En sak har slagit mig när jag plöjt en försvarlig del av den skönlitteratur som berör moderskap och barn: det är otroligt mycket pojkbebisar i centrum. Så till den grad att man kan tala om totaldominans, faktiskt. Sarah Bilstons ”Sängläge”, ”Sjuårkrisen” av Josie Lloyd och Emlyn Rees, Pia Hintzes ”Baby Blues” och Marie Darrieussecqs ”Babyn” (likaså hennes nya roman ”Tom är död”, som jag nog borde undvika av ren självbevarelsedrift just nu) är bara några exempel på pojkdominansen i mammalitten. ”Om honom” indeed…
Slump, eller tecken på att även de pyttesmå, blöjklädda männen har tolkningsföreträde? Bestäm själva.
13 kommentarer
Kan det vara så ”enkelt” att det beror på att det är kvinnor som skriver… Mammas pojke – pappas flicka…
Jag tipsade om Malin Persson Giolitos ”Dubbla slag” förut som en chicklit. Fast man kan nog se den som en mammalitt också om man vill. Den är garanterad pojkbebis-fri.
I en vänta barn-bok jag läste då det begav sig förklarade författaren att de valt att kalla barnet ”han” för att enkelt skilja från den självklara ”hon” = mamman. Vet inte om det går att applicera på dina böcker, om de är skrivna i tredje person?
Jag vill ogärna tro att författarna föredrar det ena könet före det andra.
Jag har faktiskt ingen aning, jag läser inte så mycket mammaböcker, men… är det inte traditionellt sett ansett som lite finare att få en pojke? I alla fall som första barn?
Jag skulle gissa på att det är ett tecken på att även de pyttesmå, blöjklädda männen har tolkningsföreträde. Män (eller pojkar) är normen och värderas högre än kvinnor (eller flickor).
Att en författare förklarar sitt val av ”han” som allmängiltig bebis med att det inte ska bli förvirring om det är mamman eller barnet som avses tycker jag är både sorgligt och skrattretande. Betyder det att det inte går att ha två karaktärer av samma kön i en bok, med risk för förvirring? Och pappan då, nämns inte han? Eller är han helt utesluten ur ”Vänta barn”-boken för att inte förvirra läsarna också?
Hur som helst: läser du bara moderskapsböcker, eller finns det ngra faderskapsböcker av intresse också? eller föräldraböcker, helt enkelt? :)
Det var ju märkligt för i tidningsvärlden är rollerna de omvända. Vi föräldrar har t ex 8/10 flickor på sina omslag och det är i stort sätt enbart flickkläder och dylikt i reportagen.
Håller med David! Jag (för att inte nämna min man) fick spel när vi prenumererade på Vi Föräldrar i samband med att vi väntade vårt första barn. Väldigt lite pappor också i den tidningen, vill jag tillägga. Vi undrade varför den kallades Vi Föräldrar och inte Vi Mammor. För det var ju verkligen så vi upplevde den. Gräsligt!
Behöver jag nämna att det inte blev några nya nummer av Vi Föräldrar när vi väntade nummer två och nummer tre?
De allra bästa boken om barnuppfostran är ju Helen DeWitts ”Den siste samurajen ” – och barnet är en pojke!
Det är förövrigt också en av de där böckerna man bara väntar på skall filmas, hon har också en mycket intressant blogg:
http://paperpools.blogspot.com/
Kan det inte vara så att författarna/förläggarna försökt göra böckerna mer ”jämställda”? Genom att då huvudpersonen/mamman är kvinna så ska det ”jämna ut sig” i handlingen om en annan av huvudpersonerna, barnet, är av manligt kön. Den tanken slog mig, att det kunde vara lite krångeltänkt genusmedvetenhet. Eller att det är som Snowflake skrev.
Jag tror inte (vill inte tro) på att det smugit sig in något omedvetet patriarkaliskt i valet av kön på barnet i sådana böcker iaf.
Intressant iakttagelse. De flesta av oss har förstås läst om forskning som visar att även ett mycket litet barn behandlas olika beroende på om omgivningen tror att det är en pojke eller flicka, baserat t ex på vilken färg de har på kläderna. Själv tycker jag att ett spädbarn som litterär person känns ganska neutralt.
Och jag ögnade i en bok om stickning, just utgiven av Ica-förlaget, och alla modeller (i 11-12 årsåldern) var blonda och ljusa flickor. Så 50-tal! Och riktat till barn i den åldern då alla, pojkar och flickor, har textilslöjd och får lära sig sticka. Trodde inte det var sant.
Givetvis är jag intresserad av föräldraböcker i allmänhet, men hittills har det blivit mycket mammalitt av den enkla anledningen att det finns flest. Av någon anledning… I alla fall inom skönlitteraturen, och facklitteraturen är jag lite övermätt på. Tror på det som någon sa här i en kommentatorstråd, att det bästa är att läsa EN fackbok om barnuppfostran för att undvika totalförvirring. Och jag är ju en skönlitteraturhora först och främst. :) Tipsa gärna om andra titlar där papporna är mer närvarande!
Intressanta tankar, allihop. Och gud, don’t get me started angående pojk/flickkläder och alla implikationer som medföljer. Häromdagen fick jag på allvar följdfrågan ”men varför klär du dem i rosa och blått ändå?!” (i lätt förbryllad/irriterad ton) på ursprungsfrågan ”är det en pojke och en flicka”? (Elsa har en rosa mössa, Agnes en blå, det slumpade sig så, inte helt lätt att hitta mössor som passar små prematurbebisar.) Suck…
Jag brukade svara ”min bebis är inte färgkodad” om någon undrade om det var pojke eller flicka baserat på klädfärg. Nu när de är lite större är det säkert helt uppenbart vilken sort det är, men så länge de var bebisar ville jag ha kläder som gick att ärva till småsyskon även av motsatt kön.