”I det här trädet” – Katarina Kieri, Per Nilsson

Precis som DN skrev häromdagen, det är väldigt mycket uppmärksamhet kring författarsamarbeten just nu. Speciellt såna där två redan etablerade och framgångsrika författare går ihop, tycker jag. Tänk tex pressmängden om Liza Marklund och James Patterson, och så paret Ahndoril såklart. Mer stillsamt har det varit kring ”Malin och Henrik” som skrivits av Denise Rudberg och Daniel Möllberg, men även det ett varannan-kapitel-skrivande om jag förstått rätt. Bland ungdomsböcker har vi fina ”Nick och Norahs oändliga spellista” som kom för ett par år sen, där Rachel Cohn och David Levithan varvade. Nu har Levithan arbetat på samma sätt med John Green och den väntar jag spänt på att få läsa.
Ja, och så nu purfärska ”I det här trädet” av Katarina Kieri och Per Nilsson!

Varannat kapitel om Vilsepojken, aka Jakob. Varannat om Fågelflickan, aka Siri. Vilsepojken och Fågelflickan är deras respektive hemliga smeknamn på varandra. De är inte vänner, känner inte ens varandra, men de går på samma högstadieskola och Siris pappa bor i Jakobs hyreshus. De skymtar förbi tillräckligt mycket för att orsaka smeknamn.
Båda två är väldigt ensamma. Jakob är ganska nyinflyttad. Siri är bara tyst och ensam och vill helst hålla sig undan alla jobbiga idioter i klassen. Högstadiet i ett nötskal. Den extremt låga graden av acceptans, det extremt stora behovet av att hävda sig och visa sin makt. Allra helst på andras bekostnad.
De flyter runt där i periferin båda två, försöker haka fast i det lilla som är bra. Siri har sin kompis Fatima, Jakob har en tjej i sin klass som brukar sätta sig och fika med honom på rasterna.
Sen går de hem till sina lyckliga familjer och pustar ut… not! Lika jobbigt hemma, av olika anledningar.

När jag läste den var jag helt övertygad om att Katarina Kieri och Per Nilsson skrivit på Ahndoril-sättet, dvs direkt från början gått in huller om buller i varandras stycken. Men det var visst inte så, utan de har kört varannat kapitel. Att jag inte trodde det berodde nog på att stilen känns så stram och enkel, väldigt Kieri, medan Per Nilsson brukar dra iväg mer åt alla håll. För mig var det förra alltså väldigt positivt. Poetiskt, fåordig men precist.
Stort tack också för att det enda synliga spåret av författarna vi får se är en bild av Katarina Kieri på ett biblo (ej uttalat, men man förstår att det är hon). Det räcker så bra med det, jag är glad att inga Nosslins dyker upp och griper in eller börjar filosofera.

Upplägget med varsitt Jakob-kapitel och varsitt Siri gör att man hela tiden vill läsa ett till och ett till bara för att få ihop pusslet av vad som hänt och hur det gått till egentligen. Varför har Jakobs familj flyttat dit, hur ska det gå med Siris pappa. Finurligt och drivet upplagt där svaren matas ut i små, små bitar.
Av de andra karaktärerna stör jag mig som tusan på Jakobs storebrorsa, John, och det är ju helt rätt. Man ska störa sig på honom, så han är väldigt lyckad i all sin jobbighet. Samma med Siris ”kompisar” Ähmagnus och Ähsture, de passagerna är också väldigt bra.

Som helhet, ja, tipptopp! Fin stil, karaktärer och handling. ”I det här trädet” känns som svensk ungdomsbok när den är som bäst. Lyhört, välskrivet, bra gehör, bra problem, lyckat hantverk i hur plotten lagts ihop.
Mitt enda lilla missnöjda suckande är över att den utspelar sig i Norrtälje, men okejdå, man kan ju inte få allt.