Vilken minut som helst nu intar Joyce Carol Oates hörsalen på Kulturhuset – utan mig i publiken. Lite otippat, kanske, eftersom jag är ett gigantiskt Oatesfan (testa att söka på Joyce Carol Oates här på Bokhora – jag lovar att läsmaterialet räcker en hel regnig sommardag!) och dessutom väldigt nyfiken på personen bakom tsunamin av romaner, noveller, kortromaner, ungdomsböcker, poesi, essäer och spänningsromaner under pseudonym. Oates fyllde 71 i år; oddsen att hon återvänder till Sverige för ett liknande evenemang är, om man ska vara morbid, inte särdeles goda. Vill jag inte stå ansikte mot ansikte med kvinnan jag tillbringat så många timmar tillsammans med i läsfåtöljen, som präglat min identitet som läsare och, i förlängningen, människa i så hög grad?
Nej, det vill jag faktiskt inte. I mitt måndagsmöte med Sara Stridsberg sade hon att drömmen om en bok ibland kan vara starkare än mötet med den. Jag skulle vilja parafrasera Sara och hävda att även drömmen om att möta en författare – i detta fall min favoritförfattare, alla kategorier – väldigt ofta är starkare än själva mötet. Alltså stannar jag hemma och läser ”We Were the Mulvaneys” och fortsätter att odla min personliga bild av Oates, som jag vill ska fortsätta härröra från den där fantastiska bokfloden och inget annat.
Med detta sagt är jag vansinnigt avundsjuk på er som har biljett till Internationell Författarscen i kväll. Och hörni: glöm inte att rapportera!
Vi ses inte ikväll, Joyce.
23 kommentarer
Jag tycker det du skriver låter alldeles riktigt, jag har själv haft förmånen att träffa en av mina stora idoler ”privat” men givetvis tillför inte ett nervöst, kort möte någonting egentligen.
Just nu läser jag Tag Mig, Tag Mig Med Dig och kapsejsar inför Oates berättarkraft och närhet.
Jag läser just nu om ”The falls”, och som varje gång häpnar jag inför hennes berättarförmåga. Men träffa henne? Näää… Antingen skulle jag känna mig väldigt underlägsen eller bli väldigt besviken. Jag är alldeles nöjd med att möta henne genom böckerna.
Måste bara få ur mig; Jag älskar den här bloggen! Om man inte har någon aningn om vad man ska läsa så här de bara att kika in här och så har man fullt med förslag sen!
Måste bara fråga en grej också; Från början, var ni bara 5 kompisar med samma intresse som startade en blogg? Eller ligger det något mer i det?
Så skulle jag också vilja ha tips på en bra bok-serie. Spelar ingen roll om det är fantasy, en kärleksroman eller en deckare eller vad ni nu kommer på. Bara det är en serie (gärna ganska många böcker) som är bra och underhållande att läsa.
Ps. Om ni tänker föreslå ”Tillsammans” så kan jag säga att jag redan läst dom, de är mina favorit böcker faktiskt.
Serier är knepiga att tipsa om, för det finns inte så många känns det som. Men en som är bra och innehåller både kärlek och fantasy är ”Ful” av Scott Westerfeld. Finns hittills 2 delar på svenska, den 3e kommer i höst. (Och jag tar för givet att du redan läst Twilight…)
En som inte alls är en serie men så himla bra är ”Nick och Norahs oändliga låtlista” av Rachel Cohn och David Levithan. Kolla upp den på bibblan! Kärlek och musik en natt i NY. Och dessutom gjord till film nu! David Levithan i allmänhet är ett jättebra tips.
Från början kände vi inte alls varandra, så vi är inte fem kompisar som ville starta en blogg. Många tror det… Vi var bara fem stycken som tyckte det vore kul att ha en bokblogg och att det var bättre att göra det ihop än enskilt. Så vi startade bloggen först och sen träffades vi allihop irl.
Jag kan tipsa om en serie! Alfabetsserien av Sue Grafton. ”U is for Undertow” kommer i december, men ”A is for Alibi” var först ut. Deckartjej, Kalifornien, 80-tal, telefonkataloger, bibliotek, kartotek, papperslappar, telefoner med sladd, underbart.
Jag förstår vad du menar Helena, en gång så lyssnade jag på Elizabeth George och jag vacklade ut från aulan helt knäckt. Det visade sig att vi hade helt olika uppfattningar om hennes huvudpersoner och såg deras framtid helt annorlunda. Nu flera år senare när jag fått rätt ändå orkar jag inte riktigt bry mig. Jag gav upp på de böckerna ett par, tja böcker sedan.
Men samtidigt så känns vissa författare ändå så nära, så personliga för mig att jag vill förstå deras skrivande bättre genom att känna dem lite. Ytterligare en dimension på skrivande liksom. Så, nyss hemkommen från evenemanget måste jag nog säga att jag är rätt glad. Intervjuaren var inte den bästa men det gjorde inte så mycket eftersom JCO var ivrig på att prata och var ganska personlig. Hon verkar mycket yngre än hon är, nästan flickaktig (jag menar inte att hon gör sig till!) och väldigt sympatisk. Jag läser också ”We Were the Mulvaneys” just nu och JCO pratade om Muffin som var en riktig katt. Hon började nästan gråta och jag som dels har katt själv, dels är sjukt lättrörd ibland kunde ha gråtit jag med.
Så, en bra kväll för mig!
Åh vad fint med Muffin! Låter som en fantastisk kväll.
Mötet med Joyce Carol Oates in person var två timmar av total lycka.
JCO var riktigt riktigt bra.
Sorry Helena, jag brukar annars applicera det där citatet om gåslevern på rätt mycket, men ikväll var det verkligen värt en tripp till Stockholm.
Men var du inte lite feg nu?
Hehe, jo, men du vet det där uttrycket ”better safe than sorry”? ;)
Japp, det var underbart. Som ett major JCO-fan har jag sett många inspelade intervjusnuttar med henne och hade verkligen förväntat mig att hon skulle vara intressant, professionell, rolig och snabb, vilket hon också var. Vad jag däremot inte hade förväntat mig var att hon skulle kännas så personlig! Till att börja med kändes hon som en rockstar (jag menar herregud, jag KÖADE i en HALVTIMME för att få bra plats! Tror inte att jag har gjort det sedan jag var tonåring och skulle se Suede), hade riktig superstjärnakarisma och var otroligt närvarande och gav ett nästan skrämmande intelligent intryck. Det märktes också att hon är väldigt medveten om sin egen status och att hon är van vid att folk lyssnar på henne.
Intervjuaren, en ung norsk tv-programledare, gjorde ett toppenjobb. Det kan inte vara helt lätt att charma henne; vid ett tillfälle frågade han om någonting som hon precis svarat på och då korrigerade hon honom stenhårt och blixtsnabbt, men i övrigt verkade hon mycket nöjd med honom och pratade glatt på. Det var absolut bäst när hon blev lite personlig, såklart (jag fnissar fortfarande lite åt hennes berättelse om det fitnesscenter hon var/är medlem i och hur hon springer som en besatt på löpbandet och om sin novell om en person som dör av att kastas av löpbandet), både om magin i sitt skrivande, sin skola, sina elever och om sina dinner parties där politikdiskussionerna aldrig tar slut och vännerna grupperade sig i Obama/Hillary-läger. Den enda del som blev lite trist var när hon pratade om Blonde och Marilyn, hon har redan pratat så mycket om det att det kändes lite onödigt att traggla igenom det IGEN. Hon kändes också betydligt mindre personlig då än annars.
På slutet var det en öppen frågestund och hon imponerade otroligt mycket när hon fick frågan om hon någonsin har haft ätstörningar. Hela hörsalen började skruva besvärat på sig, men Joyce blinkade knappt. Hon började med att säga att det var en udda fråga (och berättade att för några veckor sedan hade hon fått den aningens märkliga frågan ’how tall are you’) och gav därefter ett vad som kändes som ett uppriktigt svar – ja, hon har nog haft ätstörningar, och ja, hon kan verkligen förstå mekanismerna bakom anorexia och lockelsen i den kontrollen – och blandade sedan upp det med generella tankar om kontrollbehov och kropp och samhälle. Därefter tackade hon återigen för den ovanliga frågan.
Så sammanfattningsvis – det var fantastiskt. Helena, jag fattar känslan av att inte vilja se den som har läst så mycket av och i vars värld man har tillbringat så många timmar, men när det var slut kändes det faktiskt magiskt att få stå upp och applådera henne.
Men jag tyckte precis att hon förnekade att hon led av ätstörningar?? Hon svarade i ett historiskt, allmängiltigt perspektiv, och nånstans där sa hon nej till anorexia. Eller svamlar jag nu? Jag blev oerhört störd och generad över den frågan, så jag kanske inte hängde med ordentligt på svaret…
Nja, hon sa att hon definitivt har haft ätstörningar men inte utvecklad anorexia. Håller dock med om att det var ett oerhört pinsamt ögonblick..
Ojdå. Blablablabla…
Men så bra blablabla, Ellinor! Sagt av en som inte alls gillar JCO och som inte funderade en enda gång på att gå och lyssna, men din redogörelse var så intressant! Tack!
Tack för lång och intressant redogörelse! Önskar, handen på hjärtat, att jag var där.
Håller med om att hon var helt magisk. Jag grät en skvätt över Muffin. Jag skrattade. Jag funderade. Intervjuaren var väldigt dålig (tycker jag iaf), han hade ingen känsla och var väldigt ”påläst” med sina datumfrågor hela tiden. Frågorna efteråt var verkligen helt galna. Nog för att anorexiafrågan (med följdfråga!) tar priset, men vem vill lyssna på svenska skådisar berätta om sig själva när man har ett geni i rummet? Och det räckte tydligen inte med ett reklaminslag, vi fick genomlida två. Verkligen konstigt. Men men, vem bryr sig om såna här små detaljer när det sprakade om den späda damen och man lämnade rummet tokinspirerad?
Å – du missade något. Hon var alldeles alldeles UNDERBAR! Två timmar kändes som tio minuter och mycket av det hon berättade kommer stanna kvar i mig. Mycket tänkvärt, roligt, underhållande. Kan inte annat än att hålla med Sigun ovan – två timmar av total lycka.
JAG MÅSTE HÅLLA MED OM ATT JCO VAR HELT FANTASTISK- HADE SETT FRAM EMOT DETTA SEN JAG FICK TAG PÅ DEN ÅTRÅVÄRDA BILJETTEN, OCH FÖRVÄNTNINGARNA ÍNFRIADES TILL 100%. GICK GENAST HEM OCH VALDE NÄSTA BOKPROJEKT- SOM SJÄLVKLART BARA KUNDE LANDA I EN NY OATES(ÄLSKAD, SAKNAD).BLEV GLAD OCH UPPMUNTRAD AV ATT HON VERKLIGEN BJÖD SÅ MY PÅ SIG SJÄLV, JAG TYCKER ATT LÄSNINGEN AV HENNES BÖCKER FÅTT YTTERLIGARE EN DIMENSION EFTER DETTA. SUMMA SUMARUM: EN MY GIVANDE OCH INSPIRERANDE(!) KVÄLL, OCH MÅSTE DESSUTOM SÄGA ATT INGMAR FASTH GÖR ETT KANONJOBB MED DESSA FÖRFATTARMÖTEN!!
Jag har bara läst en Oates-bok, Jag ska ta dig dit. Den gav mig inte någon lust att fortsätta läsa Oates tyvärr. Men nu har jag faktiskt beställt Dödgrävarens dotter (man måste ju hänga med i hajpen) och hoppas på en bättre upplevelse. Helena; har du i något inlägg listat dina Oates-favoriter så man kan få lite vägledning i den Oateska djungeln?
”Jag ska ta dig dit” är långtifrån Oates bästa bok, så jag kan förstå tveksamheten. Vet inte om jag gjort någon defactolista med favoriter, så det blir något att ta tag i imorgon. Stay tuned, och tack för inläggsinspirationen! :)
Jag förstår hur du tänkte med att inte gå på Oates. Jag var också nervös. Det vore ju fruktansvärt om man blev besviken. Ungefär som när Jonas Gardell var så snorkig på en boksignering en gång…
Men för mig blev bara bilden av henne vackrare och mer komplex. Det var verkligen en oförglömlig kväll. Nu vill jag bara läsa mer och mer! Blev sugen på hennes tidigare, som Bellefleur. Annars är mina favoriter ungefär som dina Foxfire, Det var vi som var Mulvaneys, Blonde och Dödgrävarens dotter.
Här är mina upplevelser av kvällen:
http://textapp.blogspot.com/2009/07/jovialiska-joyce-pa-kulturhuset-i.html