”Flickan med snö i håret” – Ninni Schulman

Så många deckare sista tiden! Jag har alldeles oplanerat hamnat i ett krimstim. Senast i raden är Ninni Schulmans ”Flickan med snö i håret”.

Man kan säga att den handlar om många saker men mest om den lilla orten Hagfors i Värmland. Att flytta tillbaka hem dit efter många år i Stockholm eller att ha bott kvar på hemorten hela livet. Det finns ett par brott också givetvis, men jag blir mest förtjust i Hagfors-vinkeln. Värmland är en vit fläck på min karta men det är ju lätt att byta ut Hagfors mot vilken liten småstad som helst.

En av huvudpersonerna, Magdalena Hansson, har efter en jobbig skilsmässa gjort tillbakaflytten från Stockholm. Det kändes kanske som en bra idé först, men nu på plats så tvivlar hon på hur vettigt det var. Hennes lille son ska åka fram och tillbaka på helgerna för att hälsa på sin pappa. De gamla kompisar som Magda stöter ihop med på orten ifrågasätter i de flesta fall vad hon gör här – alltså i att det inte finns så mycket i Hagfors. Och hon är ju ensam där. I ett stort hus. Eller på jobbet en pytteliten lokalredaktion. Hur ska allt funka?
Övriga huvudpersoner är två olika poliser, Petra Wilander med tonårsbarn och familj, och Christer Berglund som stannat kvar i Hagfors hela livet. Han lever ensam, är en sån ungkarl som lämnar smutstvätten till mamma varje söndag.

Brotten fokuserar på försvunna eller mördade tonårsflickor. Boken börjar med en man som halvdant gömmer en kropp, och i andra kapitlet kommer en tjej aldrig hem från sin nyårsfest.
Dessa delar av boken är de svagaste för mig. Det är habilt skildrat och ihopknutet och allt sånt, förutom ett par kursiva avsnitt där ett trafficking-offer får komma till tals som känns helt överflödiga. Det hade funkat så bra utan dem. Men brotten blir ändå lite perifera. Det är navet, men det är alla människor och deras kopplingar till varandra på orten som blir nummer ett i spänning. Ninni Schulman är skicklig på att skildra de olika förhållanden och problem de har. Helt klart en sk social deckare med mycket fluff. Jag vet inte om det är tänkt att det ska komma en fortsättning – men det vore ju konstigt om det inte gjorde det med tanke på att inga deckarförfattare i Sverige idag skriver singlar. Hursomhelst, Schulman har byggt upp ett bra persongalleri här i ”Flickan med snö i håret” och jag läser gärna mer om dem. Eller egentligen, samma åsikt som med Nesser, varför tvunget ha med en deckarintrig? Kan vi inte bara fokusera på relationerna?