briljant ”tänk om…”-berättelse, långnovellen ”The Mist”, även det en berättelse som genomsyras av religiös fanatism, gruppdynamik och klaustrofobi. Någon skräckroman i ordets rätta bemärkelse är dock inte ”Under the Dome”. Här finns väldigt få övernaturliga element – huruvida ”The Dome”-fenomenet faller in i den kategorin får ni själva ta reda på – och inga av de där fläskigt überskräckiga inslagen som fick håret att krulla sig i exempelvis ”It” eller ”Pet Semetary”. Därmed inte sagt att det inte finns skräckinjagande element här. Bara själva grundförutsättningen för berättelsen är hårresande, och i takt med att levnadsförhållandena under den osynliga kupolen blir allt sämre skruvar King åt spänningen några varv till. Möjligen förlorar berättelsen något av den ursinniga berättarglädje som präglar de första dagarna efter Dome Day någonstans halvvägs in… eller så är det jag som behöver en liten andningspaus.

När min utgåva av ”Under the Dome” klockar in på strax under 900 sidor känner jag mig varken överväldigad eller mätt (inte matt heller för den delen; möjligen darrar det lite i armmusklerna). Nej, jag skiljs från ”Under the Dome” med känslan av att vilja ha mer. Och, framför allt: en intensiv glädje över att Stephen King under sitt sextioandra levnadsår kan leverera en roman präglad av så mycket berättarglädje och stilistisk finess (allvetande berättargrepp! Sekvenser skrivna i viperspektiv! Snygga referenser till bland annat T.S. Eliots ”The Hollow Men!”) att det doftar glansåren mellan 1974 och 1984 lång väg – plus den mognad och erfarenhet som 00-talets King besitter. DET bådar gott inför framtiden, mina vänner! Man kan även vända på resonemanget och se ”Under the Dome” som ett majestätiskt avsked, det ultimata tackbrevet till alla vi Constant Readers som följt King genom åren, men nej, den läsningen är för deprimerande att ta till sig. Så länge det är så mycket krut i gubben att han skriver brallorna av vilken trettioåring som helst hoppas jag att vi får fortsätta läsa nya – ursäkta ordvitsen – kungliga alster i minst ett decennium till.

Mer ”Under the Dome” på Bokhora.

Ladda ner utkastet till ”The Cannibals”, Kings första experiment med Dome-konceptet, här.