Måndagsmöte: Andreas Ekström

Foto: Pontus Tideman

Journalisten och bloggaren Andreas Ekström håller på med en uppmärksammad bok om Google som kommer ut på Weyler förlag senare i år. Men Andreas har skrivit böcker tidigare, inte minst boken ”Hemliga pappan” som bygger på bloggen med samma namn. En blogg som åtminstone jag var trogen läsare av när det begav sig. Förutom att jag läser hans ”nya” blogg (där diskussionerna ibland går höga), följer jag även Andreas på Twitter och när jag såg att han kommit hem från en resa till Kamerun, blev jag lite nyfiken, så jag mejlade över några frågor till honom, både om Kamerun, Google och hans egen läsning.

Hej Andreas, du har just varit i Kamerun, vad gjorde du där?
Jag besökte Global Viral Forecasting Initiative, en virusforskningsstiftelse som Google finansierar. Jag har varit ute i djungeln med forskare som försöker följa hur virus reser från djur till människor. Målet för GVFI är att förutse de stora pandemierna, och att försöka stoppa dem. Det var fantastiskt att följa de här personerna. Jag tror att det är ganska okänt hur mycket pengar Google lägger på filantropi, och på vilket sätt det görs. Kamerunprojektet blir ett levande exempel till min bok.

Varför en bok om Google?
Av tusen skäl! Google liknar inget annat fenomen, inte som företag och inte som webbtjänst. Google har ett enormt inflytande över hur vi ser på världen och sitter på en ofattbart stor mängd information och pengar. Det är klart att man måste berätta om det, och eftersom det inte finns något i bokväg på svenska, varken skrivet eller översatt, så var det egentligen inget att tveka på. ”Google-koden” är inte i första hand till för dem som har stort fokus på teknik och redan har läst fem engelskspråkiga Googleböcker, utan för dem som är vanliga användare, som googlar varje dag men som ännu inte har tittat närmare på vad som finns bakom sökrutan. Sådana användare kommer att tycka att min bok är fascinerande, det vågar jag nästan lova. Men jag hoppas att det kommer fler svenskspråkiga Googleböcker efter min, eftersom det finns så många olika sätt att berätta om Google. Den stora sökmotoroptimeringsbibeln har jag till exempel inte skrivit, det borde Nikke Lindqvist göra. Heller inte den slutliga affärshandboken, den skulle kanske Emma Stenström och Ted Valentin kunna skapa. För att nämna två tänkbara framtida projekt alltså!

Vi är mest nyfikna på Google Books, av naturliga skäl. När jag själv besökte San Francisco och Google i somras, så pratade Google litegrann om att de blev rätt tagna på sängen av all uppståndelse runt Google Books. Tar du upp fenomenet i boken och får vi veta något mer kring detta?

Det blir ett helt kapitel om Google Books, och det heter ”Världens största bibliotek”. Om jag inte ändrar det de närmsta dygnen, sedan är det för sent… Det som möjligen kan vara nytt för de flesta är ett resonemang i kapitlet om vad Google egentligen vill ha sitt bokprojekt till, vad det bakomliggande målet är. Men det får man läsa boken för att få veta… Däremot har jag inte redovisat alla avtalsförslag i detalj, de ändras hela tiden och med sådan hastighet att det inte känns meningsfullt. En sak tror jag att man kan säga säkert i alla fall, och det är att Google kommer att anstränga sig för att verkligen lyckas med bokprojektet eftersom det är så imagemässigt viktigt. Jag har skrivit en krönika om det i Journalisten.

Det här blir den fjärde faktaboken du skriver – vad gillar du själv bäst att läsa, fakta eller fiktion?
”Hemliga pappan” var ju ett slags fackbok eftersom den var biografiskt sann. ”Lunds universum” var det definitivt, och ”Jag kräver att ni läser vaket och långsamt” är en samling författarintervjuer ur Sydsvenskan. Så jo, man får nog säga att böckerna har ett journalistiskt avstamp. Jag har inga skönlitterära ambitioner och skulle förvåna mig själv väldigt mycket om jag plötsligt skrev en deckare eller en thriller. (Som jag för övrigt totalt har tröttnat på som genre.) Martina Lowdens ”Allt” tycker jag var fantastisk, Marie Darrieussecqs ”White” är en favorit som jag tänker läsa om snart och Karolina Ramqvists ”Flickvännen” var nog bättre än jag först begrep, jag har märkt att jag fortfarande tänker på den ibland. Och så väntar jag med spänning på nästa bok av Juli Zeh. Jag tror att hon kan vara den smartaste människa jag någonsin har träffat.

Och vad läser du själv just nu?
”Scribbles from the den” av Dibussi Tande, en essäbok om Kamerun som är helt fantastisk. Jag behöver egentligen inte läsa klart den, jag har ju skrivit klart Kamerunkapitlet, men jag tänkte låta läsglädjen styra nu för första gången på några månader. Annars ser jag väldigt mycket fram emot Åsa Ericsdotters bok ”Svårläst” i februari och mot Siva Vaidhyanathans ”The Googlization of everything” som kommer i sommar. Det är en man som är tio gånger mer kritisk mot Google än jag. Men jag är å andra sidan kanske mindre kritisk än vad många tror. Vi får väl se hur min bok blir läst, det styr man inte över…