Bluffen – Unni Drougge

Jag känner egentligen inte Unni Drougge mer än att jag brukar växla ett par ord med henne på lite olika mingel. Till exempel på bokmässan i Göteborg när vi ses ute i vimlet. Jag är fortfarande lite starstruck när jag får tillfälle att prata med Unni. Jag tycker hon är en cool och viktig röst i den feministiska debatten och jag beundrar henne för hennes ork att stå rak så hårt som vindarna brukar vina kring henne. Vi är många som hade vikt oss för länge sedan.

Nu kommer Unni med en ny bok, ”Bluffen”, den första i serien om Berit Hård, denna kvinnliga hjältinna som är lite för mycket av allt. Lite för tjock, lite för kåt, lite för smart, lite för obekväm. Lite för mycket för att behaga alla sorters män.

När jag började läsa var jag litet orolig. Boken inleds nämligen med att Jan Guillou utsätts för ett mordförsök och jag är rädd att det ska bli någon slags vendetta mot honom (det finns ett förflutet här, som jag inte ska gå in på nu) – sådana böcker blir sällan särskilt bra. Det är böcker som man mår bra av att skriva men som bör stanna i byrålådan.

Jag borde ha vetat att lita på Unni, det har vi sett förr i böcker hon producerat. Hon må drivas av något i sitt skrivande, men hon vet att balansera upp tankar på hämnd, hon vet att hålla sig på rätt sida linjen för det allra mesta. Tjuvnypas lite kan väl få vara tillåtet antar jag. Det blir ju lite roligare så.

Och i den här romanen är hon faktiskt väldigt rolig! Även om jag tycker att hon är som allra roligast när Berit vänder gubbarna därhän och är ute på egna äventyr. Det är en romanhjältinna som jag blir väldigt förtjust i, nästan mot min vilja. Boken blir någon slags svartsatirisk deckarvariant, svårbestämd men rapp och kul och många gånger tänkvärd. Jag är inte säker på vad jag tycker om att hon har plockat in även sig själv i boken, på något vis känns det nästan lite onödigt och knölar nästan bara till det. Jag tror att det ska vara någon slags motvikt till att hon fläker ut de där gubbarna, liksom visa att hon fläker ut sig själv med. Men det behövdes alls inte denna gång, det här är en annan typ av roman än de hon tidigare skrivit och då blir det här draget onödigt.

Visst ska man se den här romanen som en kritik mot den svenska mediescenen. Det är trångt om platser där, på många sätt, och härskartekniker är det gott om. I ärlighetens namn inte bara från gubbsen, det finns kvinnor också. Men nu ger sig Unni på att skildra det utifrån tunga makthavare – både Jan Guillou och Leif GW Persson skildras inte alltför smickrande – och det är klart att det väcker viss uppmärksamhet och att det också gör det mycket enklare att avfärda den här romanen. Det är väldigt synd. Jag tycker att ämnet förtjänar att diskuteras och jag tycker att Unnis bok är ett utmärkt sätt att påbörja debatten.