Hej vänner! Dags för bokcirkel. Så här gör vi:
jag börjar med att berätta vad boken handlar om och sedan skriver jag kort vad jag tyckte om boken. Idag diskuterar vi vad vi tyckte om boken och varför. Ingenting annat. Jag kommer eventuellt att utveckla mitt resonemang i kommentarerna, det beror lite på vad och om ni skriver. Och en regel: håll er till ämnet. Det här är inte enda gången vi diskuterar boken, men idag diskuterar vi framförallt boken i stort.
Nu kör vi!
Jag skrev ju att jag skulle läsa ”I am the cheese”, men jag läste den på svenska istället, eftersom jag råkade beställa fel bok. På svenska heter boken ”Och katten tog en mus”.
För er som inte har läst boken ska jag göra en kort sammanfattning:
Vi träffar Adam Farmer, som sitter på en cykel, på väg för att cykla 12 mil till sin pappa, som ligger på sjukhus. Han har ett paket i sin cykelkorg och bär sin pappas mössa, för att hedra honom.
Parallellt med detta får vi ta del av samtal mellan Adam och en psykolog (?). Psykologen hjälper Adam att komma ihåg traumatiska händelser, som han har förträngt.
Den mörka hemligheten i berättelsen om Adam, eller snarare en av de mörka hemligheterna, är att Adams pappa har varit vittne i en väldigt känslig rättegång och att Adam och hans familj nu lever under vittnesskydd. Adam var bara 3 år när familjen hals över huvud tvingades fly och den nya familjehistorien diktades ihop, så han har bara ytterst fragmentariska minnen av tiden före rättegången.
Allt medan historien fortlöper får läsaren gång på gång ompröva sina tidigare sanningar. Det gillar jag verkligen med den här boken.
För, ja, jag gillar boken en hel del. Jag gillar den mörka stämningen, att man som läsare inte vet vilket ben man ska luta sig på, att den inte ryggar för att ta upp riktigt svåra ämnen ”trots” att det är en bok för relativt unga läsare. Jag gillar Adam, även om jag inte identifierar mig med honom, han är så uppenbart yngre och mer omogen än jag. Och jag gillar verkligen det nattsvarta slutet.
Er tur:
Till att börja med skulle jag helt kort vilja veta vad ni som har läst boken tills idag eller innan tyckte om den. Vad är det ni gillar eller inte gillar? Vad tycker ni om Adam?
Ingenting annat ska diskuteras i samband med detta första inlägg. Fler frågor om karaktärerna kommer nästa vecka. Vi fortsätter diskutera boken varje onsdag oktober ut.
6 kommentarer
Oj, är det bara jag här? Eller? :?
Nåja, jag har inte läst något av Cormier tidigare, även om ”Anklagad” är en storsäljare i vårt bibliotek. Ny bekantskap, fast gammal bok, typ. Och jag gillade den.
Lättläst, korta kapitel med ett driv fastän de nästan helt saknar cliffhangers tillsammans med den dova stämningen – allt det tilltalade mig. Hade nästan lite småångest ett tag för att den kändes så mörk, en liten klump som skavde i magen – och sånt gillar jag! Hoppysslandet av små, små detaljer som sakta skapar helhet är snyggt gjort och gav hela tiden bränsle åt drivet. Men Adam i sig vet jag inte om jag kan säga något om? Det är mer hans känslor än hans person som fastnat hos mig.
Yes, det är bara du! Och jag! Och kanske några som läser i smyg.
Jag blev nästan lite förvånad över drivet i boken. Det blir jag alltid när jag läser böcker som har många år på nacken. Särskilt de som är skrivna av män. Det är en fördom som jag är väl medveten om. Det positiva med fördomen är att man ofta blir just positivt överraskad. Och, som jag skrev, jag tycker verkligen om att Cormier inte räds ett väldigt mörkt slut i sin bok. Vad tänker du om det?
Ehmm, alltså, ett så pass mörkt slut känns ganska otippat i en ungdomsbok men är samtidigt det som gör att boken verkligen sticker ut. Om allt hade löst sig på bästa sätt till slut hade det nog blivit mer en ”tja, det var det!”-känsla och sen hade boken varit borta. Nu klamrar den sig onekligen fast ett tag! Men det där med driv i äldre ungdomsböcker har jag inte tänkt på – jag missade dem när jag själv var i den åldern, och har fullt upp med att läsa dem som kommer nu. Men jag ska tänka på det!
Jag har ju boken hemma för sjutton! Tänk om jag ändå ska ta itu med denna omläsning nu! Älskade den ju när jag var ung. Sollentuna biblioteks ungdomsavdelning, det var grejer, det. Hoppsan, jag fick visst lite ont i halsen. Ojdå. Kanske måste gå hem kl 16 idag. Så synd.
Ja, gör det för allt i världen. I morgon diskuterar vi karaktärer. Om en vecka blir det ondska i ungdomsböcker – hur gör man?
Nu har jag läst ca trettio sidor och måste säga att jag dragits in i mitt eget tonårsjag, pangsådärbarautanvidare! Det jag hittar där lämpar sig inte för Bokhoras läsare. Dock: tycker mycket om formen i de återgivna samtalen med psykologen (minns att jag läste Cormier och Pohl parallellt), att det är oktober i boken samtidigt som det är oktober här. Återkommer när jag läst mer. Och kan separera 14-års-Ka från 32-årigheten.