”En sannolik historia” – Karin Alvtegen

Låt mig säga det på en gång: jag blev ledsen när Karin Alvtegen tillkännagav att hon skulle sluta skriva deckare. Det vimlar inte direkt av begåvade svenska spänningsförfattare, det ska gudarna veta, och Alvtegen var en av de allra bästa om du frågar mig. Lågintensiv, psykologiserande, med ett nästintill perfekt gehör för dialog och mänskliga möten. Samtidigt kan jag förstå henne: så länge som recensenter och litteraturvetare vägrar ta spänningslitteratur på allvar är det en otacksam genre att verka i, åtminstone om man utöver fabelaktiga försäljningssiffror och folkets stöd vill ha lite litterär cred. Samtidigt kommer ju inte genren att få den aktning den förtjänar om författare av Alvtegens dignitet slutar verka inom den. En svår diskussion det där, tycker jag.

Jag skulle kunna ägna hela den här recensionen åt att diskutera spänningslitteraturens (fortfarande, även om det finns undantag) marginaliserade roll på kultursidorna och i de sk finrummen (vilka de nu är). Men det vore orättvist mot Karin Alvtegen som med ”En sannolik historia” skrivit en riktigt fin roman. För faktum är att genrebytet inte är så drastiskt som man kan tro. Kvar finns gehöret, den psykologiska skärpan, språket, allt det man gillade med hennes tidigare böcker. Däremot lyser brottsinslagen med sin frånvaro. Det enda dödsfallet som sker är av naturlig art; en gammal människa som somnar in på långvården. Istället handlar det om två ganska kantstötta människor som möter varandra under slumpartade omständigheter.

Helena är några och fyrtio, nyskild med tonårsdotter och ägare till ett hotell på norrländska landsbygden. Hon håller fortfarande på att plocka upp bitarna av sig själv efter skilsmässan, känner sig ensam och vilse. Anders är i samma ålder som Helena men lever ett helt annorlunda liv. Som framgångsrik affärsman och mångmiljonär har han levt för arbetet, för att lägga till ytterligare en mille eller två till aktieportföljen. När han bestämmer sig för att dra sig tillbaka går han istället helt upp i samlandet av saker som tillhört framstående människor. En klocka som tillhört Einstein, stora konstnärers målarpenslar… När han genom en bekant hör rykten om att en gubbe i en avlägset belägen stuga i Norrland ska ha Lucy, George Harrisons legendariska Les Paul-gitarr som Eric Clapton spelade på i Beatleslåten ”While My Guitar Gently Weeps”, lämnar han Stockholm för de norrländska skogarna. På väg till stugan råkar han ut för en olycka – eller är det i själva verket ett självmordsförsök? – och efter sjukhusvistelsen hamnar han på Helenas hotell. Egentligen är det meningen att han bara ska stanna en natt, men något håller honom kvar, och sakta byggs ett speciellt band upp mellan dem.

DN-recensenten och författaren Jens Liljestrand skrev i sin recension av Inger Edelfeldts ”Samtal med djävulen” att han är trött på alla dessa möten och samtal i böcker, denna terapikultur som manifesteras såväl i litteraturen som i film och TV. Jag håller verkligen inte med. För mig är det snarare i mötet mellan människor och den dialog som uppstår som – att säga ”stor” kanske blir lite väl pompöst, men väl intressant och läsvärd – litteratur uppstår. Människor upphör aldrig att fascinera mig. Hur vi förhåller oss till varandra, vad vi säger och inte säger och det vi förtvivlat försöker låta bli att visa. Och – ja – hur vi genom att tala med varandra, verkligen tala med varandra snarare än bara vänta på att få börja prata igen, kan lära oss nya saker om oss själva och omvärlden. Att avfärda mänskliga möten som terapeutiskt mumbojumbo, och hävda att det är ett störande inslag i litteraturen, det ter sig för mig rent människofientligt. (Sorry Jens, jag gillar dig i övrigt och tycker att DN gjorde en toppenrekrytering när de värvade dig, men här får vi helt enkelt agree to disagree.) Intrigen i ”En sannolik historia” kan verka banal på pappret: två vanliga ovanliga människor som möts och börjar prata med varandra, tycke uppstår, livsbeslut omvärderas och så vidare. Vi har läst om det förut, sett filmer både på bio och direkt till Hallmarkkanalen. Men, och ursäkta om jag upprepar mig, korrekt utfört kan det aldrig bli banalt – och Alvtegen vet vad hon sysslar med. Jag hejar på Helena och Anders från första stund, engagerar mig till 100% i deras liv och sträckläser för att se hur det går, även om jag på ett väldigt tidigt stadium anar vart hon kommer att föra sina litterära skapelser. Och – denna kanske allra största indikator på att det man håller i är något mer än papper, lim och hårda pärmar – när jag läser glömmer jag att det rör sig om litteratur.

”En sannolik historia” är otroligt fin i sin vardaglighet. En alldeles utmärkt ”vanlig roman”, som Johanna L skulle ha uttryckt det. Jag läser ut den snabbare än jag någonsin gjort med någon av Alvtegens spänningsromaner. Uppenbarligen behöver hon inte krydda med mord och brott för att skriva bladvändare. Jag hoppas bara att hennes publik är öppensinnad nog att följa med henne. För lika mycket som deckarhatande litteratursnobbar skulle behöva få sig lite välskriven spänningslitteratur till mans, lika mycket skulle svennebananläsaren som enbart läser deckare (och enbart under semestern…) behöva vidga sina vyer och läsa olika typer av litteratur. Nu har nog i och för sig Alvtegen alltid tilltalat en bred och mångfacetterad läsarkrets, men det vore verkligen synd om hon tappade försäljningssiffror nu när hon skrivit sin kanske mest läsvärda roman hittills.