Måndagsmöte: Kristina Sandberg

Jag har läst alla romaner av Kristina Sandberg och gillat dem allihop, men när ”Att föda ett barn” kom tidigare i höstas föll jag pladask. Jag tycker om den SÅ mycket. Se lovebombing här och här och här. Och jag skulle kunna fortsätta i fyra inlägg till för SÅ bra är den. Jajamensan.
Därför är det extra roligt att presentera veckans fina måndagsmöte med just Kristina Sandberg. Varsågoda!

Vad läser du just nu?

Helon Habilas ”I väntan på en ängel” – en otroligt bra, samtida roman om en ung man med skrivarambitioner under det kaotiska krigsutbrottet i Nigeria på 90-talet. Och ”Genushistoria En historiografisk exposé”, Christina Carlsson Wetterberg & Anna Jansdotter (red). Lennart Hellsings/Poul Ströyers ”Den flygande trumman” för min yngsta dotter – min äldsta är helt fast i att lyssna på Narniaböckerna och Maria Gripe. Det kan bli flera bilderböcker lästa varje kväll och får jag välja blir det gärna Eva Lindström – men vi har många favoriter.

I din roman ”Att föda ett barn” så bakar Maj mycket, och jag blev väldigt fikasugen medan jag läste. Jag blev också nyfiken på ditt bakande. Gillar du att göra det? Har du testbakat massa sorter som research eller hur har du lärt dig allt? Vilken bakbok är din favorit?

Ja – jag gillar att baka! Ett av mina första sommarjobb var på en restaurang i Sundsvall där man också kunde fika – jag bakade kakor, bullar och matbröd i det lilla bageriet. Så på sätt och vis kan man säga att researchen är gjord under en massa år, det roliga med att skriva om bakning var att förmedla både poesin och det rent konkreta kunnandet kring att baka. På 30-talet tog också det här med kafferep fart och fler fick råd att ha en spis med ugn och baka förhållandevis dyra och lyxiga kakor. Även kakornas namn kan rymma så mycket samhälle, tidsanda och ideologi – jag tvekade lite kring att använda namn som judebröd i den här romanen och negerbollar i ”Ta itu” (som utspelar sig på 70-talet). Men de namnen säger mycket om tiden. Språk som ideologi, och fördomar.

Jag gillar bakböcker där kakorna verkligen blir goda! Det kan ju låta självklart, men det är en konst att utläsa i förväg om recepten är bra! Anna Bergenströms ”Rosenbröd och Majorer” och ”Annas kakbok” tycker jag mycket om, och kakboksförfattarna Mia Öhrn och Signe Maria Bengtsson. Sedan är jag nyfiken på Jan Hedhs nya ”277 sorters kakor”. Jag har fruktansvärt många bak- och kokböcker och många bra!

En annan sak jag uppskattade mycket var att romanen utspelade sig i Ö-vik. Jag kommer från Norrbotten och gillar att läsa om mina miljöer, bara för att det är så ovanligt. Gillar du att läsa Norrlandsförfattare eller spelar orter/miljöer inte så stor roll?

Kanske är Norrland viktigare i skrivandet än läsandet för mig? Mina romaner utspelar sig i Norrland – så ja, både på ett omedvetet och medvetet plan är det där berättelserna, bilderna och språket finns. Jag tänker framförallt på Ångermanland som mitt mytologiska landskap, jag är uppvuxen i Sundsvall (Medelpad), men min släkts berättelser är mer förankrade i Ångermanland, Jämtland och Västerbotten. Det är därifrån det mumlar och låter i mig när jag börjar skriva. Jag övervägde att placera Maj och Tomas i Sundsvall för att förtydliga fiktionen, men det gick inte. Örnsköldsviks speciella historia med sin sågverksindustri och köpmanstradition var viktig. Sundsvall har en delvis annorlunda struktur. Fast även om jag inte direkt tänkt på att jag söker upp Norrlandsförfattare så gillar jag ju verkligen Kerstin Ekmans Jämtlandsskildringar och PO Enqvists Västerbotten. Och Kerstin Thorvalls, Kerstin Bergströms och Anna Jörgensdotters norrlandsromaner. Men också Joyce Carol Oates delvis fiktiva amerikanska städer och landsbygd och Robert Kangas Värmland. Under arbetet med ”Att föda ett barn” letade jag efter texter med 30-talets språk och den norrländska klangen i sig och läste bl a Lars Ahlin, Lubbe Nordström, Eva Neander, Thorsten Jonsson och Rut Berggrens ”Erikas dagbok”. Och Astrid Värings ”I som här inträden…” (1944), om en man som tas in på ett psykiatriskt sjukhus som har stora likheter med Umedalen. Det är en lite ovanlig, bitvis melodramatisk, skildring av en tjänstemans äktenskap med en morfinmissbrukande sjuksköterska i en fiktiv norrländsk stad.

Men Jamaica Kincaid från ön Antigua har också betytt mycket för ”Att föda ett barn”.

Vilken var den senaste boken du köpte? Varför den?

Assia Djebars ”Ingenstans i min fars hus” och tre pocketar av Sofi Oksanen, ”Utresningen”, ”Stalins kossor” och ”Baby Jane”. Inspirerad av bokmässans afrikatema har jag nyligen läst tre samtida kvinnor som skriver om krig, Chimamanda Ngozi Adichie (”En halv gul sol”) Assia Djebar (”Kärleken, Kriget”) och Maaza Mengiste (”Under lejonets blick”) – läs dem! När den senast översatta av Assia Djebar fanns i pocket slog jag till. Djebar gör ett slags minnesarbete från barn- och ungdomen i Algeriet och boken handlar om hur patriarkalt och kolonialt förtryck tar plats i en kvinna och det blir väldigt smärtsam läsning mot slutet. Det är en text som bråkar med mig, med sin lite högspända ton, men jag tänker att den speglar hur hennes arabiska modersmål och den koloniala franskan blir en konflikt i henne och i texten. När det gäller Sofi Oksanen har jag snålväntat på pocket och är verkligen förväntansfull.

Måste du köpa dina böcker, alltså äga dem och placera dem i din bokhylla, eller är det okej att låna på bibblan?

Jag älskar bibliotek. Är nästan uppvuxen på Sundsvalls stadsbibliotek eftersom min mamma jobbade som kanslist/assistent där. Så när hon hade kvällspass i utlåningen brukade jag ofta följa med och sitta på barnavdelningen med stora högar av hästböcker i läshörnan. Nästan allt finns ju på bibliotek, fack- och skönlitteratur, filmer och musik. Researchen till ”Att föda ett barn” har underlättats av Haninges ganska nya, fina kulturhus, där har jag hittat böcker om kaffekopparnas/kafferepens historia, julbordets etnologi och barnmorskornas yrkeshistoria, 30-talsmode – sådant man helt enkelt stöter på när man botaniserar bland hyllorna. Men, mina favoriter vill jag äga. Som Oates, Kincaid, Yates, men också Jean Rhys, Tarjei Vesaas och väldigt många andra. Problemet är att jag har svårt att gallra och vi är två boksamlare här hemma.

Brukar du läsa om böcker? Har du någon romaner du har återvänt till flera ggr?

Ja, jag brukar läsa om böcker, men det pågår en ständig kamp om tiden, en växande ”vill läsa”- hög bredvid ”vill läsa om”- böcker. Senaste boken jag läste om var Richard Yates ”Easter Parade” som jag läste på engelska för tio år sedan och den läste jag i svensk översättning nu. Och jag uppskattar verkligen Yates skoningslösa blick – inte minst på sina alter ego. Och jag är sugen på att läsa om Cora Sandels ”Albertetrilogi” i Gun-Britt Sundströms översättning och flera Virginia Woolf. Och ja, Marguerite Duras ”Älskaren” har jag nog läst tre gånger – men det är länge sedan nu. När jag tänker efter finns det så många jag vill läsa om!

Sist men inte minst, har du läst ”Spill”? Vad tyckte du? Jag läste din och Sigrid Combuchens efter varandra och det var så intressant att befinna sig i 30-talet, att få liknande historier, och att i din få läsa om bakning och i ”Spill” sömnad som expertis-kvinnosysslor.

När jag läste Martina Lowdens recension i DN blev jag lite förskräckt – Sigrid Combüchen har också skrivit om en hemmafru på 30-talet! Som om det inte kan få plats med två hemmafruar från 30-talet samma höst. Och nu när jag har läst ”Spill” ser jag ju både likheter och skillnader. Huvudpersonen Heddas bakgrund som bildad borgarflicka är en viktig skillnad, hon har ett annat slags självförtroende än ”min” Maj. Jag gillar metanivån med författaren och den åldrande Hedvig som vass dam på Solkusten, det är en ovanlig romangestalt. Så jag tycker att det är en elegant roman med ett slags lätthet i språk och tematik, med sorg och försök till frigörelse som porlande underström – ja lite som de där glatta tygerna hon skriver så bra om och som inte får smutsas ner. Och det är en ovanligt positiv skildring av en ung kvinnas sexualitet.