Bokhora möter Gunnhild Øyehaug

För två år sen läste jag en norsk roman som jag gillade massor, och nu har den glädjande nog kommit på svenska. ”Vänta, blinka” av Gunnhild Øyehaug. Den är både lättsam, djup och pretentiös, fast pretentiös på ett väldigt charmigt vis.
”Vänta, blinka” är skickligt komponerad på ett Short Cuts-sätt där ett antal olika människor kopplas ihop. En av huvudpersonerna är den tjugotreåriga Sigrid som pluggar litteraturvetenskap i Bergen (hon står för det mest pretentiösa, och rörande) och ska börja skriva en uppsats om hur kvinnor i film tar på sig en för stor herrskjorta när de ska vara sårbara och extra kvinnliga.
En annan huvudperson är fyrtioårige Kåre, en författare som är i Bergen över dagen för att underhålla på en företagskickoff och fundera på sitt kanske kraschade förhållande med Wanda i Oslo, som går runt i Frognerparken och lyssnar på PJ Harvey-låtar för att hitta kraft.

Författaren Gunnhild Øyehaug var här i Stockholm förra veckan och jag träffade henne.

“Vänta, blinka” är full av kultur. Det är förutom litteraturstudier och mycket tankar kring böcker, också performanceföreställning, musik, film och Kill Bill-diskussioner. Vilken kulturform gillar du bäst?

Musik! Om jag hade fått välja vad jag ville kunna så hade det blivit att sjunga. Jag gör det mycket för mig själv, men jag är tyvärr ingen musiker. Utlevelsen som man får när man sjunger går inte att jämföra med något annat!
Film är också väldigt viktigt för mig. De senaste tre åren har jag sett mer film än jag läst böcker. Jag har två små barn så jag har varit för trött för att läsa.

Vilken film vill du rekommendera för tillfället?

Jag såg om Miranda Julys ”Me and you and everyone we know” , och den tycker jag är väldigt bra. När jag ser den får jag lust att göra just en sån film.

I ”Vänta, blinka” är det massa popkulturella referenser som jag tror att många i vår generation (70-talister) känner oss helt hemma i. Iallafall gör jag det! Och sen blandas det poppiga hejvilt med tunga klassiker, tex Dante och Kafka.

Vissa författare är ju rädda för att det ska snabbt ska bli daterat om man nämner nutida referenser, men jag tänkte tvärtom. Det som är litet och lokalt kan bli väldigt stort, och om en sån tidskapsel funkar för mig så funkar den säkert för andra också. Jag tänkte på det som har väldigt viktigt för mig, då har det säkert varit viktigt för flera människor. Och så tror jag att det har funkat med den här romanen.

Jag ville också blanda kulturformer högt och lågt, för jag tror att det egentligen inte behöver vara så stort avstånd mellan dem. ”Kill Bill” och Dantes ”Den gudomliga komedin” till exempel. Varför kan man inte placera dem i samma universum? Jag gillar att dra ihop avståndet mellan de två, för det borde inte vara så stor tröskel. När jag läste Dante så förundrades jag av att det var så lätt, och i Kill Bill finns det mycket reflektion.

Hur har läsarna i Norge tagit emot det?

Jag trodde faktiskt att boken skulle ha mycket svårare att nå ut kommersiellt, men det har gått jättebra. Den var med i två bokklubbar och har nått oväntat många läsare genom det. Och det var ju min dröm såklart! Så det har inte blivit diskussion om att det är en svår bok.

(De norska läsarna gillade den så mycket att den blev ”Årets bok” 2008.)

Vilka författare har varit viktiga för dig?

Samuel Beckett. Daniil Kharms som skriver absurd prosa. Han har jag gillat länge och nu har han blivit stor i en sub-kultur i Norge, så det är roligt att fler har läst honom.
Virginia Woolf har jag varit väldigt fäst vid. Kafka, såklart. Richard Brautigan. Rimbaud.

Jag läste massor när jag var liten, och då vad jag tex förtjust i Maria Gripe. Det mystiska hos Maria Gripe.

Jag har alltid tänkt att jag ska bli författare, och när jag var fjorton så insåg jag att jag ville skriva något som var originellt för mig. Jag skulle inte härma någon annan. Och då kunde jag ju inte läsa andras böcker, för då skulle jag bli påverkad. Så vad var det som verkligen inte skulle kunna påverka min originalitet? Jo, ”Sagan om isfolket”, det låg så otroligt långt från mig. Jag läste flera delar av den, och jag blev rätt less efter ett tag men jag måste säga att jag hyser stor respekt för Margit Sandemo och hennes hållning kring sitt författande.
Efter Isfolket hittade jag Jan Erik Volds ”Entusiastiske essays” och där fanns det en dikt som heter ”17e maj 1940”, och jag blev alldeles tagen av hur den var. Av hur dikter kunde vara alltså. Så meningslöst på ett sätt, men så bra! Jag kände att så ville jag också skriva.
Jag såg också otroligt mycket på Monty Pythons Flying Circus när jag var 18-19 år, och det har nog påverkat mig mer än jag kan förstå. Det lekande, absurda, att hoppa från ämne till ämne.

Vad läser du nu?

Jag gillar JM Coetzee mycket, hans ”Elisabeth Costello” tycker jag om. Sen håller jag på att översätta en fransk poet till norska, Tarqos.
Jag har svårt att motivera mig för långa böcker, att känna lust att börja på dem. Jag har till exempel läst första sidan i Knausgårds “Min kamp 1” och den var jättebra. Jag ska läsa mer av den. Men den är ju lång. Vi debuterade samtidigt, och kom överens om att byta böcker. Så jag skickade min diktsamling som väl var på 70 sidor, och så fick jag Karl Oves roman som var… lite tjockare. Men jag tycker han är en av Norges bästa författare.
En annan norsk författare som jag gillar mycket är min bror! Men han är väldigt bra, Olav R Øyehaug. Han har alltid inspirerat mig att skriva och nu har han debuterat själv 2008 med ”Kodane”. Han skriver kortprosa.
Jag gillar flera kortprosaförfattare, Cecilie Holt Cesilie Holck och Arne Østring. Och så ”Purkene snudde sig” av Kjersti Rorgemoen. Den är essayistisk och rolig, en av mina favoriter från förra året.

Skriver du på något nu?

Ja, men jag har precis börjat så det är omöjligt att säga riktigt vad och när det blir. Jag arbetar på en roman och en novellsamling. Men som sagt, det är helt i starten.