Barclay vs. Coben: Första ronden

Förutsägbart nog blev det påskekrim för mig, i form av en gammal och en ny favorit inom spänningsgenren. De har många beröringspunkter, Harlan Coben och Linwood Barclay: båda rör sig i de skenbart idylliska sovstäderna runt New York med omnejd, och levererar drivna, snyggt konstruerade bladvändare där fokus, helt i enlighet med förortsperspektivet, ligger på det vardagliga. Hur brott påverkar alldeles vanliga människor, hur det utanför polisteveserierna och dussindeckarna inte finns några tydliga gärningsmän och offer. Bara dessa alldeles vanliga människor och till synes små misstag som kan få fatala konsekvenser. Just detta, att deckar/thrillerspåret är förlagt till vanliga människor (även om poliser och privatdetektiver passerar revy då och då) och att perfekt målade vita staket inte stänger ute ondskan, är det som tilltalar mig så mycket med dessa två författarskap. Förortsthrillers, är det en genre? Jag tror att det just blev det. Och jag tror att jag är fast. Jag drar paralleller till Stephen King, hur han använder Maines småstäder som kuliss för ondskan. Olika genrer, men lite av samma grepp.

Jag läste ju ”No Time For Goodbye” i vintras och blev väldigt positivt överraskad. De två Barclay jag klämde under påskhelgen, ”Fear the Worst” och ”Too Close To Home”, går i samma stil. Spännande, välskrivet och -gestaltat med sympatiska ”Average Joe”-karaktärer. I båda böckerna står familjen i fokus: i ”Fear the Worst” försvinner en tonårsdotter, i ”Too Close To Home” blir en tonårig son vittne till hur grannfamiljen brutalt mördas. Jag ska inte orda för mycket om handlingen eftersom överraskningsmomenten ju per definition är en stor del av behållningen med den här typen av litteratur, men det är som sagt snyggt konstruerat. Att jag i åtminstone den sistnämnda romanen fattar hur det ligger till halvvägs in i berättelsen gör faktiskt inte så mycket. Det är kul att känna sig lite smart, märka att decennier av intensivt thrillerläsande gett resultat.

Min största invändning – och det är inte så mycket en invändning som en observation – är att båda berättarjagen är fruktansvärt grabbiga. I ena romanen är min vägledare bilförsäljare, vilket resulterar i en hel del bilsnack, i den andra driver han en gräsklipparfirma och hänfaller då och då åt små utläggningar kring utrustningen. Gräsklipparmaskiner, ”wheed whackers”, alltså apparater som ska ta bort ogräs och annat spännande. Jag är med största sannolikhet den mest opraktiska person ni kommer att stöta på under era liv, online såväl som IRL, och är våldsamt ointresserad av allt vad bilar, prylar och stereotypa killgadgets heter. (Öl och countryrock gillar jag dock; det har vi gemensamt, Linwood och jag.) Men vet ni vad? Jag stör mig faktiskt inte så mycket på det. Ser det snarare som ett sätt att vidga mina vyer en smula. Om jag stötte på en bil- och gräsklipparmaskinsentusiast på en fest skulle jag förmodligen artigt ursäkta mig efter fem minuter, men när jag läser om det kan jag ta till mig det på ett annat sätt.

Linwood Barclay och jag tycks med andra ord befinna oss i startgroparna för vad som ser ut att kunna bli en underbar vänskap. Jag tror att det var Laura Cantrell-referensen i ”Fear the Worst” som avgjorde det hela. Bladvändardriv, förortsthriller OCH koll på alt country – den här killen är en keeper, om ni ursäktar tokanglicismen. Hans kommande thriller, ”Never Look Away”, kommer jag att köpa i hardcover. Ni som följt mina skriverier ett tag vet vad det innebär.

Är gammal trots allt äldst? Tja, Harlan Coben har ett längre CV och har varit min främsta förortsthrillerskildrare ett bra tag nu. Böcker som ”Berätta inte för någon” och ”Borta för alltid” hör till den där relativt lilla klicken böcker som jag kan sätta i händerna på hela min bekantskapskrets och veta att det går hem. Pappor, svågrar, äkta män, väninnor, grannar, jag har ännu inte stött på någon som inte blivit förtjust i Cobens berg-och-dalbaneintriger med bedrägligt trygg inramning. De senaste två eller tre böckerna har dock lämnat en del att önska. Visst, det har varit spännande och lättläst, men känslan av Coben på autopilot har varit påtaglig. Att sedan även en Coben på autopilot slår de flesta kollegerna säger nog tyvärr mer om hur svårt det är att hitta Riktigt Schyssta Thrillers™ än Coben. Men! Ni vet ju hur ogärna jag vill ge upp hoppet om gamla trotjänare (därav min kompletta Scarpettasamling) och därför är det roligt att kunna berätta att ”Caught” är Cobens bästa roman på flera år – och det säger jag inte bara för att han har den goda smaken att få in Buffyskådisen Charisma Carpenter på ett hörn. (Jag och popkulturella referenser…) Här får vi följa flera spår som snart visar sig hänga ihop. En skötsam high school-elev, bara månader från examen, försvinner spårlöst. En reporter vars specialitet är att sätta fast sexbrottslingar gillrar ytterligare en fälla – men när den misstänkte pedofilen blir brutalt avrättad börjar frågetecknen hopa sig. Har hon satt dit och – indirekt – dödat en oskyldig man? Här finns också, och detta visar på Cobens förmåga att i anspråkslös underhållningsform skildra Amerikas trauman i miniatyrformat, några fd Wall Street-anställda som i ett klimatkrisande USA fördriver dagarna på Starbucks. Hur passar de in i bilden? Läs själva och se. Även här anade jag tidigt vartåt det barkade, mycket på grund av ett berättartekniskt knep som Coben använder sig av, men här finns tillräckligt många andra trådar för att spänningen skulle upprätthållas hela vägen. Jag tycker särskilt mycket om slutet, som bekräftar det jag redan misstänkt – att de bästa skildrarna av brott och dess konsekvenser inte bjuder på några spektakulära upplösningar med SWAT-teams och explosioner. Bara sorg och krossade hjärtan i en blommig vardagsrumssoffa. Ibland är lösningen, för att citera Cobens genrekompis Barclay, ”too close to home”.

Vem vinner första ronden då? Tja, det blir nog oavgjort. Visserligen visar Coben på en formtopp, men utmanaren Barclay har visat sig hålla för kedjeläsning, och det är verkligen inte något man kan säga om alla spänningsförfattare. Risken att jag om ett par månader blandar ihop hans böcker är överhängande, men även det är något han delar med Coben. Töm-och-glömlitteratur vill jag inte kalla det, för här finns som sagt ambitioner att skildra ett Amerika idag som går bortom rent underhållningssyfte, men kom igen, det är inte Philip Roth vi pratar om här. Synnerligen stabil och pålitlig spänning för stunden, varken mer eller mindre. Ibland är det precis vad som behövs.