De senaste fyra dagarna har jag i princip bara läst bokmässetwitter, så därför var det roligt att komma till jobbet och hitta en riktig papperstidning med en utvald artikel på stolen, courtesy of min kollega. Det här var artikeln, och jag och kollegan fokuserade allra mest på vad politikerna läser (vi är ju svensklärare gubevars). De fick alla säga sin favoritbok.
Lena Adelsohn Liljeroth: ”Hemsöborna” av Strindberg.
Mona Sahlin: ”Blonde” av JCO.
Maud Olofsson: ”En blomma i Afrikas öken” av Waris Dirie.
Maria Wetterstrand: ”Sagan om ringen”-trilogin.
Lars Leijonborg: ”Romanen om Olof” av Eyvind Johnson.
Göran Hägglund: Valfri av Graham Greene.
Lars Ohly: Väinö Linnas Torpar-trilogi.
Någon mer än jag som tycker att svaren känns 1) lite väl tillrättalagda, det ska vara ”bra böcker” eller 2) rätt läsointresserade?
Till kategori 2 tycker jag att Maud Olofsson verkar höra. Hon säger att hon läser gärna och mycket, men nämner sen ”En blomma i Afrikas öken” som kom ut för tio år sen. Även Maria Wetterstrand med sin Tolkien-trilogi. I mina ögon en väldigt typisk tonårs/tjugoårsåldern-läsning.
Men där man vill plocka fram lögndetektorn på riktigt är ju i kategori 1 för Leijonborg, Liljeroth, Hägglund och Ohly. Inga lättsamma topplistefavoriter här inte! Gudarna ska veta att jag skyr frågan om min favoritbok som pesten själv, men jag undrar hur pass färska och sanna deras olika val är? Och har de verkligen läst heeeela böckerna eller bara ett utdrag? Speciellt Göran Hägglund är intressant efter utspelet om smaken hos verklighetens folk kontra kulturelitisterna… och sen drämmer han till med Graham Greene! Är det helt okej, Göran? Är inte Greene lite för… ja, svår?
30 kommentarer
Göran borde naturligtvis ha sagt ”valfri Harlequin”! ;-)
Om man ska vara rättvis är det väldigt svårt att nämna en favoritbok. Jag skulle nog kunna tänkas dra till med ett gammalt säkert kort (Possession av A.S. Byatt som väl är 20 år gammal eller Pride and Prejudice av Jane Austen, som är 200) även om jag läst en hel del efter den.
Ja, håller med Malinka – man kan ju ha väldigt gamla favvisar. Både DHH och min älsklingsbok om Johan Henrik Kellgren är ju från tidigt nittiotal. Däremot reagerade jag väl mer på att det just är En blomma… hon tar upp – gillade inte alls den!
Ja, jösses vilka krystade svar! Min man som jobbar i liknande jobb och måste läsa rapporter och artiklar hela tiden, har inte hunnit läsa en bok på evigheter. Jag tvivlar starkt på att politikerna är så ”up to date” med sitt läsande. Men visst kan man ha gamla favoriter.
(Om någon av ovanstående politiker läser Harlequin tror jag starkt på Mona, Maud och… Göran, i smyg… ;-))
Innan jag började jobba på bibliotek läste jag nästan aldrig nya böcker, eller i vilket fall hade jag inte någon vidare koll på när de kommit ut. Jag köpte nästan allt på antikvariat (eller lånade på bibblio) och då kunde det ju bli både några eller 10 år gammalt. Till Mauds försvar.
Men egentligen håller jag med, väldigt tillrättalagda svar. De kanske vill hålla sig något så när neutrala och inte göra en Obama :) Det skulle kanske ses som otillbörlig favorisering. (Om det nu är någon av dem som har en sådan påverkan på bokläsarna …)
Verklighetens folk läser väl inte böcker? Jag trodde de hade fullt upp med jobbet och hushållskassan? Fast om de trots allt har tid att läsa kan jag i och för sig tänka mig att Graham Greene funkar.
Däremot skulle jag gärna se att våra ledare hade lite mer avancerad litterär smak. Det är ju fruktansvärt att kulturministern helst läser en bagatell av Strindberg. Är hon ointresserad av litteratur eller oförmögen att ta till sig mer komplicerade verk? I båda fallen borde hon inte vara den högst ansvariga för kulturen i vårt land.
Antingen tillrättalagda för att konformera till ”god litteratur” eller allmänt läsointresserad?. De kan ju faktiskt också helt enkelt ha svarat så gott det kunnat på den knepiga frågan ”Vilken är din favoritbok?”
Som man kan svara på ur många perspektiv: ren och skär läsupplevelse (Tolkien som tonåring), innehållets vikt (frågan om kvinnlig omskärelse för Maud, arbetarperspektivet för Ohly), stilistik (Strindberg, Johnson) etc.?
Själv är jag ett år äldre än Wetterstrand och har läst hundratals böcker efter mina tonår men skulle mycket väl kunna dra till med LotR som största läsupplevelse om någon skulle pressa mig på min favoritbok.
För övrigt, om du tycker att Graham Greene är för svår för vanligt folk säger väl det mera om din uppfattning om vad ”verklighetens folk” läser än Hägglunds…
Nej, jag tror nog att rätt så många klarar av Graham Greene. Men Greene står för något som Stieg Larsson inte står för, och i mina ögon är Larsson mer typisk verklighetens folk-litteratur. Vilka de nu är, det där folket.
Jag tycker inte alls att det är konstigt att man svarar Tolkien på frågan, även om man har läst väldigt mycket sedan tonåren. En favoritbok behöver inte vara ny, och det kan ju vara så att en bok man läste när man var yngre påverkade en mycket mer än vad en riktigt bra bok man läser som äldre gör. Jag säger som David, jag läser massor men skulle mycket väl kunna dra till med LotR bara för att den var en riktigt stor läsupplevelse som jag aldrig glömmer. Därmed inte sagt att den är den bästa bok jag har läst ur andra perspektiv…
Jag håller helt mesigt med allihop, och så tror jag att den här typen av folk (höga politiker) redan har tänkt ut vad de ska svara på såna här frågor. Inte som vi andra (? Jag i alla fall) som kan ha en favoritbok för varje månad.
Liljeroth verkar i alla flal vara en äkta läsare.
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_3226213.svd
Oj. Efter att ha sett den där bilden får jag skamset dra tillbaka mina invändningar mot Liljeroth.
Nej verklighetens folk i regeringen representeras naturligtvis av finansminister Anders Borg, statsminister Fredrik Reinfeld, utbildningsminister Jan Björklund, utrikesminister Carl Bildt, integrationsminister Nyamko Sabuni och infrastrukturminister Åsa Torstensson, de svarar att de tackar nej på grund av tidsbrist:
http://kulturbloggen.com/?p=13172
Fantastiskt att Hägglund läser Greene, man tycker ju att han borde vara sinnebilden för den depraverade kulturvänster han gjorde sitt utfall mot.
Mest spännande är det att liberalen Leijonborg läser klassisk arbetarlitteratur. Synd att det inte märktes mer i hans politik :)
Micke:
På vad sätt är den försynte katolske utrikeskorrespondenten/författaren Graham Greene sinnebild för en depraverad kulturvänster? Förklara!
Med tanke på att Greene hade hjärtat till vänster rent politiskt och även skrev böcker på det temat, inte minst var han starkt kritisk mot Vietnamkriget och var väl, om jag inte minns fel, öppen Castroanhängare när det begav sig, så tycker jag nog man kan kalla honom för en vänsterns sinnebild.
Men ärligt… så många som hängt upp sig på att favvoböckerna inte rä så färska… är det inte lite det som är grejen med en favobok, en bok som man inte kan glömma fast den har några år på nacken. Kanske t o m en bok man läser om då och då. Plus att om jag ska vara ärlig så gjorde litteratur ett mycket större intryck på mig som barn/tonåring och många titlar då satte verkligen spår av ömhet i mitt hjärta på ett sätt jag inte upplever lika ofta numera.
Sedan kan jag förstås hålla med om att svaren känns lite tillrättalagda ändå, men de är ju politiker.:)
Förresten biter väl Hägglund sig lite i svansen numera när han går till attack mot gallringen på Malmö stadsbibla? Hur ska han ha det?
Om man nu ska vara cynisk: Med tanke på att Sahlin är den enda som inte kritiserats i denna tråd är det uppenbarligen hon som vet hur man tillrättaläger ett favoritbokval bäst… Och Hägglunds inlägg i kulturdebatten är ju mycket enkla att att kritisera baserat på vad han skriver och säger så varför kritisera honom för saker han inte sagt (författare med hjärtat till vänster är dåliga resp. biblioteksböcker bör malas ned)?
Klockren iakttagelse!
:-)
Förtydligande: Att ingen bokbloggare eller bokbloggsläsare skulle drömma om att kritisera Sahlins val av Blonde.
Jag rannsakar mig själv också här.
Den försynte, ytterst diplomatiske och djupt religiöse Graham Greene som en sinnebild för DEPRAVERAD kulturvänster?
Stämmer dåligt med min läsning av hans psykologiskt analyserande romaner och av det som jag känner till av författarens biografi.
(Greenes Vietnam- och Cuba-romaner utspelas i en period före de stora tragedierna i de länderna under vår livstid.
Vad G G som privatperson röstade på i de engelska valen har jag förstås ingen aning om – men jag tror inte han röstade kommunistiskt.)
Jag tror att kristdemokraten Häglund verkligen talar sanning när han utser Graham Greene som sin favoritförfattare, (Ett bra val av en politiker som INTE är min favoritpolitiker)
***
Japp, Bokomaten, när det gäller Malmödebatten –
visst biter sig Hägglund i svansen!
Greenes romaner som du skriver om Lena, utspelade sig före de stora tragedierna i de länderna ja (beroende på om man avfärdar de problem som Vietnam drogs med under t ex femtiotalet som en icke-varande tragedi eller ej, men det är väl upp till var och en kan tänka), men det ÄR ett välkänt faktum att Greene hade vänstersympatier och skrev utifrån ett politiskt lika gärna som religiöst tema.
Jag pratar inte om innehållet i hans Indokina- och Kubaromaner, utan om det faktum att han, som jag skriver ovan, var uttalad Castroanhängare TROTS att han var religiös kan tänka sig. Vänstersympatierna står att finna i nästan varje biografi, minnestext och artikel över honom. Jag förstår inte att du kan ha missat att Greene hade hjärtat till vänster politiskt. Oavsett hur timid och försynt och diplomatisk han var – förmågor som man tydligen inte kan koppla ihop med den depraverade kulturvänster som Göran Hägglund far efter på debattsidorna.
Det har naturligtvis ingenting med huruvida man gillar Greenes författarskap eller ej att göra, det anser i alla fall inte jag, men flera som diskuterar här, har väldigt svårt att skilja på politiska sympatier och författarsympatier. Som om man kritiserar Greene när man förvånas över att en så mörkt blå politiker som Hägglund väljer en uttalad kommunistsympatisör till sin favoritförfattare. Eller vice versa – att kritisera Hägglund för val av förf. Räcker det inte med att man faktiskt bara blir genuint förvånad över vissa val?
Vad är det som gör en läsointresserad för att man som favoritbok har en som kom ut för cirka tio år sedan? När ska ens favoritbok ha kommit ut för att man ska klassas som läsintresserad?
PRECIS vad jag tänkte när jag satt och skrockade åt Göran vid frukostbordet.
Nej, precis, jag tyckte att det var anmärkningsvärt bara. Dessutom hade Greene problem med sin katolicism (och även sina vänstersympatier) hela livet, Han var en djupt tvivlande människa snarare än djupt religiös. Försynt vetefan, diplomatisk ja, som vilken kulturell britt som helst ur hans generation. DOCK, ingen ”family man” direkt, ur ett KD-moralistiskt perspektiv… Frun var någon han lämnade hemma och hade dåligt samvete över.
Ja, jag har förstått att han var lite åt ladies man-hållet periodvis? Jag vet att han skilde sig, el åtminstone separerade från frun, och att det sedan fanns andra i krokarna. Det har väl egentligen ingenting med författarskapet att göra, annat än att han är väldigt långt ifrån det vanliga folk som Hägglund pratar sig så varm för.
Jamen, eller hur… En kosmopolitisk salongskommunist med dubiös privatmoral enligt gängse normer (förutom kvinnor även alkohol och lite droger om jag fattat det rätt, opium åtminstone) om än med samhällsmoraliskt patos.
Jag håller nog inte med Hägglund särskilt ofta, men Greene är även i min bok en av de allra största.
[…] Verklighetens folk läser visst Graham Greene, Bokhora En mycket rolig analys (eller vad man ska kalla det) av några politikers läsvanor. Det verkar onekligen som att de flesta svarar vad de förväntas svara. […]
[…] om Göran Hägglunds verklighetens folk: Alliansfritt Sverige Bokhora Andra bloggares åsikter om Göran Hägglund, Verklighetens folk, Jämställdhet, Kulturelit, Ny […]
”De fick alla säga sin favoritbok.” Svensklärare???