”Blodläge” – Johan Theorin

Johan Theorin, ett badkar och jag en blåsig dag: det börjar bli något av en tradition, det där. Mysigt. Är ”mysigt” ett nedvärderande ord att använda om spänningslitteratur, förresten? Jag tycker absolut inte det. När jag tänker efter är flertalet av de deckare jag återkommer till av det mysiga slaget. Maria Lang, Agatha Christie… visst passar gullegubben Gerlof med sin plirigt tillbakalutade stil in i det gänget? Sedan kan man förstås ifrågasätta det lämpliga i att sätta epitetet ”mysig” på en roman som – bland annat – berör mordbrand, ett sjukt barn och den korrumperade porrindustrin…

”Blodläge” är hur som helst del tre i den tilltänkta Ölandskvartetten. ”Nattfåks” vintriga snöstorm har blivit knoppande vår. Samtidigt som gullegubben Gerlof (Davidsson, för oinvigda) lämnar ålderdomshemmet för att tillbringa sin kanske sista vår i barndomshemmet på norra Öland börjar sommarfolket dyka upp för att fira påsk. Vid kanten av det övergivna stenbrottet har man byggt nya, påkostade villor för stressade storstadssjälar. Att bygga sitt hem mellan trollen som enligt gammal folktro bor i stenbrottet och alvaret där älvorna huserar för med sig otur, sägs det – och klart är att ingen av Gerlofs nya grannar tycks ha turen på sin sida. Vi har Per Mörner, som ärvt en gammal stenhuggarstuga och slits mellan en sjuk tonårsdotter och en kallhjärtad far som efter en stroke tyr sig allt mer till sonen han ignorerat i hela sitt liv. Vi har Vendela och Max Larsson, nyinflyttade i en av villorna och allt annat än lyckliga tillsammans. Snart har vi även ond, bråd död, hemligheter och frågetecken från förr. Och så i mitten av händelseförloppet Gerlof Davidsson som in i det sista gör sitt bästa för att inte försöka lösa mysterier eftersom det bara för olycka med sig.

Det finns något stillsamt och sympatiskt, mjukt eftertänksamt i Theorins prosa; en djup empati för sina karaktärer som genomsyrar allt han skriver. Detta, tillsammans med de övernaturliga inslag som naturligt och genrebegåvat vävs in i intrigen, gör honom till ett av de allra intressantaste namnen inom den svenska kriminalfloran. Det stillsamt sympatiska, och de lyhörda landskapsskildringarna, återfinns här. Däremot tar det, trots en adrenalinstinn in medias res-inledning där Theorin låter läsaren veta att katastrofen är på gång, ett bra tag innan det blir särskilt spännande. ”Nattfåk” och ”Skumtimmen” var starkare detektivromaner, men ”Blodläge” är förmodligen Johan Theorins starkaste relationsskildring hittills. Dessutom lyckas han alldeles ypperligt med att implementera älvor och troll i berättelsen utan att det känns varken pittoreskt eller fånigt. Bra där!