Så här var det: vi fick ett mail till redaktionen om en tysk författarinna. ”Den är skitbra”, utropade Johanna L, och när jag läste i ”Vi Läser” om Charlotte Roche (tysk författarinna) blev jag av någon mystisk anledning övertygad om att det var den som Johanna hade läst. ”När läsaren möter henne är hon inlagd på sjukhus för att operera bort sina hemorrojder”, avslutade ”Vi Läser” beskrivningen om huvudpersonen Helen Memel. Så oväntat att Johanna L har fallit för den här boken! tänkte jag och beställde den, oändligt nyfiken*.
Helen är verkligen inlagd på sjukhus under hela boken. Inte pågrund av hemorrojderna i första hand, utan pågrund av att Helen rakat sig och orsakat en analfissur. Nu måste Helen läka. Hon ligger på sjukhuset och kan inte röra sig speciellt mycket, för då stramar det i baken på henne, istället flirtar hon med en av skötarna och funderar på hur hon ska få sin skilda mamma och pappa att återförenas.
Så långt inget anmärkningsvärt, eller hur? Jo, kanske det där med hemorrojder och analfissur, men det är rena vaniljen i jämförelse med allt annat Roche berättar om sin huvudperson. Helen berättar utförligt om sina sexvanor, om hur hon onanerar med sina avokadokärnor, hur hon går till prosituerade, om sin mens och en hel del om vad hon brukar äta på sin kropp (jisses! Snor är verkligen det minst anmärkningsvärda på den listan). Faktum är att boken innehåller så mycket snusk och sensationshysteri att det är svårt att välja ut ett citat att exemplifiera med (vilket citat jag än väljer, är jag väl medveten om att det också kommer att säga en hel del om mig och vad jag tycker är lite udda, men jag tar den risken):
Där kan jag känna proppen. Trots att jag är inne i musen. Den känslan känner jag till. Fast inte av en propp såklart. Utan av bajs. Det står ju ofta snällt och väntar vid utgången på att få komma ut. Och när man är inne och grötar i musen kan man känna bajskorven genom den tunna skiljeväggen. Undrar om männen som har haft sex med mig också känt det någon gång. Men det skulle de aldrig tala om. Det är ju inte direkt ett lämpligt samtalsämne strax innan man tänkt stoppa in sin kuk i en kvinna. (s. 150)
På förlagets presentationssida står att läsa: Våtmarker är ett avgrundsvrål riktat mot de vaxade, rakade, fixade och på alla sätt sanitetsbehandlade kvinnobilder och skeva föreställningar om sexualitet och kvinnlighet vi möter i idag. Jag tycker inte att det är helt tydligt. Jag blir inte äcklad, jag blir inte heller särskilt provocerad, jag blir bara väldigt nyfiken. Och matt. 
Nyfiken eftersom jag verkligen undrar vem den här rådjursögda Charlotte Roche är, som skriver en sådan skitig bok. Tydligen har hon varit programledare i tysk teve och pratat ogenerat om sperma och onani, jag försökte youtuba, men blev inte särskilt hjälpt av klippen på kvick tyska. Matt eftersom jag tycker att boken saknar den där genialiteten som beskrivs i en blurb på baksidan. Roche har släppt alla hämningar och presenterat en människas allra innersta tankar (jag är övertygad om att vi alla är åtminstone lite snuskigare än vi låtsas om), men det är så mycket musar, kukar, bajs och mensblod att det inte får plats med någon särskilt bra historia, inget särskilt imponerande språk.
Slutet är dessutom riktigt jösigt. Det finns en sidohistoria, som jag redan nämnt, som handlar om att huvudpersonen vill få ihop sina föräldrar, och ett minne från barndomen av hur Helens mamma försökte gasa ihjäl sig själv och lillebrodern. När Helen avslöjar för sin yngre bror att mamman försökte döda sig själv och honom, är hans reaktion så… ytlig liksom. Som i barndomens fri skrivningar där man avslutade med ”sen dog alla” när man inte riktigt visste hur man skulle gå vidare. ”Kärlekshistorien” med vårdaren tycker jag är naiv och Roche övertygar aldrig som författare**.
Någon bad mig undersöka hur den lämpar sig som bokcirkelbok. Jag tycker inte att det finns så många dimensioner att diskutera. Hur kan en passage om en ung kvinna som äter upp sina egna flytningar vara ett fuck you mot skeva föreställningar om unga kvinnor? Jag tror inte att jag hade reagerat annorlunda om boken handlat om en man som käkade sin egen flensost. Jag ser helt enkelt inte poängen med sådan här provokationslitteratur eller rallarsvingar, som jag kallade det i ett tidigare inlägg.
Fine, om den hade varit välskriven liksom, men det är den inte. Den är tråkigt skriven och skalar man bort provokationerna är den ingenting alls. Min rekommendation: om ni blir väldigt nyfikna – låna den på biblioteket! För de 167 kronor som den kostar hos näthandlarna rekommenderar jag till exempel ”Babian” eller ”Insekt”, som också innehåller provokationer, men så mycket elegantare förpackat.
* = Det var Julia Zehs ”Fritt fall” som Johanna L hade läst. ”Våtmarker” är ingen bok för Johanna L (och ni som brukar tycka om samma böcker som henne).
** = Men okej då, kommer Roche med en till bok kommer jag definitivt att läsa den också. Hon kan väl omöjligt skriva en likadan bok och jag är nyfiken på vad som finns mer.
10 kommentarer
Extremt bra kommentarer! Proffsigt!
Förlagets ord om ”kvinnobilder” och ”skeva föreställningar om sexualitet” säger rätt mycket om hur man försöker sälja in boken – jag saknar bara ”samhället” i copyn.
Jag har en kluven inställning till bekännelselitteratur. Spontant ogillar jag den eftersom jag tycker att vissa saker inte ska sägas. Samtidigt har ju faktiskt en favoritbok som Muhammed Shukris ”Det nakna brödet” (http://bokoffer.se/2009/04/18/muhammed-shukri-det-nakna-brodet/) tydliga drag av bekännelselitteratur.
Hej!
Jag läste ut boken idag. Och jag fattar NADA av slutet. Du verkar ha koll. Kan du hjälpa mig förstå? Jag e arg på mig själv som inte begriper.
Grym recension för övrigt!
Det jag tycker är intressant med Våtmarker är inte den provokation som förlaget vill framhäva, det jag tycker är intressant är att Roche låter en ung kvinna vara den hon är utan att moralisera över det. Helen får vara Helen och hon straffas inte för det.
Som den unga kvinna som jag själv är tyckte jag att det var skönt att läsa om en tjej som inte är helt normativ och grå, är man dessutom uppfostrad till att vara duktig och fin är det trevligt att se att det kan vara helt okej att ta plats i att inte vara det.
Jag håller med om att boken mest består av allt ”konstigt” som Helen har för sig, och jag håller med om att självmord/mord-historien hade kunnat skötas snyggare. Men jag gillar ändå boken, och jag gillar att Helen kan ha hemorrojder i baken och ändå leva sitt liv utan att det hämmar henne.
Äntligen någon som inte hyllar den här boken till skyarna!
Jag blev så sjukt besviken på den. Här hade jag väntat mig debatt-material om kvinnlig sexualitet, och det enda jag vill debattera är varför någon vill ge ut det här? Det enda jag kan se är chockvärdet.
Själva berättelsen skulle kunnat vara bra, det är lovande att det inleds med att hon ligger på sjukhus med hemorrojder och analfissur. Men det är som om författaren tappade orken på slutet och försökte med nån sorts halvdan modern deus ex machinae.
Jag finner inte heller huvudkaraktärens funderingar om sitt liv särskilt inspirerande heller. Ok, hon är sexuellt frigjort, good for her. Ok, hon har en hel del äckliga vanor. So what?
Det enda jag vill debattera är varför någon öht vill ge ut skiten, om det bara handlar om att tjäna pengar och rida på ett redan känt namn. Roche är f.ö delvis känd för att ha skurit sönder sin kropp för att måla tavlor med blodet, så jag kan mycket väl tänka mig att det är av nån sån anledning som förlaget gick med på att ge ut boken.
Och ja, med tanke på hur jag reagerar så fungerar det ju uppenbarligen, även om jag inte vill diskutera det som boken påstår sig diskutera.
Jag skulle ha mycket större förståelse om boken iallafall vore välskriven. Men nu är den ju inte det…
Jag läser denna bok nu; kan inte påstå att jag är imponerad… //W.C.Woxlin
Jag tycker faktiskt boken är rätt underbar.Språket är fantastiskt snyggt och lättflytande, klockrent för den 18-åring som har berättarrösten. Dessutom rolig, absurd humor som passar mig. Rätt cool att kunna beskriva det kroppsliga så in i detalj, jag kastas som 40-åring tillbaka till hur det var med kroppen i den där åldern, hur den var så ständigt påträngande närvarande – med alla sina funktioner, inte bara det sexuella. Älskar att hon skapar nya ord, ”vaniljgifflar”, ”snabelpärlan”. Är inte alls säker på att man ska stirra sig blind på den feministiska ambitionen. En människa rätt och slätt, med tonåringens hela fixering vid sig själv och sin kropp – skruvat till grym humor. Förlösande, precis som hemorojdoperationen i sig :)
Jag tycker den var läsvärd och annorlunda. Fick en mer positiv upplevelse!
Jag tänkte nog inte på den som en specifikt feministisk bok, men heller inte det motsatta, jag tyckte nog mer att det var intressanta att läsa ur Helens perspektiv i vårt ganska bacillrädda samhälle… Jag läste den på engelska och undrar hur det ändrar hur man känner inför de mer målande beskrivningarna, och också att hon hittar på egna uttryck, det är kul att jämföra hur det var översatt. Definitivt beroendeframkallande bok, men tyckte också att historien om föräldrarna inte kändes lika spännande.
[…] Våtmarker chockade mig. Jag har nog aldrig läst en sådan snuskig roman. Huvudkaraktären Helen är skamlös, promiskuös och har en bisarr sexualitet. Ibland blir det för många äckliga skildringar för min del. Men jag fascinerades ändå av hur Charlotte Roche beskrev den kvinnliga kroppen. Hon skriver inte porrigt eller vulgärt. Hon beskriver karaktären Helen som den raka motsatsen till dem antiseptiska kvinnorna i tampongreklamen. Källa: Piper Verlag […]
”Fine, om den hade varit välskriven liksom, men det är den inte.”