”Imperial Bedrooms” – Bret Easton Ellis

Jag blir inte klok på vad jag egentligen tycker om ”Imperial Bedrooms”. Faktum är att det var länge sedan en roman lämnade mig så splittrad, så totalt renons på en sammanhängande åsikt. Ena sekunden tänker jag att ingen på den här sidan graven och Richey Edwards skriver neonmättad ensamhet som Ellis. Jag försjunker mig i enstaka meningar och stycken som är briljanta, för att nästa sekund förundras över den trötthet och tjatighet som då och då smyger sig in i den 178 sidor korta romanen. Bret Easton Ellis är en fantastisk författare; ”Bret Easton Ellis”, som ibland utan förvarning tar över – och nu talar jag inte om någon fiktiv BEE som i alltigenom läsvärda ”Lunar Park”, även om dockmästaren som väckt sina gamla litterära skapelser till liv får sig en känga i inledningen av ”Imperial Bedrooms”, utan en Bret Easton Ellis på autopilot – känns som en urvattnad kopia. Sedan finns många andra, privata anledningar till min ambivalens. Ellis nästan ofattbart idiotiska uttalande om kvinnliga regissörer är en, även om jag nyligen glatt försäkrade på min kompis Saras blogg att jag minsann inte alls lät hans åsikt att kvinnor inte kan regissera eftersom de har fel sorts blick påverka min bild av honom som författare. Hans grisighet och misogyni är en del av paketet, menade jag, och inte behöver man sympatisera med en författare för att gilla hans böcker? Dessutom är han ju bästis med Donna Tartt, så helt anti-kvinnor kan han ju inte vara… Kanske är det något slags försenad vrede med i bilden ändå, jag vet faktiskt inte. Vi är ju trots allt människor med åsikter och värdegrunder, vi läsare, och det är kanhända befängt att tro att allt det kastas ut genom fönstret så fort det börjar andas fiktioner?

Medan juryn överlägger kanske jag borde säga något om handlingen? ”Imperial Bedrooms” är alltså, som jag berättat tidigare, en fortsättning på ”Less Than Zero”. Samma personer, samma stad ett par decennier senare. Samma bittra cocktail av skriande tomhet och dekadens, fast tonen är mörkare, mer hotfull. Clay är numera hyfsat framgångsrik manusförfattare som återvänder till Los Angeles för att hjälpa till med rollbesättningen till filmen han skrivit, ”The Listeners”. I LA finns också hans gamla vänner: Julian, numera ägare till en diskret eskorttjänst och märkligt insatt i arbetet med ”The Listeners”, Blair och Trent som gift sig med varandra och visar upp en glamorös fasad på de ändlösa fester som hålls i deras lyxhem medan verkligheten är en helt annan. Och så Rip, deras gamla langare, nu opererad till oigenkännlighet (liksom Bernur associerade jag till Mickey Rourke – vi får väl se hur det blir med castingen, för jag utgår ifrån att det blir en film). När Clay träffar en vacker men påtagligt talanglös ung skådespelerska börjar de gamla vännernas liv obönhörligt blöda in i varandras. Snart upptäcker han också att någon förföljer honom – och när människor som rört sig i samma kretsar som Clay hittas brutalt mördade och de paranoida/varnande samtalen från Julian och Rip blir allt mer frekventa börjar han själv bli paranoid. Vad är det som pågår? Well, för att citera David Lynch: ”Fucker been sowing some pretty heavy shit”. Ritualmord, noirlika förföljelsescener, sex, knark och vilsenhet, bland annat. Ja, ni hör ju. Jag borde gilla, borde sitta och fila på superlativen. Ändå är det något som hela tiden distanserar och skaver på fel sätt, och om vi nu säger att det INTE är vetskapen om att författaren är ett svin – det trodde jag mig redan veta – vad är det då?

Kanske allt det där som jag alltid stört mig på hos Ellis, men haft överseende med eftersom helhetsintrycket nästan alltid (jag har inte glömt bort ”Glamorama”…) bländar en. Våldsskildringarna som ständigt balanserar på räcket mellan det motiverade och det spekulativa och onödiga. (I slutet av ”Imperial Bedrooms”, i Palm Springs, ramlar han över.) De tomma knulldocksskalen till kvinnor (Blair undantagen) man inte fattar att huvudpersonen faller för, så enkelspårig är man väl inte (”man” being the imperative word, ursäkta tokanglicismen) vara ändå? Det blir ju inte direkt fräschare nu när Clay & Co är i fyrtioårsåldern medan kvinnorna de lägrar hävdar att de är arton för att få roller… Det slentrianmässiga, ibland håglösa, skildrandet av supandet, knullandet, knarkandet. Ja, det där är ju ganska stora bitar av Ellis författarskap inser jag nu. De återkommer så ofta, och med ett så varierande utfall på Bret Easton Ellis versus ”Bret Easton Ellis”-skalan att det blir aningen tröttsamt.

Men ändå! När Ellis skriver ”Tonight the sky is violet-tinged and there’s a mist” och låter sina karaktärer stå ensamma på takterrasser och blicka ut över Los Angeles, då älskar jag honom. Även thrillerspåret i romanen – Clays insikt om att någon förföljer honom, en serie gruvliga mord som sedan visar sig ha kopplingar till Clay, Julian, Rip och den kvinna de alla vill ha – har sina stunder. Ända sedan jag såg ”Mulholland Drive” och läste ”The Black Dahlia” har jag varit fascinerad av – nej, besatt av – Hollywoods dubbelnatur. Skönheten och odjuret, änglarnas och monstrenas stad, och allt som sker i desperationens och ensamhetens namn. Jag har alltid tänkt att är man ensam i Los Angeles så är man ensammast i världen. Bret Easton Ellis gör inte direkt något för att grusa min tes. Som Los Angeles-skildrare är han mästerlig, oavsett om han beskriver människor som är rädda för att mötas på motorvägar eller människor som är rädda, punkt. Hans litterära figurer – ensamma, tomma, rädda, alienerade – är också suggestivt och skickligt skildrade. Det fanns en tid då jag… jag vill inte säga idealiserade, det är väl knappast rätt ord att använda om ett så amoraliskt gäng, men väl idoliserade Ellis skapelser. Fann ett slags skev skönhet i deras glädjelösa hedonism och själsliga tomhet, en skönhet som jag ibland, alltid tryggt förankrad i min förlästa lagomvärld, kunde eftersträva. Nu lägger jag ifrån mig ”Imperial Bedrooms” och känner likadant som Clay: att jag aldrig gillat någon och är rädd för människor. Ute skiner solen, mina ungar har sölat ner sina matchande Tummenklänningar med smält Piggelin och jag kan inte värja mig från alla akuta obehagskänslor som Ellis planterat inuti mig. Där har vi kanske en del av förklaringen till mina splittrade känslor: jag tycker inte om den person jag blir när jag läser Bret Easton Ellis. Samtidigt är det väl just detta, att med ingenting annat än tryckta ord på papper suggerera en läsare så fullständigt att hennes världsbild för ett ögonblick – ibland längre – ruckas, som är den riktigt begåvade författarens signum? Det lutar åt att Bret Easton Ellis fortfarande är en stor författare; desto tråkigare, då, att han med jämna mellanrum inte kan låta bli att parodiera sig själv.