”I en familj finns inga fienden” – Viktoria Myrén

Det är inte lätt att vara förälder i dagens samhälle, och gudarna ska veta att det inte är lätt att vara mamma. I alla fall inte om man försöker leva upp till ens en bråkdel av de tysta krav som föräldratidningarnas mammatidningarnas glossiga artiklar ställer. Barnen är ju vår allra största akilleshäl, de gör oss så sköra, så sårbara att det räcker med ett ogenomtänkt ord, en grusögd vaknatt för mycket för att man ska gå i kras. Om detta, och mycket mer, handlar ”I en familj finns inga fiender”, Viktoria Myréns debutroman som väldigt välförtjänt nominerats till Borås Tidnings Debutantpris nu i dagarna.

Marie är en ganska typisk småbarnsförälder. Hon är gift och har två barn i dagisåldern, Alma och Leo. Trettionånting, bra jobb, fint boende, allting under kontroll. Utåt sett. Inuti är Marie på väg att gå sönder. Alla vaknätter och, mer specifikt, alla problem med dottern Alma som beter sig utåtagerande och våldsamt, har tagit ut sin rätt. Hon bestämmer sig för att åka bort från sin familj och bosätta sig på familjegården hon ärvt efter sin mormor. Bara ta bilen och sticka, vara borta så länge hon behöver, trots att hela familjen står och gråter när hon hoppar in i bilen. Hennes makes sista ord till henne: ”Jag kommer att se till att de får veta. Jag ska berätta för dem vad du gjorde, att du bara stack. Lämna sina egna barn. Fy fan.” När Marie varit i sin mormors hus i några dagar dyker en främmande kvinna upp. En vänskap – eller mer? – bildas mellan dem. När sedan Maries mamma, som hon har ett minst sagt komplicerat förhållande till, dyker upp ställs allt på sin spets och Marie tvingas ta itu med minnen från barndomen hon helst vill glömma.

Scenen då Marie åker ifrån sin familj gör ont att läsa. Det är mycket i ”I en familj finns inga fiender” som gör ont. Maries desperation – som ju bottnar i hennes enorma kärlek till sina barn och insikten om att kärlek ibland inte räcker till – kryper under huden på mig, skaver på akilleshälen. Hade jag reagerat lika starkt om jag inte själv vore förälder? Förmodligen inte. Men man behöver inte vara förälder för att ta till sig Viktoria Myréns kristallklara språkbehandling och lyhörda öra för dialog. Det finns en stillsam poesi mellan raderna som tilltalar mig enormt. Och fastän Marie kämpar med näbbar och klor för att hålla samman som förälder, som människa, trots att hon ibland låser in sig på toa medan ungarna gallskriker efter henne på andra sidan dörren, är det kärleken till barnen som gör störst intryck. Maries relation till sin egen mamma är också fint skildrad, och i deras dysfunktionella förhållande finns många ledtrådar till varför Marie beter sig som hon gör i sin föräldraroll. Sår från barndomen som inte vill läka, misstag ens föräldrar gjorde som man dyrt och heligt svär att aldrig, ALDRIG begå… och så står man där en dag och upptäcker att man blivit sin mammas misstag. Fastän jag har en bra och nära relation till min mamma – ett faktum som varit avgörande för att min egen mammaroll ska ha kunnat utkristallisera sig så pass friktionsfritt och enkelt som den faktiskt gjort – känner jag igen mig i delar av mamma/dotter-skildringen. Det tror jag att alla med en mamma gör.

Det är en modig och viktig bok som Viktoria Myrén skrivit. Att som mamma överge sina barn är fruktansvärt tabubelagt i dagens föräldrakultur. På föräldrasidor finns det mammor som hotar att anmäla andra mammor till socialen för att de lämnat sitt barn ensamt några minuter för att gå ner till tvättstugan. Undrar vad dessa mammor, så snabba att döma varandra när ett stöttande ord, ett ”du duger” hade varit så oändligt mer hjälpsamt, hade sagt om Maries agerande? Jag tänker också på den hätska debatt som blossade upp i höstas, när Linna Johansson gick ut offentligt med sitt beslut att inte amma sina barn. Framför allt tänker jag på hur kvinnor som Marie hade sluppit må så dåligt om vi hade haft ett mjukare, mer förlåtande föräldraklimat, där även mammor tillåts få en stund för sig själv ibland.

Jag är väl själv en av de där självuppoffrande mammorna, antar jag. Åtminstone inser jag att det är så det måste se ut, från utsidan. Varje natt ammar jag min ena dotter till sömns och blir liggande kvar i sängen istället för att gå upp och få egentid, den där heliga graalen för småbarnsföräldrar. (Att jag läser i sängen medan jag ammar har nog mycket, för att inte säga allt, att göra med att jag inte känner mig instängd.) Någon barnfri utekväll har det heller inte blivit sedan barnen kom; jag har helt enkelt inte känt behovet. Men! Mitt symbiotiska förhållande med mina barn är faktiskt helt och hållet självvalt. Innan jag blev mamma hade jag en väldigt tydlig uppfattning om vilken sorts mamma jag skulle bli. En betydligt tuffare, mer regelstyrd mamma än den jag defacto blev. Med vetskapen om att jag nu riskerar att spä på myten om den ständigt närvarande kängurumamman så VILL jag inte vara ifrån mina barn. Än, vill säga. Jag är helt på det klara med att dagen då jag behöver andas, få känna luft istället för sömnsvettig barnhud mot min kropp, kommer – kanske snarare än jag tror. Och när den dagen kommer ska jag tänka på Marie och hennes verkliga förebilder och se till att ge mig själv den frihet jag behöver, utan skuldkänslor. Det borde vi alla göra, mammor OCH pappor.