”Waking the Moon” – Elizabeth Hand

Nu är den utläst, ”Waking the Moon”, och när jag sätter mig ner för att försöka sammanfatta min läsupplevelse känner jag ett stråk av bitterljuvt; det där dubbelbottnade i att ha läst ut en riktigt bra bok. Å ena sidan glädjen över att ha blivit road, upplyst, suggererad och skrämd, å andra sidan sorgen över att tiden med ”Waking the Moon” är slut. Även om jag läser om den – och det tror jag faktiskt att jag på sikt kommer att göra – kommer det aldrig mer bli samma sak.

Men nu ska vi inte deppa ihop här. Jag har ju defacto hittat en lyckad kombo av, om inte allt, så åtminstone väldigt mycket av det jag söker i litteratur. Vi har det akademiska elementet – den första, och på sätt och vis mest lyckade, delen av ”Waking the Moon” utspelar sig på universitetet University of the Archangels and St. John the Divine (förkortat Divine), en gotisk (mar)dröm mitt i Washington DC. Året är 1975 när Katherine ”Sweeney” Cassidy, bokens berättarjag och ljuvliga underachiever till hjältinna, kommer till Divine för att läsa antropologi. Redan på första seminariet träffar hon Oliver och Angelica, två vackra och karismatiska förstaårsstudenter som hon genast känner sig dragen till. Likt Richard Papen i ”Den hemliga historien” idoliserar Sweeney sina kurskamrater och gör allt för att vara i deras närhet, och när hon följer med Angelica på en fest för särskilt utvalda studenter får hon reda på att universitetet styrs av Benandanti, ett hemligt sällskap som i århundraden kontrollerat den kulturella, akademiska och politiska världen. Men före Benandanti fanns en uråldrig gudinnekult som står för allt det Benandanti försökt eliminera från vår värld. Sweeney kommer för nära sanningen och blir efter en ödesdiger utflykt relegerad från universitetet. Vad varken Sweeney eller fakuliteten vet är att de primitiva krafter som Benandanti försökt stävja släppts fria igen, och tjugo år senare gör sig den ursprungliga Gudinnan redo för att återigen ta makten från patriarkatet – och göra slut på världen så som vi känner till den…

Och här kommer vi till två andra element i ”Waking the Moon”: det övernaturliga och det religiösa/kulturella. Idén om ett ursprungligt matriarkat som man (bokstavligt talat ”man”, eller snarare ”män”) tystat ner och tagit bort från historieskrivningen är fascinerande, men när Elizabeth Hand tar sig an utmaningen i praktiken finns det många fallgropar att parera. Det skulle kunna bli hur ostigt som helst med alla dessa mantran, ritualer, ormar och människooffer – men faktum är att Hand kommer undan med det. Det är suggestivt, spännande och genuint otäckt, mycket på grund av att det fantastiska aldrig helt tar överhanden. Grundmiljön är alltid Sweeneys D.C.; utan Sweeney – gud vad Elizabeth Hand är bra på att skapa dessa lite tufsiga men ack så sympatiska karaktärer! – vet jag inte vad jag skulle tycka om ”Waking the Moon”. Förmodligen inte alls, för redan de delar som berättas i tredje person snarare än ur Sweeneys perspektiv känns betydligt mindre intressanta, även om det är i dessa partier som de övernaturliga elementen framstår tydligast. Jag kan förstå varför Hand valt det dubbla berättargreppet – de mer actionbetonade sekvenserna hade varit svåra att få till ur ett jagperspektiv – men klart är att jag föredrar de delar av boken där Sweeney är berättarjag. Dubbla berättarperspektiv blir sällan lyckade, inte ens här. Å andra sidan vet jag inte om det rent berättartekniskt hade gått att få fram hela intrigen på ett annat sätt, så Elizabeth Hand är förlåten.

”Waking the Moon” suger tag i en med tentakler av lovecraftiansk kraft; jag tog med mig berättelsen ända in i mina drömmar under läsningen. Blandningen av punkig realism och fantasy med mörka skräckelement är sällsynt lyckad. Tänk ”Den hemliga historien” möter Anne Rice – på den tiden hon fortfarande var bra. Extra pluspoäng för att Hand låter min vackraste låt någonsin, Nick Drakes ”Northern Sky”, vara med på ett hörn. Begåvad, fantasifull och bra musiksmak – kan det bli bättre? Ju mer jag läser av henne, desto mer övertygad är jag om att Elizabeth Hand + jag = a match made in heaven. Nästa anhalt för mig: ”Saffron and Brimstone: Strange Stories”. Bara titeln…!

Missa inte heller Elizabeth Hands senaste roman, ”Generation Loss”, som jag recenserat här.