Jag vill som på något vis säga till henne att man skriver inte böcker på det här sättet nuförtiden, säger jag till Daniel när jag packar upp Louise Boije af Gennäs senaste roman ur min väska (den har fått åka Malmö ToR).
Men sedan känns det som om det är taskigt också, och egentligen handlar det väl inte om huruvida tiden har sprungit ifrån henne som författare eller ej, fortsätter jag och lägger boken i den hög med böcker som ska föras tillbaka till vårt bokhorekontor. Men jag tänker ändå… Hennes överklasskildringar är liksom inte så… trovärdiga längre.
Jag har alltid varit synnerligen förtjust i Louise Boije af Gennäs författarskap. Alla hennes romaner återfinns i kategorin ”Vällästa” i min bokhylla, om jag nu skulle kategorisera dem efter något annat än färg.
Men den här comebackromanen är… Inte vad jag skulle kalla bra. Jag tycker den är lite löjlig och högtravande på sina ställen och jag skulle skämmas, rörde jag mig bland folk som för dialog på det vis som kompisgänget gör i boken. Jag tänker JA, jag har fattat, hon skriver om dåtiden, Louise behöver inte referera till Trackslistan anno 2001 på varje sida för att vi ska greppa att vi gått bakåt i tiden.
Att det sen alltid är skämmigt med människor som går omkring och uppför sig som om de är med i en musikal gör ju inte saken bättre. Eller händer det ofta i er umgängeskrets? Att när ett barn kommer till världen grips någon av er av en stark lust att hålla en Shakespearemonolog? Nu tar vi lite Romeo på den här förlossningen, någon? Det går inte att hålla tillbaka. Det bara kommer, liksom att man trollar fram ett litet sång- och dansnummer under en politisk diskussion. Själv vet jag ingen som lever som i ett avsnitt av ”Glee”, och definitivt inte här på Östermalm där jag själv bor.
Det på minussidan. På plussidan tänker jag att hon har hittat en komplex karaktär som jag tycker är intressant och som jag gärna hade sett som bokens huvudperson (i synnerhet för att slippa allt dravel från hans hustru Sanna), nämligen Victor. Jag tänker på honom som en förlängning av Lukas från ”Stjärnor utan svindel” och ytterst, förstås, någon som är löst baserad på Louises exmake Peter Voors. Victor måste man liksom tycka om, fast han är en vidrig liten smårasist och böghatare som ständigt trampar folk på tårna. Jag tror det finns många Victors i samhället och de är intressanta att skildra. Varför är vi så förlåtande mot den här typen av människor? Så är det i boken, alla förlåter honom hans mindre trevliga sidor och så är det i verkligheten också, ofta. Varför kommer vissa undan och lyckas vara charmiga böghatare och andra inte? Hade velat få mycket grävt och skrivet här.
Det är också Victor som gör att jag kommer vänta in och läsa de andra delarna i den här romanserien. Det, och framförallt hur Louise beskriver de stora, omvälvande skeendena under 2000-talet. 11 september är oerhört starkt beskrivet – här är också Victor huvudperson – och jag lever mig verkligen in i detta. Jag kommer på mig själv med att nästan längta till hur hon ska ta sig an tsunamin i Sydostasien. Det är en tragedi åtminstone jag hade närmare mig än 11 september och det ska bli intressant att se vilken roll den får i kommande böcker.
Övriga personer är stereotypa och tråkiga, jag faller inte för någon av dem. Tvärtom tycker jag att flera av dem är direkt irriterande och i vägen för det som jag någonstans inbillar mig kan vara målet med romanen – att skildra människor i stora omvälvande kriser, såväl yttre som inre.
16 kommentarer
Åhhh, jag såg så fram emot att läsa den här … men jag klarade bara av drygt 40 sidor (rekord för en som alltid brukar försöka längre än så) och sedan var det tokstopp. Verkligen. Jag hade så höga förväntningar för jag har verkligen gillat det som Louise Boije af Gennäs har skrivit tidigare och hon kan ju verkligen driva en story framåt. Men här blev det bara så … skevt?
Inledningen var ju så lovande att jag nästan hörde Monica Törnells ”Vintersaga” i bakhuvudet, en Stockholmsbeskrivning i en enda lång tagning – och sedan neeeej… Hela dialogen kändes så totalfel. Jag kan inte tänka mig att folk pratar eller pratade så ens för tio år sedan. Även som fyllesnack räknat.
Jag hade också sett fram emot den här, eftersom jag gillat hennes tidigare böcker. Men jag fixade faktiskt inte mer än 10-15 sidor… Den där Stockholmsbeskrivningen som boken inleds med var så adjektivtyngd och pretentiös så jag trodde först den var ironiskt menad. Tyvärr var den nog inte det.
Nej, jag förstår inte alls varför hon skriver som hon gör och vad syftet är egentligen. Jag klarade hursomhelst inte av varken språket eller stilen.
Det är verkligen alldeles för mycket ord utan betydelse. Väldigt tråkigt då även jag satt fram emot boken!
Jag sympatiserar med Louise ambition att skildra Sverige under 2000-talet i en trilogi. Det är mycket svårt. Speciellt om betraktelserna av Sverige levereras av personer som tillhör övre medelklass eller överklass.
Jag tycker också att det är ett lovvärt projekt. Tyvärr levererar hon inte, och det handlar faktiskt inte om klasstillhörighet, utan om kvaliteten på författandet. Det är inte överklass direkt.
Jag tycker att det är en välskriven bok med en intressant utgångspunkt. Ser fram emot att läsa klart den. Jag håller verkligen med om att Victor är den mest levande av karaktärerna men jag tror att de andra kommer att växa i nästa bok.
[…] att jag skulle lägga till Högre än alla himlar på läslistan men intresset rasade efter Bokhoras recension. Väntar in den på pocket tillsvidare. This entry was posted in böcker. Bookmark the […]
Vilken enorm besvikelse! Jag gillar också hennes tidigare böcker, men den här var riktigt dålig. Beskäftiga, platta karaktärer. Ofta kändes det som om man läste en inredningstidning! Jag skrattade faktiskt så jag grät ibland. Som jag även gjorde åt Martina Bonniers stilbok. Inredningstidning/musikal/ungdomsbok á Fem på äventyr. Där har ni det i ett nötskal.
Jag har inte läst något av henne tidigare och jag fascinerades till en början av samtalen men väntade mig att snart få reda på vilken intention hon hade när hon skrev boken. Jag tycker att den är välskriven men komplett ointressant. Efter julidyllen a la Astrid Lindgren tvingade jag mig ändå igenom de sista 150 sidorna med hopp om att finna något annat än ett försök att skildra Sverige och Stockholm under de gångna 10 åren. Fanns Bullerbyn? Finns Småland?
Jag lyssnar på den här som ljudbok för tillfället (har hunnit till tolfte cd.n av 20), och jag var väldigt skeptisk i början. Började lyssna på den genast efter The Time-traveller’s Wife som jag verkligen gillade, och så kom då den där adjektivtunga skildringen av vintrigt Stockholm följt av ett riktigt eländigt nyårsfirande. Ja, för karaktärerna skulle det väl föreställa att vara trevligt, men jag höll på att bli tokig på dialogen. Katarina Ewerlöf läser, och hon brukar i vanliga fall höra till favoriterna, men här har hon en tendens att dramatisera dialogerna väl mycket – i synnerhet de där första kring nyårsfirandet.
Vad gäller tsunamin tycker jag att hon redan i samband med 11 september indirekt pratar om tsunamin när Jalle (Hjalle?) säger att utrikesdepartementet är helt oförberedda på att hantera större katastrofer med svenskar på plats. Det här stör mig lite genom den halva av boken jag har läst – att det blir för genomskinligt vad hon håller på med, dvs att täcka in de stora händelserna under 00-talet.
Kanske är jag bara petig, kanske är det trots allt svårt att skriva en skildring av ett decennium utan att falla i den uppenbara gropen. Men ändå.
Fast jag kommer att lyssna vidare och antagligen läsa de följande böckerna också tids nog (även om jag misstänker att de gör sig bäst i ljudform, som sällskap när man diskar och plockar med rutinsysslor). Jag är inte såld, men den här berättelsen har trots allt små ljuspunkter.
Gräsligt!!! Efter hundra sidor tänkte jag att jag ger den hundra sidor till. Jag stod ut till sista sidan men väntade hela tiden på något. Jag blev illamående att allt det tillrättalagda, perfekta och puttinuttiga. Allt var så förutsägbart. Jag sållar mig till dem som inte kommer att läsa varken andra eller tredje boken.
Två böcker har jag gett upp i år. Det här är den ena. Efter att ha tragglat mig igenom flera sidor om hur vinden går genom Sthlm, med meningar på 10 rader så gav jag upp. Bläddrade fram och läste dialog. Inte bättre. Gav upp. Inte alls min stil!
Jag gillar den här boken jättemycket! Visst dialogen i början var gräslig men när jag tvingat mig igenom den var det mkt trevligt att lära känna karaktärerna och få en inblick i deras liv och händelser. Jag rekommenderar den starkt!
Ok jag är lite sen för jag har precis börjat på den här boken nu 2014… var det ingen mer än jag som undrar hur de under denna nyårsfest 1999 kunde leka charader och hörma Gandalf i Sagan om Ringen, när den filmen inte kom förrän 2001?
Jag tänkte inte på det eftersom jag är maniskt ointresserad av allt som har med Tolkien att göra. Har inte sett en enda av filmerna t ex.
Med reservation för att jag inte läst denna bok och således inte vet hur härmandet gick till: även om Gandalf inte fanns som filmkaraktär förrän 2001 så har han ju funnits som romankaraktär sedan 1954.