Love love love, på riktigt

Igår var det fejken och idag kommer det riktiga inlägget. Sofia Nordins ”Det händer nu” och Jandy Nelsons ”Himlen börjar här”.

Sofia Nordins bok handlar om Stella som sen länge är kär i sin bästa vän och klasskompis Sigrid. Problemen är flera. Det första och största är att ingen vet om att Stella gillar tjejer, och hon har absolut ingen aning ifall Sigrid gör det. Hon vet ju att Sigrid gillar henne, men på det sättet? Det andra är att hon verkligen inte vill riskera sin vänskap med Sigrid, ifall hon berättar och det går fel. Det tredje är att Stella är en av högstatustjejerna i sin klass och det är hon nöjd med. Vill hon riskera det också för att ev bli nerputtad om de andra inte klarar att hon är homosexuell?
I sin förvirring hittar hon en mycket äldre kvinna, Agnes, som är åttiofyra och lesbisk. De börjar brevväxla och Agnes historia påminner lite om dåtidsvinkeln i Mats Strandbergs ”Halva liv”. Här är den inte lika stor, men man får en bra inblick i hur det var att leva som lesbisk alldeles nyss. Jag gillar verkligen den vinkeln!
Jag gillar Sofia Nordins bok också, det är fint pirr och man förstår Stellas hela upprymdhet och förälskelse kontra ångest för att sabba något. En bra kärlekshistoria. Men hennes bok som kom förra året, ”Natthimmel”, den hade något mer. Skavigare och svartare, var en sån som grävde sig in och inte gav sig. Min favvo av de två. ”Det händer nu” är bra, men bubbligare och lättare.

Jandy Nelson då. Jo, stora problem där med. Sjuttonåriga Lennie har för några månader sen blivit endabarn då hennes storasyster Bailey dog knall och fall i en hjärtattack. Sen dess är familjen i sorg och chock. Lennie bor med sin mormor och morbror, hennes mamma har stuckit när barnen var små, och de går omkring i ensamma spår i huset och bara väntar på att tiden ska gå och om det någonsin ska gå bättre.
Hela historien kickar igång när Lennie, som spelar klarinett, kommer till sin skolorkester i vanlig ordning och där sätter sig bredvid en ny helt fantastiskt snygg och charmig kille, Joe Fontaine. Mörk, ögonfransar som är tre mil långa, ett under av uppmärksamhet och vänlighet. Alla tjejer flirtar med honom men han verkar bli förtjust i Lennie.
Bra så långt, men mindre bra att Baileys sorgsne pojkvän kommer och hälsar på dem och han och Lennie, som tidigare typ knappt hälsat, har något nytt mellan sig. Något av arten ’kan tusan inte sluta ta på varandra fast vi absolut inte får’. Woooow.
Plötsligt finns det två killar i Lennies liv. Den ena fin och underbar, den andra förbjuden och lockande. Det blir mycket drama!
Som jag skrev i fejken igår så har Jandy Nelson ett väldigt svulstigt språk. Det blommar och det sprudlar hela tiden. Hotar att bli för mycket – men jag tycker hon lyckas charma en istället. Det är bara att kapitulera efter några kapitel, det här är en berg och dalbana. Man kan ju också tänka att det är typiskt sorgebeteende, allt blir förstärkt och mer svartvitt i såna stunder som den Lennie är i. Hursomhelst, jag släpper den svenska, stramare sargen och följer med i den här amerikanska storslagna! ”Himlen börjar här” är love love love i kubik, söt som en karamell och samtidigt svart som natten. Motsägelsefullt, men jag tycker Nelson får ihop sorgen och den sprittande livsglädjen och förälskelsen så himla fint.