”Vem vet, jag kanske till och med ger Camilla Läckberg – som jag än så länge inte läst en rad av – en chans snart…?” skrev jag i min inte alltför entusiastiska recension av Mari Jungstedts senaste härom dagen och vet ni vad? Nu är dagen kommen! Hittade de två första Läckandeckarna i bokhyllan på landet och bestämde mig för att det ska få bli startskottet för min Läckbergintroduktion. Just nu läser jag ”Isprinsessan” och utifrån det jag läst hittills måste jag säga att hon har oförtjänt dåligt rykte. Visst, det är lite skolflicksprosa över språkbehandlingen, men jag kan på rak arm komma på flera svenska deckarförfattare som skriver betydligt tristare. Mr Nicke Lilltroll, till exempel. Och faktum är att jag, efter en skeptisk inledning där jag satt med rödpennan i högsta hugg och slog mig för pannan, slutade tänka på språket efter ett tjugotal sidor. Intrigen, miljön och i synnerhet de mänskliga relationerna – Ericas spirande romans med Patrik, eländet med hennes stackars förtryckta syster och dennas nästan ofattbart svinige make – fick mig att svepas iväg och lämna språkpoliseriet därhän. Som gammal pusseldeckarentusiast gillar jag att de klassiska elementen från Lang och Christie finns här (utan att göra några som helst kvalitativa jämförelser, där är Läckberg inte ens i närheten): ett litet, isolerat samhälle, ett begränsat antal misstänkta, i moderna deckarsammanhang relativt snälla mord. Ja, jag lär väl få vänja mig vid smaken av ylle efter alla hattar jag måste äta upp nu, men jag gillar! Just nu är vi ute på de svenska vägarna och turnerar mellan släktingar, och då passar Fjällbackaböckerna perfekt som väglektyr. Calliope jämförde i sin recension av ”Fyrvaktaren” Läckbergs böcker med korv, och det är en träffande liknelse. Inget finlir direkt, kanske lite väl svennigt och näringsfattigt för att man ska vilja äta det varje dag, men ibland är det precis vad man är sugen på. Det ser ut som om det blir många litterära vurrar för mig i sommar eftersom jag tänker läsa mig igenom hela Läckbergs produktion så att jag är fit for fight att recensera när nästa bok kommer ut (när?). Det kan mycket väl hända att jag överdoserar med dödlig utgång, alternativt drabbas av litterär skörbjugg och måste läsa rumänsk existentialistisk poesi resten av livet, men just nu känns det bra. Litteratur som går att förena med barnpassning är inte att förakta.
Fjällbacka, here I come!
Föregående inlägg
19 kommentarer
Blir lite irriterad. Skall Jungstedt och Läckberg jämföras bara för att båda är kvinnor? Kanske skall du ge dig på Läckberg bara för att du läst Nesser? Tycker faktiskt det är skillnad på dessa två kvinnliga författare. Saknar också återkoppling i din recenion till ditt tidigare uttalande, vilket förmodligen var vad jag reagerade så starkt på nu.
Jag gjorde givetvis inte jämförelsen med Jungstedt och Läckberg därför att de är kvinnor – utan för att de båda skriver lättsmälta deckare som, inbillar jag mig, lockar samma läsekrets. Nesser är i en annan klass språkligt sett, tycker jag.
Jag tror absolut att Nesser kan locka samma läsekrets. Håller med om att Nesser är i en annan klass språkligt men det vet man ju inte förren man läst. Och han är ganska lättsmält han med ;)
Ah, vad skönt att höra! Jag har inte alls förstått varför så många gett sig på just Läckberg. Hon är inte sämre än andra dussindeckare och säkert bättre på några sätt.
Nesser – hur han nu kom in i det här – spelar i sin helt egen klass. Språkligt framför allt.
Jag skulle inte läsa Läckbergs böcker i alltför snabb takt om jag var du, det kan bli lite väl too much (av framför allt barn och äktenskap) om man säger så. I mitt tycke är Tyskungen klart bäst och Fyrvaktaren, tillika hennes senaste, är klart sämst.
Jag vet inte när hon släpper en ny bok, men personligen är jag tacksam om det dröjer ej stund. Jag behöver förkovra mig i andra deckare innan jag eventuellt kan njuta av hennes böcker igen.
Jag är helt på din linje, Helena. Tycker inte alls att hon är sämre än det stora flertalet, snarare lite bättre. Inte språkligt kanske, men bättre på relationer, känslor och att väcka intresse.
Fast hennes senaste blir min sista, faktiskt. Det är för jobbigt med alla utsatta barn, alla misshandlade kvinnor och föräldrar i sorg. Visst, jag vet att världen ser ut så, men jag pallar inte att läsa om det. I Fyrvaktaren blev det väldigt magstarkt.
jag gillade faktiskt Isprinsessan men sedan ledsnade jag efter hand och nu har jag gett upp… Tror att det hänger ihop med att jag får en känsla av att hon hellre vill skriva om relationer än om mord men inte vågar släppa ”deckarsargen”
Jag har läst alla Camilla Läckbergs deckare utom den senaste och jag tycker också att hon har oförtjänt dåligt rykte. Visserligen brukar jag lista ut vem mördaren är lite för tidigt, visserligen är språket som det är (men inte sämre än många andras), visserligen har jag svårt för kursiverade mördare, men det som finns räcker för mig. Där hon faktiskt höjer sig över mängden är just i vissa delar av relationsskildringarna, kan jag tycka – jag tycker att det skulle vara intressant om hon, som MariaH skriver, släppte deckarsargen och skrev en roman där det var huvudsaken.
Jag tror jag läste sex av hennes böcker på raken för sådär en tre år sen. När jag kom till den fjärde kunde jag förutsäga mördaren efter en fjärdedel av boken var läst. Men, jo, som ovanstående tycker jag att även om Läckberg ÄR lättsmält och ibland lite väl enkelspårig, så är hon faktiskt roligare att läsa än vissa deckarförfattare som är så torra att man inte orkar mer än ett par kapitel…
Jag gissar att hon får en hel del skit för att hon väljer att synas i en betydligt högre grad än hennes konkurrenter (Marklund undantaget). Eller ”väljer”, snarare har möjligheten.
Att hon är snygg hjälper säkert heller inte i credd-jakten.
Har själv inte läst ett ord av henne, och eftersom den helt galna DN-sågningen för ett par år sen är bland det mest uppfriskande jag läst i recensionsväg, kommer jag knappast göra det heller. (och ja, jag förstår att den recensionen var rätt orättvis och Läckberg fick ta skiten för ett större fenomen)
Jag läser ju också bara ett par deckare per år och då tror jag, visserligen fördomsfullt, att Johan Theorin är ett säkrare kort.
Tycker själv att Isprinssessan inte är hennes starkaste bok, utan tycker att Predikanten och Stenhuggaren hör till de bättre. Tyskungen är också bra. Men sjöjungfrun var inte mycket att hänga i granen. Egentligen tycker jag att hon är bäst i tillbakablickarna, när man får en insikt i mördarens inre och varför han/hon gör som de gör.
Läste ”Tyskungen” för ett par år sedan och det var väl ungefär som jag trodde, i nedre delen av deckargenren (min skala. Hon delar den med flertalet svenska deckare). Lättsmält, och för enkel underhållning fungerar det väl. Men jag blev på bara en bok så urtrött på dessa huvudpersoner, och deras relationer och problem att jag passar på resten av Läckbergs deckare. Som flera av er redan nämnt här, skulle hon säkert kunna skriva en renodlad roman där relationerna står i fokus och skippa deckargenren.
Jag håller med om att det finns sämre deckarförfattare än Camilla Läckberg, och det är en lättsmält bok att läsa och passar perfekt om man har mycket att göra, men det räcker med en bok. Jag har läst 3 böcker av Läckberg, från den första boken till Isprinsessan till Stenhuggaren, och jag rekommenderar att inte läsa mer än en eller två böcker, för efter det blir det bara tjatigt. Visserligen är Fjällbackas miljö vacker och mysig i första boken, men efter tre böcker så finns det bara ett ord att säga om miljön och personerna: ”gäsp”.
Vem är Mr Nicke Lilltroll?
Leif GW Persson (som för några år sedan hävdade att Läckberg skriver som Nicke Lilltroll pratar). Tycker hans språkbehandling är mördande trist.
Isprinsessan är helt ok – inte alls särskilt ytlig eller menlös eller kass eller vad det nu är den brukar beskyllas för att vara. Som debut betraktat är den till och med riktigt bra.
Däremot blir tyvärr Fjällbackaserien sämre ju längre den pågår. De första böckerna känns genomarbetade men från mitten och framåt blir det oroväckande snabbskriven slentrian med många upprepningar. Jag kan förstå att man i marknadsföringssyfte kan vilja hålla en hög och jämn utgivningstakt med en bok om året, men jag tror att böckerna skulle må bra av att Läckberg gav dem mer tid.
För övrigt – en given kombo i det här fallet torde vara att inte bara läsa böckerna utan också boka en resa i sommar till Fjällbacka. Det är himla fint! (säger en infödd bohusläning som inte alls är partisk ;) )
Jag befinner mig just nu på genomresa i Bohuslän! Tyvärr hinns nog inte Fjällbacka med (en resa dit i ösregn med ettåriga tvillingar känns inte som en höjdare) men jag har i alla fall befunnit mig i ett Fjällbacka-esque landskap. :)
Jag har ett komplicerat förhållande till Läckberg. Jag har läst alla till och med Tyskungen. Jag gillar mordhistorierna och upplägget med parallella tidsperioder, det gör inget att jag listar ut vem mördaren är. Det jag ogillar och därför bara bläddrar förbi är diskbänksrealismen och alla relationer som på olika (ofta väldigt märkliga) sätt vävs in i historien. Jag orkar inte läsa om att man är svartsjuk på sin mans före detta hustru eller får tampas med bonusbarn eller vad det nu kan vara. För såna romaner läser jag inte annars heller. Och när jag läser på Läckbergs blogg är det ju det som hennes fans gillar. ”Hur ska det gå för Erika och Patrik?” är frågorna efter att de läst hennes senaste bok. Inte ”Bra mordhistoria!”
Jag föll till föga och försökte läsa ”Tyskungen” när den kom, något som visade sig omöjligt. Jag härdade ut i 2-3 sidor men sedan fick jag ge upp. På de få sidorna hade Läckberg hunnit med flera faktafel och språkliga fadäser. Nu är kriminalromaner förvisso inte min genre men det finns ju bra deckarförfattare. P.D. James till exempel.