”Här ligger jag och blöder” – Jenny Jägerfeld

Jag är inne i ett lyckligt läsflow just nu. Har bara läst bra sista tiden. Och nu kommer ännu en topptitel, ”Här ligger jag och blöder” av Jenny Jägerfeld. En del kanske kommer ihåg det namnet sen debuten ”Hål i huvudet”? Mm, den var bara sisådär minns jag, så jag var väl halvpeppad inledningsvis till ”Här ligger jag…”. Men den inledningen blev kort!

Allt börjar med att Maja, som går estetiskt gymnasium, råkar såga av sig yttersta tumtoppen när hon står och gör en hylla. Hennes pappa blir väldigt orolig och tror att hon gjort det med flit för att hon inte kan verbalisera sin ångest. Maja blir förbannad på honom. Hon har väl ingen ångest! Inte mer än normalt iallafall. Herregud.
Men helgen efter kommer lite ångest. Maja åker ner som vanligt till Norrköping för att hälsa på sin mamma. Mamman som alltid kommer och möter på stationen, men som nu inte gör det. Inte heller är hemma. Och inte har svarat på telefon på flera dagar, trots tumgrejen. Det beteendet är så extremt olikt henne. Var är hon??

Det finfina med Jägerfelds bok är att ”jakten” på mamman varvas så skickligt med Majas ”normala” liv. Just nu inte en så normal fas alls, men att hon råkar slå sig hela tiden som leder till att hon hamnar på en fest hos grannarna, eller när hon hänger med sin kompis Enzo, eller när hon tjuvläser sin pappas mejl och facebook. Olika sorters spänning, verkligen. (Jag kan inte avslöja vad som hänt med mamman, men oj, vad jag gillade den delen.)
En annan finfin sak är att Maja och Enzo och alla är så likeable att man dör. Älskar persongalleriet! Debbie, tex. Och Justin Case, men det är ju uppenbart att man ska älska honom. Men Enzo då, måste nämna h0nom igen. De blir sådär att man vill att de ska finnas på riktigt, att vi ska träffas.
Och sen som tredje punkt, precis som i Johanna Thydells bok, språk och dialoger som är perfekta i takt och ton.
Ni förstår att min inledningstvekan var kort?
Dessutom tycker jag, återigen samma som Thydells ”Ursäkta att man vill bli lite älskad”, att detta är en solklar crossover-bok. Dvs, den passar superbra för både unga och vuxna. Ta det som en uppmaning! Det är en jättefin och sorglig och rolig berättelse.