”Den farliga leken” – Mari Jungstedt

Härom veckan utkom ”Den farliga leken”, Mari Jungstedts åttonde kriminalroman om kommissarie Knutas vid Visbypolisen. Det är den första bok jag läser i serien och ett tag tänkte jag att det också skulle bli den sista, men nu är jag inte längre lika säker. Vi får se. Klart är i alla fall att jag aldrig direkt känt något skriande behov av att läsa något av henne. De dåligt dubbade svensk-tyska TV4-produktionerna hjälpte inte direkt till, så när jag upptäckte ett par travar av ”Den farliga leken” vid kassan i mataffären var jag nära att gå förbi – men något fick mig att stanna till och läsa baksidestexten. När det sedan visade sig att flera av huvudpersonerna i boken är modeller och att intrigen utspelar sig i modebranschen var det kört. Ni talar med kvinnan som sett varenda säsong av amerikanska ”Top Model” och med jämna mellanrum förbannar det faktum att Aaron Spellings modellsåpa ”Models Inc” är så svår att få tag på. Min faiblesse för fotomodeller är egentligen rätt obegriplig. Eller kanske inte: visst är det något fascinerande med en sfär som är så totalt inriktad på yta? I takt med att resten av världen, och inte minst den mediala bevakningen, dröjer sig kvar vid ytan har min fascination avtagit en smula, men jag fortsätter att slaviskt följa Tyra Banks oohande och aahande modellaspiranter och plockar fram Naomi Campbells supermodellpekoral ”Swan” när jag känner för lite skämsläsning. Ja, vi har min märkliga modellfaiblesse att tacka för att jag sent omsider miste min Mari Jungstedt-oskuld.

”Den farliga leken” handlar om Jenny, förra året en helt vanlig gotländsk gymnasietjej, numera firad toppmodell med världen som arbetsplats. När hon återvänder till Gotland för att fotograferas av den berömde fotografen Markus Sandberg, som hon har ett hemligt förhållande med, dröjer det inte länge förrän några dagars arbete i vacker natur förvandlas till något oändligt mer våldsamt och otäckt. Markus hittas nämligen brutalt misshandlad, svävande mellan liv och död, i sin övernattningsstuga. Kommissarie Anders Knutas kallas in för att ta reda på vem som hatat Sandberg så mycket att man tagit till ett sådant övervåld. Samtidigt som Gotlandspolisen försöker bringa klarhet i misshandelsfallet får vi följa en annan modell, som befinner sig långt bort från tidningarnas glansiga omslag och designerelitens podier. Agnes har även hon ett förflutet som modell, och har fotograferats av Markus Sandberg, men drabbades av ätstörningar och befinner sig på en ätstörningsklinik. Hur passar hennes historia in i Jennys – och vad har deras liv att göra med det brutala överfallet?

Om Aaron Spelling lärt oss något, annat än att rollbesättning och nepotism rimmar illa, är det att skönhetsfixering och rivalitet gifter sig väl med ond, bråd död. Även Jungstedt är duktig på att skildra dödliga intriger i modevärlden, även om hon är bättre på att skapa gåtor än att lösa dem. Kanske är jag skadad av att ha läst för många deckare, men faktum är att jag rätt tidigt i berättelsen anade vem den skyldige var och hur de olika spåren hängde ihop. Jag antar att jag borde bli glad, känna mig smart, men det är roligare att bli överraskad än att ha rätt. I skildringen av den anorektiska Agnes glimrar det till; här finns något bortom den språkliga jämtjockhet  som präglar romanen i övrigt. Där har vi min största invändning mot ”Den farliga leken”, förutom dosen av förutsägbarhet då: språket är rent ut sagt trist. Absolut inte dåligt, grammatiskt inkorrekt eller slarvigt – utan rakt, funktionellt… och mördande tråkigt. Denna osvängiga, journalistiskt skolade stil är något som Jungstedt har gemensamt med många svenska deckarkolleger, och är en av de mest bidragande orsakerna till att jag läser så pass lite svensk kriminallitteratur. Att klaga på avsaknad språklig ambition i deckare är kanhända som att klaga på att köttbullar är bruna, men jag vet inte. I den anglosaxiskt skolade deckartradition som jag känner mig mest hemma i är det snarare regel än undantag att berättelserna, förutom spänning och ett dynamiskt persongalleri, även präglas av en distinkt stil. Visst kan man propagera för att Deckarsverige har en stil och att det är just detta, det raka, journalistiskt förankrade. Det är helt enkelt inte min tekopp.

Trots mina invändningar hade jag ändå hyfsat trevligt i kommissarie Knutas sällskap. Sträckläste långt efter min sedvanliga sovtid för att se hur det gick (svaret: ungefär som jag gissade, se invändning numéro uno ovan). Som sommarstugeläsning fungerar ”Den farliga leken” utmärkt; den sorts litteratur man kan ägna sig åt med ett vakande öga på lekande barn och ett i boken utan att missa något väsentligt i handlingen. Inte min typ av litteratur egentligen, jag föredrar lite mer fyrverkerier och språklig jävlar anamma, en igenkännbar stil, böcker som sväljer mig hel. Dessutom finns det alldeles för många lysande spänningsförfattare för att nöja sig med det mediokra. Men, och det här är ett ”men” som jag aldrig hade skrivit för några år sedan, i den fas i livet jag befinner mig just nu har det skapats en (rätt marginell) plats för de här halvbra, lättsmälta deckarna. Vem vet, jag kanske till och med ger Camilla Läckberg – som jag än så länge inte läst en rad av – en chans snart…?

PS: En liten fråga till er som läst de tidigare böckerna. Exakt vad tillför Johan Berg böckerna? Känns han inte bara väldigt menlös och onödig? Visserligen får Jungstedt genom honom användning av sin journalistbakgrund (han är lokalreporter) och jag har förstått att han har en mer framträdande roll i tidigare böcker, men mig lyckades han inte charma. En Johan-relaterad grej gillade jag dock: när han på Gotlandsfärjan köper en gammal Mari Jungstedt-deckare. Meta, meta, meta! Det gillar vi.