Jag älskar dig inte – Christina Stielli

Jag fick lust att läsa den här boken när jag lyssnade till ett miniseminarium på bokmässan. Det var min mamma som ville gå, jag var lite i valet och kvalet, klart jag var nyfiken, men samtidigt… jag är ju i en helt annan fas i livet än den som Christina Stielli beskriver i sin bok. Nygift (relativt), nykär, nyförlöst (relativt) och så vidare. Bygger bo. Ingenting som ska raseras!

Men jag är ju intresserad av människor och relationer och det där som pågår, livet. Så jag följde med mamma på seminariet, ångrade det inte, vi tumlade ut från någon av F-hallarna och sade till varandra den där boken ska man nog läsa och jag gick raka vägen till kontoret och hämtade upp ett recensionsex som jag visste hade kommit.

Så sträckläste jag, hela söndagen.

”Jag älskar dig inte” handlar om Lotten och Per och deras äktenskap som faller samman. Eller mest kanske det handlar om Lotten, för det är hon som är huvudperson. Hon, och de två små döttrarna som försöker förhålla sig till att solen i deras liv har lämnat dem. För det är alldeles tydligt att allting kretsar kring pappa.

Och en dag kommer han hem och säger att han inte vill bo där längre. Att han inte älskar Lotten längre.

Lotten faller. Hårt faller hon. Jag har läst många böcker i genren, men jag har nog aldrig läst om någon som faller så hårt som Lotten gör. Ordet avgrundsdjupt kommer för mig, Lotten är i en avgrund och jag förstår ju att det är klart att hon kommer ta sig upp, den här boken kan givetvis inte sluta på något annat sätt, men jag tvivlar. Mer än en gång tvivlar jag.

Mer än en gång vill jag ruska tag i henne, mer än en gång vill jag slå den självupptagne arrogante skitstöveln Per på käften, riktigt jävla hårt så att han vaknar upp och inser vad han gör mot sina barn allra mest. För självklart kan man inte rå för när kärleken tar slut, det kan ingen någonsin göra. Men det man kan rå över, det är hur man behandlar varandra.

Många gråter väldigt mycket när de läser min bok sade Christina under det där korta seminariet, jag räknar med att gråta floder innan jag börjar läsa. Jag är lättrörd.

Men det blir bara två gånger faktiskt, jag är lite förvånad själv. Jag känner ilska mycket mer än sorg. Jag blir arg för Lotten, jag blir så arg och maktlös att jag gråter, hon förtjänar inte det här ju!

Christina Stielli skriver med känslorna alldeles utanpå huden. Det är så träffsäkert smärtsamt att man blir alldeles galen, jag vrider mig som en mask under läsningen. Det går inte att värja sig. Realistiska replikskiften, både mellan barn och vuxna hela boken igenom.

Däremot hade jag kunnat vara utan några stereotypa handlingsmoment, två exempel är bästa bögkompisen och låtsasmormorn i huset bredvid som helt plötsligt ägnar hela sitt liv åt Lotten och barnen. Det är fina porträtt, alls inte det. Bara att det är lite trötta ingredienser.

Jag vill inte spoila något nu, så jag försöker vara lite halvkryptisk, men det hade också varit befriande med ett annat sorts slut. Inte ett som vi sett förut, med mössan i hand.

Det är väl mina invändningar. Jag brukar inte störa mig nämnvärt på stereotyper likt ovan, när det är en bok som är slentrianmässig till handling och språk. Men Christina Stiellis roman är högt över mängden i den här genren, och just därför hade jag gärna varit utan de få saker som påminner om den genomsnittliga skilsmässoromanen.