”Ett litet snedsprång” – Denise Rudberg

Vi startar med en liten utmaning. Alla som har läst Denise Rudberg förut och vet hur hon är och vad ni tycker om det, läs denna mening noga:

”Ett litet snedsprång” är inte så. Den är helt annorlunda.

Vi tar en mening till:

JA, det gäller oavsett vad man tyckt om de tidigare böckerna.

Okej, klart, nu börjar jag.

I ett år har jag hört om dessa elegant crime-deckare som hon har börjat skriva, och jag har väl tänkt att det blir en ny genre, men alla författare har sin stil och sina manér på gott och ont. Gillar jag Håkan Nesser blir jag besviken om han plötsligt skulle skriva som Henning Mankell. Och jag har läst allt av Denise Rudberg så jag vet ju hur hon är. Nu skulle det bli en äldre hjältinna, Marianne Jidhoff, femtiofem år, nybliven änka på Östermalm, och det ska bli lite brott och grejer, men Denise Rudberg är väl fortfarande Denise Rudberg?
Ja och nej.
Ja: Bra på driv och att föra historien framåt. Miljöerna, härlig Östermalms-överklass som vanligt. Lite Djursholm också som bonus.
Nej: Stilen, mycket vuxnare och mer genomarbetad. Dialogen, samma. (Det är ju bra dialog! Det brukar inte jag tycka.) Historien med olika trådar och flera olika personer runt Marianne Jidhoff, mycket komplexare, mer spännande.
Slutsats:  Den här boken är en klar uppväxling som jag inte alls hade väntat mig. Det är inte bara vanlig Rudberg-chick lit med en deckartwist. Det känns som två helt olika författare, den gamla och den nya. Tidigare har jag tyckt att ungdomsböckerna* funkat allra bäst för henne, men nu vetetusan. Har nog ändrat mig. Jag är helt enkelt väldigt imponerad av den här prestationen och förändringen. Pröva själv så får ni se.

Det där får förresten bli den sista utmaningen: Pröva själv så får ni se.

* Alla som läst senaste ”Baristas” kommer att nicka igenkännande åt en viss person.