Jag yrade häromveckan om två tyska debutromaner, men jag publicerade ju bara en recension. Den andra boken jag läste heter ”Ingen fara”. Där möter vi systrarna Sandy och Bess (jag gillar namnen – särskilt Bess, very Kitty Drew), som av från början oklar anledning växt upp hos sin mormor. Och det är väldigt taggigt och inte speciellt hjärtligt, det här som de har med varandra, den här relationen. Det finns en gigantisk elefant i rummet, som de stöter i vartän de vänder sig. Ändå låtsas de inte om den. Eller jo, det är väl så man brukar göra med elefanter i trånga utrymmen.
Selma Mahlknecht väver ihop systrarnas nutid med mormoderns dåtid, uppväxten med den hårda pappan och farbrodern, och de händelser som leder fram till det ödesdigra. Elefanten.
Till en början finner jag ”Ingen fara” välskriven, behaglig i sin avhuggenhet, historien vallar i sakta mak framåt.
Språket ändrar sig inte. Mahlknecht har ett vårdat tilltal, översättningen förefaller omsorgsfull. Det är snarare vägarna historien tar, som om Mahlknecht har en idé om två systrar i en dysfunktionell, ovanlig familj, som hon vill berätta om, men inget klart avslut när hon började skriva sin historia. Visst finns det författare som arbetar så, men i ”Ingen fara” ror författaren inte sin historia i land. Slutet verkar grovhugget, passar inte in i resten av historien där Mahlknecht så omsorgsfullt lagt kloss efter kloss. När historiens klimax börjar närma sig, sveper författaren med stora rörelser ner sitt klosstorn, som läsare är man knappt beredd. När jag lägger boken ifrån mig känner jag besvikelse. När jag var liten brukade jag avsluta berättelser som jag inte visste hur jag skulle sätta punkt för, med en stor bombexplosion i vilken alla dog.
”Ingen fara” har samma problem som många andra böcker med parallellhistorier (t.ex. ”Hypnotisören”). När historierna inte lyckas vävas samman i slutet, brukar jag önska att författaren hade nöjt sig med en av historierna, alternativt skrivit två böcker. I det här fallet hade jag gärna läst mer om Bess och Sandy och mindre om mormodern och hennes bror.
2 kommentarer
Lånade den förra veckan, men en får nog vänta ett tag.
Jag har läst men inte hunnit recensera. Kan delvis instämma i invändningarna, men jag tyckte om den och kände mig inte besviken på slutet. Ska försöka hinna med att tänka ordentligt och skriva om den ikväll!