En mossig sten och en tidsmaskin, tack!

Twitter: vän eller fiende? Jag har twittrat frenetiskt om böcker och annat livsviktigt som @helenadahlgren i en dryg månad nu och lutar oftast åt det första alternativet. Det är dessutom ett ypperligt sätt att hänga med i litteratur- och förlagsvärlden; månget inlägg har startat på Twitter. När jag får reda på ofördelaktiga saker om gamla favoritförfattare börjar jag dock längta tillbaka till mer primitiva tider, då man inte visste ett dugg om författarna till de böcker man läste. En tidsmaskin till 1800-talet, tack! En mossig sten att gömma mig under skulle också kunna funka.

Vad som fick mig att bli tillfällig teknofob/stenkramare? Uppgifterna om att Alice Hoffman svarade på en ofördelaktig recension med att lägga ut recensentens hemadress och telefonnummer på Twitter och kalla recensenten för idiot. (Läs mer här.) LALALALALA, JAG HÖR INTE! Seriöst, jag vill verkligen inte veta sådana här saker. Är faktiskt, med få undantag, inte särskilt intresserad av att veta något om författare över huvud taget (annat än huruvida deras böcker är läsvärda).

Det är inte första gången jag önskar mig en tidsmaskin. I vårt Album skrev jag längtansfullt om Emilyeran, då Emily Dickinson och Emily Brontë verkade i total avskildhet från mediabrus och TV-soffor. Så avskilda, faktiskt, att de knappt blev lästa – åtminstone inte av den jättepublik som idag läser och uppskattar deras verk – medan de levde. SÅ radikala åtgärder kräver jag inte; det räcker med en ny favoritförfattare som det inte går att hitta något jobbigt om på internet, som åtminstone inte gör sig till åtlöje med sociala medier som plattform. Det är jävligt svårt att låta verket tala för sig själv när vissa författare är sådana indignerade larvpottor. Om ni letar efter mig finns jag under en mossig sten i Tyrestareservatet.