När jag var tolv, tretton år läste jag Agatha Christies deckare på löpande band. Bonnierpockets serie, som man kunde köpa för 37 kronor om jag inte minns fel. (Ah, tiden då man kunde köpa en pocketbok för två tjugolappar i fysiska bokhandlar!) Jag tog läsningen på yttersta allvar, skrev ner detaljerade anteckningar om misstänkta personer och gjorde allt för att knäcka nöten före Poirot och hans berömda små grå celler.
Jag lyckades nästan aldrig.
Nu sörjer jag att jag läst så gott som alla av Agatha Christies böcker, för det vore fint att bli överraskad för en gångs skull. I alla romaner av spänningsnatur som jag läst den senaste tiden har jag nämligen insett hur allt hänger ihop långt innan lösningen presenterats. Och då talar jag inte enbart om böcker som Camilla Läckbergs ”Fyrvaktaren”, där man väl nästan måste vara både blind och döv – eller åtminstone icke-läskunnig – för att inte ha sina aningar om vem mördaren är, utan om författare vars förmåga att skapa oväntade intrigvändningar ofta lovordas. Den mångombloggade Linwood Barclay, till exempel. Eller nu senast: Jodi Picoult, en författare som inte skriver regelrätta spänningsromaner men i sin senaste roman ”House Rules” vävt in en mordgåta i berättelsen. Jag vet inte om det är meningen att det ska vara en stor överraskning, men eftersom läsaren inte införståtts med lösningen gissar jag att det ska vara något slags överraskningsmoment. Men gud, det är ju så UPPENBART! Följ ledtrådarna, liksom. Det är vid sådana här tillfällen jag önskar att vi här på Bokhora liksom de amerikanska forum för dokusåpor som jag inte alls frekventerar hade html-taggar för spoilers så att jag kunde diskutera saken med andra läsare. Om någon hunnit läsa ”House Rules” – mejla mig så kan vi diskutera vidare! Jag gillar boken i övrigt, tycker att Picoult lyckats skildra Aspergers på ett känsligt och påläst sätt – även om likheterna med Mark Haddons ”Den besynnerliga händelsen med hunden i natten” inte direkt ger pluspoäng till Picoult. Snarare blir jag påmind om vilken liten pärla Haddons bok är, och blir sugen på att läsa om. Men ännu är inte sista sidan vänd, så jag ska få be om att återkomma med ett slutgiltigt omdöme. Jag hoppas bara att inte Picoult kommer att göra en stor show av avslöjandet som, om man läst boken noggrant, inte torde komma som en överraskning.
Har ni läst några böcker vars slut verkligen överraskade er på sistone? I så fall: tipsa mig! Visserligen är det kul att känna sig smart, men när orsaken snarare beror på författarna – möjligen kombinerat med en läsare som kanske lärt sig ett och annat genom åren av idogt deckartuggande – är det plötsligt inte alls lika roligt. Agatha Christie, jag saknar dig!
15 kommentarer
Jag tror inte jag har blivit överraskad sen jag läset Patient 67 och det är ju flera år sen. Saknar också bra pusseldeckare och smarta mordgåtor.
Patient 67 var ju sjuuuuuukt enkel att lista ut….
Haha, jag känner igen mig helt!
Jag läste också väldigt mycket Christie (och Lang) när jag var i den åldern… Vilket förmodligen är skälet till att jag inte läser deckare nu, för det är så tråkigt när man alltid listar ut vem som är mördaren efter bara halva boken.
(Patient 67 är en av böckerna där jag ganska tidigt förstod hur det hängde ihop tyvärr, för jag tror att boken hade varit mycket bättre om jag inte hade gjort det)
Ja, det lutar nog att jag också överdoserat på deckare…
Riktigt överraskad blev jag för flera år sedan när jag läste Val McDermids ”A Place of Execution” tre fjärdedelar igenom ”visste” jag precis hur det skulle gå och sen kom världens ”twist”. En av de bästa deckarna jag läst, men som alltid med just deckare har jag glömt slutet, så det är nog dags för omläsning snart.
Jag såg en jätteintressant dokumentär om Agatha Christie i vintras (tror jag att det var, tiden går fort…) som handlade hur hon egentligen skrev – att hon både lyckas få läsaren att rusa mot slutet och samtidigt lägger ut subtila bildspår, så att man bitvis tror att man vet, men ändå blir överraskad i slutet. Jag tror jag såg den på TV8 – hoppas att programmet sänds igen, för jag rekommenderar det verkligen.
En problem med framför allt svenska deckare är att de är lite för mycket vardag och lite för mycket ”Sällskapsresan” för min smak. Om liket alltid flyter upp i närmaste vattendrag är det kanske svårt att skapa några mer rafflande intriger i och för sig…
Utan ett ord av Barclay har jag läst alldeles nyss. Han är en mycket populär författare men varför berättar han en sådan osannolik historia, dessutom spekulativ för de som verkligen drabbats av brott liknande denna? Vad är meningen med en roman som inte ger någon som helst anledning till engagemang i denna sorgliga vardagsberättelse om mobbning och uteslutning. Berättelsen är osannolik, illa gestaltad och inte minst äckligt spekulativ.
Ursäkta det dåliga framförandet men timmen är sen och jag vill bara gå vidare.
”Patient 67” och ”The Murder of Roger Ackroyd” är nog de två böckerna som överraskat mig helt. Den första för att jag var så säker på att jag var smartare än Dennis Lehane och den andra för att jag redan dumförklarat upplösningen och skrivit ett blogginlägg om hur dumt det var att en person påstod att XXXXX var mördaren. Tji fick jag.
Annars så brukar jag vara ganska bra på att veta vem som är mördaren. Som Läckbergs ”Olycksfågeln”. Första gången mördaren var med så visste jag att det där är mördaren.
Jag vet! Jag pekade ut den skyldige på en gång också.
Har inte sett dokumentären om Christie, men har läst någonstans att hon själv inte visste vem som var mördaren förrän hon höll på att slutföra boken. Det kanske är ett tips till dagens författare – att inte ha dispositionen allt för färdig…
Det är ingen deckare, men oj vad slutet på Sarah Waters Fingersmith förvånade mig…
Läste precis ut House Rules och den var en stor besvikelse. För det första är den alledeles för pratig och det finns inget riktigt driv i boken, och för det andra så slutar den precis som man tror. Den har inte ens ett ”riktigt” slut. Vilket antiklimax. Någon annan som läst Picoult som kan rekommendera någon av hennes bättre? De jag gillat främst är Plain Truth och My Sister’s Keeper.
OT: Har ni på fundera på att skapa ett diskussionsforum på Bokhora? Ibland läser man någon bok ni skrivit om långt efteråt och det skulle vara så skönt att kunna diskutera det.
The Tenth Circle är bra, och Salem Falls. Nineteen Seconds, om en skolskjutning, gillade jag också. Fast jag tyckte ändå att House Rules var helt okej, trots slutet som var väldigt väntat och lite abrupt. Särskilt bitarna då Jacob och Emma var berättare. Ska skriva en recension så fort jag hinner.
Vi har funderat på diskussionsforum ett bra tag, men inte kommit fram till något definitivt. Kanske något för oss att ta upp på nästa redaktionsmöte.
Jag köper Christie-böcker på Antikvariat till min mor och ibland hinner jag tjuvläsa dem innan hon får dem. FAST jag har läst en del av dem innan, brukar jag vara ovetande om vem som är mördaren till allra sista delen. Vet inte hur många gånger jag har läst Tio små negerpojkar t ex och inte ens om jag tänker riktigt hårt kan jag komma ihåg hur det egentligen hängde ihop. Lyxigt!
OK: Barbara Vines (Rendell) ”House of stairs” är ruggigt bra. Ingen riktig whodunnit men ända lite oväntade grejer. Alla Barbara Vines böcker är geniala förutom den sista ”A birthday present” som jag verkligen längtat efter och därför blev än mer besviken. Den är seeeeg, behandlar mer inrikespolitik än ger psykologiska personporträtt och liknar inte alls vad man kan förvänta sig av Vine. Ok, man anar henne där i utkanten men hon kommer liksom aldrig fram. Jag hoppas hon atergar till sitt forna sätt att skriva för det är fa författare som lyckas sa bra med att dra med mig in i berättelsen som hon….