Med anledning av denna recension av ett gäng ungdomsböcker på DN förrförra veckan så publicerades idag ett svar från de berörda författarna plus några andra, tex jag. Samt en replik från recensenten Ulla Lundquist. Det handlar om hur man recenserar barn&ungdomsböcker, för det är inte på samma sätt som vuxenböcker. I ungdomskritik gäller speciella regler och det finns dessutom alltid en lång kravlista att jobba mot för oss författare. Jag är väldigt less på den.
Barn & ungdomskritik och hur den bör vara…
Föregående inlägg
13 kommentarer
[…] Johanna hittade jag länken till en debattartikel som hon och några andra författare skrivit angående en […]
Svaret var kick ass-bra! Ärligt talat så kändes det ju inte ens som att Ulla Lundqvist hade läst de där böckerna hon skrev om, baksidetexten på sin höjd. Och att ett land som så slår sig för bröstet för sin fina barnbokstradition helt marginaliserar ungdomslitteraturen är för ynkligt. Väl rutet således!
Och det var författat av Gunnar Ardelius! Äras den som äras bör.
Jag tycker verkl vi har anledning att slå oss för bröstet för vår b&u-utgivning i Sverige, så, ja, det är sorgligt att inte kritiken hänger med bättre.
Till Åsa (Kafka på jobbet)
Men nog har Ulla Lundqvist läst ungdomsböckerna hon skriver om –
varför skulle hon inte ha gjort det?
Hon är en ordentlig och samvetsgrann person.
Ulla Lundqvist är ju själv en del av Sveriges kunniga barn- och ungdomsbokstradition -kanske den mest mångsidigt kunniga? – eftersom hon är känd barnboksforskare (sitter bl a i ALMAjuryn), litteraturpedagog, kritiker och också själv författare till ungdomsromaner.
Det finns väl få kritiker som är mer kunniga än Ulla Lundqvist när det gäller att ha en överblick över de sista fyrtio årens ungdomslitteratur.
Jag kan inte se hennes översikt i DN, skriven som en tendensskildring på begäran av uppdragsgivaren , som ett problem.
Jag skriver också översiktsartiklar om ungdomslitteratur i tidningar och tidskrifter.
Men problem finns. Och okunskap.
Jag tycker att det som är trist idag är att vi snart inte har en enda tidskrift som skriver om barn- och ungdomslitteratur..
Opsis Barnkultur lever på idealistiskt arbete.
Nerlagda är ”Barn och Kultur” och ”Abrakadabra”.
Det finns bibliotek som inet prenumererar på Opsis ….
När jag själv häromåret slutade min tjänst som ”lektor i litteraturvetenskap med särskild inriktning på ungdomslitteratur” – upphörde tjänsten att finnas till.
När kom senast en professur i ämnet?
Allt färre jorurnalister – till exempel DNs Lotta Olsson – får specialisera sig på barn- och ungdomslitteratur.
På de flesta bibliotekarieutbildningar och allt för många lärarutbildningar är det illa ställt med undervisning om barn- och ungdomslitteratur.
Så här skriver UL bla:
”Vore det inte på sin plats med en diskussion av sambandet mellan tidsanda och socioekonomiska förhållanden och många unga människors narcissistiska självupptagenhet?”
Och Gunnar skriver i svaret:
”Att därtill som recensent vilja vara med och bestämma vilka ämnen dessa romaner bör gestalta, handla om och debattera är
en absolut otänkbarhet – ändå råkar ungdomsromaner ut för just detta. De förs därmed in i ett moraliskt resonemang om att ungdomslitteraturen bör se ut på ett speciellt sätt, ha ett visst språk, lära ungdomen något – vara ett uppfostringsverktyg. Denna förlegade syn på ungdomslitteraturen är Lundqvists recension ett färskt exempel på.”
Det är det som är problemet med UL:s artikel och så mycket annan kritik av b&u, i DN och på andra ställen. Det händer gång på gång. Massrecensioner där den här typen av kravlista repeteras.
Om jag ska dra ett riktigt ego-exempel. Min bok ”Min typ brorsa” buntades för något år sen ihop med flera andra ungdomsromaner som handlade om kärlek och relationer i en artikel skriven av Lotta Olsson i DN. De kallades för ”moderna flickböcker”. För mig är ”flickbok” en nedsättande term, en massmarknadsproduktion, och absolut inget som jag tycker att JAG skriver. Ja, mina böcker saknar kanske diskussioner om socioekonomiska förhållanden och de har relationer och inte stora samhällsproblem i fokus och kan säkert sägas sakna intrig för det brukar mest handla om vad som händer inne i karaktärerna, men flickbok?! Nej tack. Men det känns så typiskt med den etiketten för kravlistan passar ju inte in på dem.
Jag tror också det var i den artikeln det påpekades som sorgligt att man bara fick se saken från flickornas sida. NÄR har detta någonsin kommit upp om en vuxenbok? ”Vad synd att Jonas Hassen Khemiri bara skriver ur sin manliga huvudpersons perspektiv.” Det skulle ALDRIG hända. (I ”Min typ brorsa” är det till råga på allt vartannat kapitel kille/tjej-berättare.)
OBS. Inser verkl att jag låter som värsta bittra författaren nu, men detta är ett kärt ämne för mig. En arena där jag tycker att b&u-kritiken funkar mycket, mycket bättre är bland bokbloggarna. Där kan man se en genreutveckling, öppnare sinnen, böckerna blir bedömda efter vad de är och inte borde vara. Så egentligen är jag bara lite halvbitter. Ibland. Just nu.
Jag läste artikeln i tidningen och skrev faktiskt lite om det på min blogg. http://www.enbokcirkelföralla.se/2010/11/dagens-diskussion-ungdomslitteratur-vad-ar-en-bra-ungdomsbok/
Jag tycker att ungdomslitteratur måste få ta större plats. Och det är för mig en gåta att kritiker på stora dagstidningar inte kan ta läsarna på så stort allvar att de kan unna dem vettiga recensioner, av böcker som de skulle kunna läsa.Och varför recenserar en recensent böckerna på hög? Hade hon läst dem?
Ungdomlitteratur tar större och större plats eftersom det är en stor grupp läsare som kräver mer. Jag tycker att dagstidningarna bör hänga med i utvecklingen.
Där kommer vi bloggare in. Min son som är 14 år och hans vänner lyssnar på varandras råd om böcker eller så söker de på nätet och läser om ngn bok på en blogg. Så hittar de en stor del av sin litteratur.
Som kritiker på en stor dagstidning tror jag att jag talar för många kollegor när jag menar att det inte är vi som speciellt gärna VILL skriva samlingsrecensioner (detta är en mycket gammalt diskussionsämne) men våra stackars kulturredaktörer får hela tiden slåss för sitt utrymme.
Som blir snålare och snålare p g a färre prenumerationer och att tidningen måste , för att överleva, ta in mycket reklam också på kultursidan.
Detta drabbar recensioner av barn- och ungdomslitteratur och av poesi.
De tre kulturredaktörer som varit mina uppdragsgivare på dagstidnigen genom åren har alla tyckt att barn- och ungdomslitteratur är mycket viktigt – de har verkligen sörjt när utrymmer har krympt.
Jag och många andra kritikerkollegor tycker om att någon enstaka gång få visa på tendeneser (det gör kritiker också inom alla andra genrer), men det som vi brinner för är att få diskutera varje bok som det konstverk det är.
Och inga barnbokskritiker, som jag kan komma på, har väl gjort just detså mycket som Ulla Rhedin (bilderbok) Ulla Lundqvist. Jag tänker då på ”Janne min vän”,
I många år berättade jag om barn- och ungdomslitteratur i ett tv-program och det var nästan kuslitg hur mycket en lilla karakteristik och omdöme betydde för försäljningen och utlåningen.
Likadant lär det vara nu.
Så mycket tror jag inte att varken bokbloggar eller tidningsrecensioner betyder. Tv är oslagbart.
Jag frågar alltid när jag är ute på skolor och pratar om ungdomslitteratur vilka bokbloggar ungdomarna känner till – de läsvana känner till Matildas bokhörna och kanske någon till. Men de flesta vet inte namnet på några bokbloggare.
Men det kommer nog,
jag gör i alla fall mitt bästa när det gäller att tipsa ungdomar om bokbloggar som ett sätt att få veta mer om en del nya böcker…. (Fast många tweens och tonåringar knycker vilt och ogenerat från nätet – utan att ta reda på avsändaren – när de ska skriva det där som fortfarande i skolan kallas för ”recensioner”.)
Och tidskrifter som försvinner…
Varför prenumererar inte alla vuxna – som intresserar sig för barn– och ungdomslitteratur – på Opsis? Och biblioteken ….
Nu är det inte bara samlingsrecensioner i sig som jag tycker är av ondo utan främst innehållet i dem exemplifierat med denna av UL. Man kan garanterat skriva fantastiska samlingsrecensioner eller beskriva tendenser, det är jag helt övertygad om.
Nu kastar jag kanske sten i glashus och tar tråden lite of topic, men jag tycker det finns en tendens bland sv. barn- och ungdomslittförf. att använda sig av en problemkatalog som om det vore tillräcklig dramaturgi. Jag saknar ofta en genuin gestaltning, välgenomtänkt komposition och originalitet. Alltför ofta litar författaren till att igenkänningsfaktorn ska bära ändå. Det gör den ibland, men det är en ganska kortlivad kvalité.
Som barn och tonårig läste jag i princip allt jag kom över oavsett kvalité och jag tycker fortfarande att man ska tipsa om alla sorters böcker och genrer. Men jag minns också fortfarande tydligt den där känslan jag kunde få i bröstet när jag läste något som jag kanske inte förstod till fullo, men som ändå fick mig att känna att världen är så himla mycket större, att det finns så många fler perspektiv på livet och på människor än det jag får presenterat i min trista, ganska elaka skolklass eller hemma med för den delen. För mig var den känslan det riktigt stora med läsningen.
Hej! Kastar mig in i den intressanta diskussionen. Jag måste erkänna att jag blev överraskad av den starka reaktionen från ungdomsboksförfattarna – av den anledningen att jag aldrig läste UL:s text som en samlingsrecension. Är artikeln ens rubricerad som recension? Är det inte en text som försöker beskriva trender och tendenser i dagens ungdomsböcker? Och sett ur det perspektivet är det väl inte så konstigt att man då lyfter fram saker man saknar, eller skulle vilja se mer av?
För att vara tydlig: Jag tycker ungdomsboksförfattarna har all rätt att vara kritiska mot DN, iom att de har dragit ner på bevakningen av barn- och ungdomslitteraturen. Det normala hade ju varit att nya böcker av nyskapande och tongivande ungdomsboksförfattare som t.ex. Gunnar Ardelius hade blivit ordentligt recenserade. Men, som sagt, det såg jag aldrig som artikelns syfte.
En intressant och välbehövlig diskussion om ungdomslitteratur! Att bevakningen kunde vara bättre (flera recensioner) är det lätt att instämma i. Men i stället för att bara skälla ut artikeln tycker jag man kan gå vidare från de diskussionsfrön som där lades fram. Jag tycker det är intressant också med artiklar där man försöker måla upp en trend: Hur ser ungdomslitteraturen ut idag? Vad behandlas, vad behandlas inte? Läses och gillas kritikerrosade böcker av ungdomarna själva? Själv jobbar jag på bibliotek, där lånestatistik hårdbevakas och statistiken har länge varit sämst för ungdomslitteraturen. Det är ingen nyhet i sig att unga läser allt mindre. Men desto viktigare är det då att fråga sig om det de serveras ger dem blodad tand eller bara avskräcker dem från att utforska nya böcker. Själv fick jag som tonåring en aversion mot många av ungdomsböckerna, som jag upplevde just som svarta och utan hopp. Speciellt gällde det ”problemböcker”: oplanerad graviditet, depression, alkohol- eller drogmissbruk, våld, m.m. Detta var under den senare hälften av 80-talet, i efterdyningarna av 70-talsrealismen.
Mycket intressant diskussion! Det finns så mycekt att säga om den så jag nöjer mig med att kommentera flickboken – som varit i svang i diskussionen. När det gäller synen på den har det hänt oerhört mycket de senaste decennierna. Jag hänvisar till en bok som är skriven inom ramen för forskarnätverket FlickForsk!. Boken heter En bok om flickor och flickforskning (Studentlitteratur 2010). Det sista kapitlet handlar om flickböcker. Läs där! Förhoppningsvis kan det ge en mer fördjupad förståelse för ett centralt kvinnligt kulturarv.
/Eva Söderberg, lärare och forskare i barn- och ungdomslitteratur (som lärt sig så mycket av Lena KE:s och Ulla L:s undervisning och forskning – och av alla författare)
Ja! Alla som är intresserade av detta ämne – läs ”En bok om flickor”
hälsar Lena KE (som lärt sig mycket av Ulla L:s och Evas S:s forskning)
P S En mycket mycket bra ungdomsroman är ”Rondo Amoroso”. Av Ulla Lundqvist