Det är inte lätt att vara förälder i dagens samhälle, och gudarna ska veta att det inte är lätt att vara mamma. I alla fall inte om man försöker leva upp till ens en bråkdel av de tysta krav som föräldratidningarnas mammatidningarnas glossiga artiklar ställer. Barnen är ju vår allra största akilleshäl, de gör oss så sköra, så sårbara att det räcker med ett ogenomtänkt ord, en grusögd vaknatt för mycket för att man ska gå i kras. Om detta, och mycket mer, handlar ”I en familj finns inga fiender”, Viktoria Myréns debutroman som väldigt välförtjänt nominerats till Borås Tidnings Debutantpris nu i dagarna.
Marie är en ganska typisk småbarnsförälder. Hon är gift och har två barn i dagisåldern, Alma och Leo. Trettionånting, bra jobb, fint boende, allting under kontroll. Utåt sett. Inuti är Marie på väg att gå sönder. Alla vaknätter och, mer specifikt, alla problem med dottern Alma som beter sig utåtagerande och våldsamt, har tagit ut sin rätt. Hon bestämmer sig för att åka bort från sin familj och bosätta sig på familjegården hon ärvt efter sin mormor. Bara ta bilen och sticka, vara borta så länge hon behöver, trots att hela familjen står och gråter när hon hoppar in i bilen. Hennes makes sista ord till henne: ”Jag kommer att se till att de får veta. Jag ska berätta för dem vad du gjorde, att du bara stack. Lämna sina egna barn. Fy fan.” När Marie varit i sin mormors hus i några dagar dyker en främmande kvinna upp. En vänskap – eller mer? – bildas mellan dem. När sedan Maries mamma, som hon har ett minst sagt komplicerat förhållande till, dyker upp ställs allt på sin spets och Marie tvingas ta itu med minnen från barndomen hon helst vill glömma.
Scenen då Marie åker ifrån sin familj gör ont att läsa. Det är mycket i ”I en familj finns inga fiender” som gör ont. Maries desperation – som ju bottnar i hennes enorma kärlek till sina barn och insikten om att kärlek ibland inte räcker till – kryper under huden på mig, skaver på akilleshälen. Hade jag reagerat lika starkt om jag inte själv vore förälder? Förmodligen inte. Men man behöver inte vara förälder för att ta till sig Viktoria Myréns kristallklara språkbehandling och lyhörda öra för dialog. Det finns en stillsam poesi mellan raderna som tilltalar mig enormt. Och fastän Marie kämpar med näbbar och klor för att hålla samman som förälder, som människa, trots att hon ibland låser in sig på toa medan ungarna gallskriker efter henne på andra sidan dörren, är det kärleken till barnen som gör störst intryck. Maries relation till sin egen mamma är också fint skildrad, och i deras dysfunktionella förhållande finns många ledtrådar till varför Marie beter sig som hon gör i sin föräldraroll. Sår från barndomen som inte vill läka, misstag ens föräldrar gjorde som man dyrt och heligt svär att aldrig, ALDRIG begå… och så står man där en dag och upptäcker att man blivit sin mammas misstag. Fastän jag har en bra och nära relation till min mamma – ett faktum som varit avgörande för att min egen mammaroll ska ha kunnat utkristallisera sig så pass friktionsfritt och enkelt som den faktiskt gjort – känner jag igen mig i delar av mamma/dotter-skildringen. Det tror jag att alla med en mamma gör.
Det är en modig och viktig bok som Viktoria Myrén skrivit. Att som mamma överge sina barn är fruktansvärt tabubelagt i dagens föräldrakultur. På föräldrasidor finns det mammor som hotar att anmäla andra mammor till socialen för att de lämnat sitt barn ensamt några minuter för att gå ner till tvättstugan. Undrar vad dessa mammor, så snabba att döma varandra när ett stöttande ord, ett ”du duger” hade varit så oändligt mer hjälpsamt, hade sagt om Maries agerande? Jag tänker också på den hätska debatt som blossade upp i höstas, när Linna Johansson gick ut offentligt med sitt beslut att inte amma sina barn. Framför allt tänker jag på hur kvinnor som Marie hade sluppit må så dåligt om vi hade haft ett mjukare, mer förlåtande föräldraklimat, där även mammor tillåts få en stund för sig själv ibland.
Jag är väl själv en av de där självuppoffrande mammorna, antar jag. Åtminstone inser jag att det är så det måste se ut, från utsidan. Varje natt ammar jag min ena dotter till sömns och blir liggande kvar i sängen istället för att gå upp och få egentid, den där heliga graalen för småbarnsföräldrar. (Att jag läser i sängen medan jag ammar har nog mycket, för att inte säga allt, att göra med att jag inte känner mig instängd.) Någon barnfri utekväll har det heller inte blivit sedan barnen kom; jag har helt enkelt inte känt behovet. Men! Mitt symbiotiska förhållande med mina barn är faktiskt helt och hållet självvalt. Innan jag blev mamma hade jag en väldigt tydlig uppfattning om vilken sorts mamma jag skulle bli. En betydligt tuffare, mer regelstyrd mamma än den jag defacto blev. Med vetskapen om att jag nu riskerar att spä på myten om den ständigt närvarande kängurumamman så VILL jag inte vara ifrån mina barn. Än, vill säga. Jag är helt på det klara med att dagen då jag behöver andas, få känna luft istället för sömnsvettig barnhud mot min kropp, kommer – kanske snarare än jag tror. Och när den dagen kommer ska jag tänka på Marie och hennes verkliga förebilder och se till att ge mig själv den frihet jag behöver, utan skuldkänslor. Det borde vi alla göra, mammor OCH pappor.
15 kommentarer
Vad bra att du har läst den här boken. Jag har den hemma inbundet och tänkte ge bort den, men jag har så svårt att hitta rätt mottagare till den. Trodde nog inte att småbarnsföräldrar skulle gilla den, men sen vet jag heller inte de utan barn skulle kunna relatera till det som beskrivs. Vad tror du?
(Jo, jag kan ju läsa den själv också, men jag väntar på pocketen :-) )
Vilken knivig fråga! Jag tycker som sagt att det finns andra spår i boken också, men visst kan det vara så att småbarnsföräldrar får ut extra mycket av den. Det är ju så himla svårt att försöka tänka bort sin föräldraroll. Men testa, tycker jag! Den är väldigt vackert skriven också.
Då får det bli nån med barn ändå, jag tänkte att ämnet skulle vara jobbigt att läsa om. Det känns bara som att boken har ett så starkt budskap och jag vill bara inte att mottagaren ska tro att jag har tänkt ”den HÄR skulle passa dig”. Men snarare har man kanske som förälder lättare att sätta sig in i det hela.
Du skriver så otroligt bra, Helena.
Tack! :)
Att det är tabu för en kvinna att lämna sina barn för sin egen utvecklings skull är väl tyvärr inget nytt, se bara på debatten efter Ibsens ”Ett dockhem”.
Nej, det är verkligen inget nytt. Men man hade kanske kunnat hoppas att något skulle ha hänt sedan Ibsens tid – vilket det tyvärr inte verkar ha gjort.
…och det kanske till och med är mindre tabu för en man att lämna sina barn nu jämfört med dockhems-tiden eftersom kvinnor har möjlighet att jobba och försörja en familj. Kvinnor vinner dessutom de allra flesta vårdnadstvister. Man undrar vad orsaken är, ett kvardröjande eko av gamla tider som kommer tystna naturligt med tiden?
Jag är alldeles för ung och singel för att skaffa barn, men om jag förstod dig rätt så är detta en mycket välskriven roman? Det brukar ju räcka för att lära sig något även om man inte kan relatera ”på riktigt” till allt än.
Väldigt fint skrivet. Jag har sneglat på den här boken ett tag, men nu måste jag läsa den.
Off-topic: Har du läst Blind lydnad av Will Lavender? Läser den just nu (finns i pocket lite överallt för tillfället). Som en blandning av Auster, Lynch och Tartt. Sjukt spännande och rätt obehaglig emellanåt. Känns väldigt Helena, om jag inte missbedömt din boksmak helt. Vore kul att veta vad du tycker om den.
Oooh, låter onekligen väldigt Helena! Jag skriver upp titeln – tack!
Du skriver jättefint, och jag blir sugen på att läsa boken. Men utan att vara elak så vill jag ändå säga att det låter lite lustigt när du skriver att din mammaroll utkristalliserat sig friktionsfritt och enkelt… dina barn är under året, eller hur?
Jag vill inte vara en av de där vetabästmammorna som säger ”vänta bara”, men nu gör jag det ändå! Det är ju när barnen blir lite större som man plötsligt hör sig själv prata med sin egen mammas röst, utan att nästan kunna styra sig. Eller ta konflikter på helt fel sätt, eller bara önska sig så långt hemifrån som det bara går…
Hälsningar från besserwissrig mamma till 10-, 8- och 3-åring.
Nej, nej, det är väl klart att jag inte ska ropa hej än när tjejerna är så små. Men det jag menar är att allt – än så länge! – fallit på plats så mycket lättare än vad jag trodde innan jag fick barn. Jag trodde att det skulle vara jobbigare, och att jag skulle vara nojigare. Är förvånad över hur naturligt det känns att sätta sig in i mammarollen. Men visst är jag beredd på konflikter!
[…] samtidigt som hon uppvisade en stor stilistisk mognad som gav mersmak. Så här skrev jag på Bokhora när det begav sig: Hade jag reagerat lika starkt om jag inte själv vore förälder? Förmodligen […]
[…] Värd väntan. Läser snart: Viktoria Myréns ”I det yttersta” (tyckte hemskt mycket om både ”I en familj finns inga fiender” och ”Iris”) och Jessica Schiefauers ”När hundarna kommer”. Så många bra svenska […]