Ibland läser man böcker som är rätt bra men inte fantastiska. Man uppskattar dem under stunden men det är inga titlar man skriver upp på sin bästa lista. Efter ett tag glömmer man bort dem.
Och sen finns det såna som följer kriterie 1-3, men man glömmer förvånande nog inte bort dem. Fortfarande inte en favorit, men det är något som inte riktigt går att sätta fingret på som vägrar lämna en.
Just en sån är ”Breath” av Tim Winton för mig. Läste den för ett par veckor sen. Det gick långsamt, inte en bok att rusha igenom. Tyckte den var rätt bra, men i klass med typ ”Prep”? Oh nej. Och ändå. Jag kan som inte sluta tänka på huvudpersonerna. Eller stämningen. Eller havet. Eller hur Michael Hutchence dog. Det är det allt börjar med, inte MH men den typen av dödsfall. Bruce Pike är ambulanssjukskötare och han kommer till en sån olycka. Den kickar igång massa minnen hos honom, hans barndom, en kille han lär känna, Loonie, deras våghalsiga och farliga lekar som så småningom tar dem till havet där de möter Sandro som är en surfargud. Och hur allt detta trettio år senare fortfarande är så betydelsefullt för Pikelet.
Han är en klassiskt gnällig och feg man av just den typen som JoÖ hatar men som jag gillar.
Och så den där annalkande katastrofen som man känner från första sidan.
Något. Jag säger det. Verkligen något.
4 kommentarer
Vilken bra beskrivning, jag vet precis vilken typ av böcker du menar!
Denna gillade jag. En smygare indeed, inga stora grepp. Det är stämningarna som hänger sig kvar. Han är bra Winton. Vi hade den i läsecirkeln.
tack, Johanna, den här ska bli min August Bank Holiday Book! passande läsning efter en vecka på jobbet när man längtar t havet
You’re welcome! Vill man ha hav så är det verkligen rätt bok, hoppas du gillar!