”Freedom” – Jonathan Franzen

Ser i en tweet att Thente hunnit recensera Jonathan Franzens ”Freedom” och tänker vilken tur att jag inte har någon tidning alls för tillfället och att jag lät bli att klicka på länken. För även om jag läst flera engelska och amerikanska recensioner av  den vill jag ju faktiskt inte bli färgad av vad någon annan svensk tycker eller har märkt med sina svenska ögon. Men det spelar väl ingen roll egentligen, för jag har ingen som helst ambition att försöka skriva en recension på Thentes nivå.

Till att börja med så tänkte jag anmärka på en ytterst liten detalj som jag irriterade mig lite på. Walter Berglunds farfar kommer från ”Österland” i Sverige (s. 443), som  nog borde vara Östergötland, för det som åsyftas är då inte det här Österlandet. Ja, det här var då en marginell sak att anmärka på för det här är en storslagen roman. Att som i Guardian utpeka den som århundradets hittills bästa roman känns inte helt orimligt. Den har allt man kan tänka önska sig av en roman och jag har de senaste dagarna efter att jag läste ut den tänkt på Patty och Walter lite för ofta för att det ska vara bekvämt. Ibland kan man när man läst ut en roman längta efter mer, men i det här fallet så känns det som att jag blev perfekt mätt. Varenda sida fullspäckad och ingen av de 562 sidorna känns som utfyllnad (orsaken till varför jag normalt sett inte gillar tjocka romaner) och det är varken för mycket eller för lite av någon ingrediens. Jag har fått lära känna både Patty och Walter Berglund och deras barn Joey och Jessica. Joey betydligt mer än Jessica och Patty mer än Walter. Men både Patty och Joey har betydligt mycket mer komplexa personligheter än de riktigt godhjärtade Walter och Jessica och därför avsevärt mycket mer intressanta. Även mer marginella karaktärer såsom Eliza, Pattys bästa vän/stalker på universitetet, eller bara grannen Linda på Canterbridge Estates känns också som verkligen hela personer. Jag har så tydliga bilder i huvudet av hur det borde ha luktat i deras hus på Barrier Street och hur stugan vid Nameless Lake måste sett ut när Walter kommer dit som tonåring. Jag har verkligen levt mig in i Pattys lagkänsla och Walters engagemang när det gäller överbefokningsfrågan (han och Lena Andersson skulle nog komma bra överens).  Jag kan till och med höra hur rockmusikern Richards, Walters bästa vän, band måste låta.  Det har  varit en omtumlande upplevelse att läsa ”Freedom” och jag kan inte annat än att ge den mina allra varmaste rekommendationer.