”Egoboost” – Isabella Löwengrip

Ganska många av mina vänner hänger i den så kallade bloggsvängen. De läser bloggar och är intresserade av att prata om det de läser. Med dem kan jag ibland prata om Blondinbella, som om jag faktiskt kände henne. Det gör jag ju inte, men av någon anledning har jag läst hennes blogg mer sporadiskt eller mindre regelbundet i flera år. Hon har under den här tiden hunnit träffa sin pojkvän Nils, ta studenten, starta ett klädföretag, ha en tv-show och skriva en bok. Jag har även en stor andel vänner som inte läser särskilt många bloggar alls och när jag berättar om någonting som Isabella Löwengrip har gjort eller citerar någonting som hon har sagt, känner jag mig lite som Lee Fiora. Bloggar är i sig en väldigt intressant företeelse, bloggar som i princip mest handlar om en vanlig (eller ovanlig) tjejs vardagsliv finner jag ännu mer intressanta. Hur man ”lär känna” personen bakom dem, även om man som sagt inte känner dem alls.

Hursomhelst: Löwengrip är sjukt målinriktad och ett exempel på det är hur den här boken kom till. Hon kontaktade Abbe Bonnier och presenterade sin bokidé, nu finns hennes första bok ”Egoboost” att köpa och hon planerar redan sin nästa bok, en chick lit.

Boken är väldigt schematiskt uppbyggd (som förespråkare för den australiensiska genrepedagogiken där man arbetar mycket med förebildstexter är jag förtjust!). Isabella tar itu med ett bekymmer/område i taget, hon bjuder generöst med sig av sina egna erfarenheter, driver med sig själv ibland, samlar ihop och avrundar varje kapitel med ett par eller många konkreta råd. Med samma engagemang och allvar tar hon sig igenom varje avsnitt, oavsett om det gäller kärlekssorg, personliga varumärken eller sexuella övergrepp.

Jag är drygt tio år äldre än Isabella Löwengrip och visst tycker jag att det märks när jag läser ”Egoboost”. Icke desto mindre läser jag till en början med stor fascination. Men faktum kvarstår: den här boken är inte till för 30-åringar, även om det visst finns saker som man kan ta till sig också om man är född innan 1985. För den stora majoriteten 16-åriga tjejer, däremot, tror jag att den är nästintill ovärderlig läsning. Löwengrip vill alla unga tjejer så himla väl. Hon har skrivit det tusen gånger på sin blogg: om det finns någonting hon vill göra här i livet, så är det att hjälpa unga tjejer, och jag tvivlar inte på det när jag läser den här boken (även om jag önskar att hon kunde följa ett par av sina egna råd ibland, som det där med höga krav på sig själv till exempel).

Konklusion: jag är positivt överraskad av ”Egoboost”, även om jag kunde ana det att döma av kommentarerna från de som läste boken innan jag. Det finns ännu mer lämpliga böcker i genren för oss trettiåriga kvinns, men för tjejgrupper runt om i Sverige borde ”Egoboost” vara en utmärkt plattform att utgå från i diskussioner och tjejsnack.