För en evighet sen (nåja) läste jag ut Lionel Shrivers ”Dubbelfel” och jag vet ju att ni har suttit som på nålar för att få höra mitt omdöme. Här kommer det:
Jag tillhör den skara läsare som skummade igenom snookerpartierna i ”Dagen efter”. I ”Dubbelfel” är det en hel del tennis. Hjälten och hjältinnan spelar nämligen tennis på proffsnivå och en stor del av deras äktenskap är en enda tävling. Men jag ska erkänna att jag inte läste matchreferaten i ”Dubbelfel” så noga heller. Det fanns annat som jag fokuserade på.
I bokens inledning befinner sig hjältinnan Willy Novinsky några hundra rankingplaceringar högre än hjälten Eric Oberdorf, men det där ändras allt efterhand. Willy och Eric träffas på en tennisbana, spelar tennis på sina dejter, gifter sig på en tennisbana, tennis är deras liv. Framförallt Willys liv. Willy sliter som ett djur för att kunna leva på sin hobby. Visst är tennisen viktig för Eric också, men han ser på tennisen som en möjlig karriär under några år, det är inte hans allt. Och jag upplever att det är Willy som har svårt att acceptera att Eric blir bättre och bättre. Det här är ett mycket försonande drag hos Eric och någonting som gör att jag har svårt att sympatisera med Willy, ur vems perspektiv vi får höra historien. Å andra sidan kan jag känna igen vissa drag i mig själv, hur ogärna jag än vill erkänna det, och det bidrar väl också till min motvilja till Willy.
Jag skrev här ovan att jag inte läste sidorna som handlade om tennis så noga, men det här är som ni nog har förstått inte en roman om tennis i första hand, utan en skildring av ett förhållande av en typ som jag tror är mer vanlig i verkligheten än man skulle tro om man bara tittade på hur representerad den är i litteraturen. ”Dubbelfel” är en kärleksroman, men det är en annorlunda kärleksroman, för vi får följa ett pars uppgång och fall och fy, så smärtsamt det är emellanåt! Shriver är så himla skicklig på att berätta historier om relationer, i ”Vi måste prata om Kevin” relationen mellan mamma och son, i ”Dagen efter” relationen mellan en kvinna och två män.
Jag gillar hennes språk också, det är avskalat, men ändå målande. Alltså: hon behöver inte gå loss i adjektivbonanza för att man fatta känslan. Hon är rak, beskriver nyktert, på pricken. Jag är väldigt förtjust i det. Men, som sagt, hjärtat skrynklas på sina ställen. Jag är så himla mycket en sucker för romantiska slut (Hollywood-endings: stråkar, höstlöv och gärna ett regn som klistrar håret i pannan på hjälten i slutkyssen – jag älskar skiten!) och är man ute efter det, bör man kanske inte läsa Shriver.
Samtidigt, när jag nu går loss på superlativen, vill jag gärna att ni ska veta att detta inte på något sätt är Shrivers bästa. Det håller jag fortfarande ”Vi måste prata om Kevin” som. Jag hoppas få läsa någonting i samma stil snart igen. Kanske i Shrivers nya?
2 kommentarer
Jag gillade också den här, mer än jag var beredd på. Skönt med en riktigt avundsjuk kvinna, som jag ändå kan förstå varför hon blir så småsint. Mina sympatier ligger ändå hos Willy, Eric blir för mycket Mr Perfect för att jag ska orka med honom.
Jag håller med Snowflake i det här fallet, mina sympatier ligger också hos Willy. Mycket för att hon måste KÄMPA så förbaskat mycket, hela tiden i motvind. Medan Eric bara glider fram på sin räkmacka, ivrigt påhejad av sin familj.
Just den avunden som Willy känner, den där hatkärleken, är Shiriver så himla bra på att beskiva!