”Den stulna romanen” – Nawal El Saadawi

Väldigt förenklat kan man säga att ”Den stulna romanen” vimlar av smarta, starka kvinnor, som sitter fast i äktenskap med sviniga män, vilka i sin tur är slavar under sin sexualitet. Vi träffar Bodour, hennes döttrar Magiida (född inom äktenskapet) och Zina (född utanför äktenskapet), hennes romanalterego Badriya och väninnan Safa.

Bodour är en uppskattad litteraturkritiker, som ingått ett resonemangsäktenskap med den framstående kolumnisten Zakariya al-Khartiti. Dottern Magiida har, mot sin egentliga vilja, följt i sin pappas fotspår, medan Zina är en älskad sångerska. Vi får följa kvinnorna, männen, på deras väg mot någonting som måste bli en gigantisk explosion av undertryckta känslor, falskspel, hetstro och lögner. Vid sidan av allt detta kämpar Bodour med sin roman, en roman som hon aldrig tycks bli färdig med, i vilken hjältinnan Badriya kan göra allt det Bodour inte vågar göra, till exempel att ta livet av sin man.

Jag vill väldigt gärna älska den här romanen och visst är den välskriven, visst är det ett rent nöje att följa El Saadawi vindlande historier, där vi börjar med att följa en karaktär och slutar hos någon helt annan, visst är det en bra berättelse. Ändå blir jag inte helt fast och slukar vartenda ord, oberörd av min omgivning. I en text jag läser om El Saadawi står det att det kan vara svårt för svenska läsare att ta till sig det El Saadawi skriver, som många gånger anses vara så oerhört provokativt i hennes hemland, eftersom vi helt enkelt saknar kontexten. Kanske är boken helt enkelt skriven ovanför mitt huvud. Jag kanske borde bedöma den på ett helt annat sätt än jag gör, men om jag nu är ute efter en historia som fångar mig, så hittar jag det inte i den här boken, hur mycket författarinnan än lockar mig. Och kanske är det just hon som är problemet. Jag upprepar: jag vill väldigt gärna älska den här romanen, efter allt som jag har läst och sett om El Saadawi (här kan du läsa litegrand), men jag gör det inte.

Att jag inte älskar romanen, betyder däremot inte att jag inte tycker om den*. Den är gnistrande, på sina ställen uppfriskande giftig och jag finner El Saadawis cirklande berättande, där hon ofta återkommer till samma händelse, mycket behagligt att läsa. Jag gillar hennes liknelser, hennes överdrifter, hennes kantiga hjältinnor. Kort sagt är är detta ännu ett författarskap jag vill bekanta mig mer med.

* = Det är alltså inte som med mina yngre elever, som fick lära sig att det var fult att säga att de hatade skolmaten och istället sa ”jag älskar inte” om all mat de inte tyckte om.