”Utan blod” – Alessandro Baricco

Nya bud i min frågeställning kring den ultimata romanlängden! Om alla författare skrev som Alessandro Baricco skulle inga böcker behöva vara längre än 100 sidor. Nu skulle det i ärlighetens namn bli lite trist om alla började skriva som Baricco, men jag är hemskt glad över att han skriver som han gör. Få kan som han förmedla så mycket med så lite. Hans romaner, sällan särskilt mycket längre än 100 sidor, känns helt färdiga och komplexa trots det lilla formatet. Jag skulle gissa att det har med den språkliga skärpan att göra: varje ord vägt på guldvåg, inget skiljetecken överflödigt.

För rätt många somrar sedan läste jag mig igenom litteraturlistan till den skrivarkurs jag skulle börja till hösten. Det var så jag stiftade bekantskap med Baricco. Sett så här i backspegeln var ”Silke” en av mina starkaste läsupplevelser mellan tjugo och tjugofem, och frågan är om det inte var just det utsökt minimalistiska, poesin i den slimmade volymen, som bidrog. Jag är ju tegelstenshoran hela dagen och bangar inte ens 1000-sidorskolosser om de trollbinder mig hela vägen, men det är något speciellt med att kunna läsa en bok i en enda febrig sittning. Den där koncentrationen som uppbringas då är svår att jämföra med längre, mer utdragna läsupplevelser.

Med ”Utan blod”, utgiven på svenska 2005 (när kommer något nytt?), återupptar jag min slumrande kärleksrelation med Baricco. Det är en alldeles perfekt liten berättelse om våld, hämnd och förlåtelse, mer spännande än många deckare jag läst på sistone. Genom en lucka i golvet ser en liten flicka sin far och bror mördas brutalt av tre män. Platsen för våldsdådet är en ödsligt belägen gård i efterkrigstidens Spanien (jag skulle gissa att kriget som ligger som en mörk skugga över hela berättelsen är det spanska inbördeskriget, även om det aldrig sägs rakt ut). En av de tre mördarna, en ung pojke, upptäcker flickan men skonar hennes liv. Många år senare möts de igen, och fastän den inledande delen är gastkramande gestaltad är det mötet mellan två åldriga människors ickeliv som berör starkast. Det är sorgligt, vackert och djupt rörande utan att för en sekund bli smetigt eller sentimentalt. När romanen klockar in på 98 sidor har jag gråten i halsen och bestämmer mig för att detta ska bli en Bariccosommar. Biblioteket, here I come! (Och jag ska göra efterforskningar angående status på eventuell ny roman!)