Måndagsmöte: Tove Leffler

Foto: Anette Andersson

Denna måndag möter vi Tove Leffler, radiojournalist som bl a var redaktör för fina antologin ”Könskrig” och nu debuterar som författare med en mycket vacker, mycket smäcker, roman, ”Den kärleken”. När jag läste den hörde jag ofta Toves röst litet som det lät när hon pratade om romanen under releasefesten på Desken, mild men liksom stark och det är så romanen är tycker jag. Mild men liksom stark. Så jag blev nyfiken på både Tove och bok.

Hej Tove! Du är aktuell med en bok om en ganska bortglömd författarinna/dramatiker (och släkting till dig), Ann-Charlotte Leffler. Varför tror du hon försvann så tydligt från den svenska författarscenen? Även om det inte är så många kvinnor ihågkomna från den perioden, så finns det ändå en del.
Det finns säkert flera olika orsaker till det. Hon flyttade ju till Italien och lämnade den svenska författarscenen. Och så dog hon ju redan som 43-åring. Det spelade säkert in. Men sedan har det ju funnits en tendns, generellt, att förminska och sopa bort kvinnliga författare. Även om vi känner till Ellen Key och Victoria Benedictsson, finns det en mängd andra som gick samma öde till mötes som Anne Charlotte. Det var en ganska kraftig backlash mot dessa framgångsrika kvinnor under slutet av 1800-talet.

Hur ser din egen läsning ut om man tittar till kön, läser du mest manliga eller kvinnliga författare?
Jag läser ju mest kvinnliga författare faktiskt. Det är inte ett medvetet val, men det har blivit så. Kanske för att jag kan relatera till det.  Jag tycker om Sara Stridsberg otroligt mycket, samt Alice Munro, Monika Fagerholm och naturligtvis Virginia Wolf. Men jag är också otroligt förtjust i PO Enqvist. Framför allt ”Blanche och Marie” och ”Livläkarens besök”. Jag tycker också att Steven Sem Sandberg är en av Sveriges bästa författare. ”Theres” inspirerade mig väldigt mycket.

Annars lyssnar jag mycket på ljudböcker (dels för att det roar mig, men också för att jag sitter i juryn till Iris ljudbokspris). Nyligen hörde jag Yvonne Hirdwalls ”Den röda grevinnan” som hon själv läst fantastiskt bra. Irene Lind läste Herta Müllers ”Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv” helt enastående också. Två bra böcker, som blev bättre av bra läsning.

Jag tycker boken rör sig i ett gränsland mellan fakta och fiktion, men den är klassad som roman, varför denna form och inte en mer renodlad biografi?
Jag visste inte från början vilken form det skulle ta, men ju längre in i arbetet jag kom desto tydligare blev det för mig att jag ändå aldrig kan berätta en sanning. Det jag skriver kommer alltid att filtreras genom mig och mina erfarenheter. Jag har ju aldrig träffat henne. Hur kan jag någonsin låtsas att jag berättar hennes historia? Det kändes nästan förmätet. För mig blev det ärligare att visa tydligt att detta är min berättelse om Anne Charlotte. Någon annan hade skrivit något annat. Det finns inte en sanning, då är det ärligast att visa det, tycker jag.

Anne Charlotte har själv till och med sagt: Vad är för övrigt sant när det kommer till själsbeskrivningar?

Det har varit en slags riktlinje för mig också. Sanningen är ju både flytande, godtycklig och förhandlingsbar.

Vad läser du själv just nu?
Just nu Suzanne Brøggers ”Slöjan”. Den är spännande och bra. Sedan läser jag dessutom Sabinne Dardennes bok ”Jag väljer livet”, som handlar om när hon var inlåst hos den belgiske pedofilen Marc Dutroux på 90-talet. Men det är för att jag ska göra en dokumentär om den affären.

Senaste boken du…

…köpte: Suzenne Brøggers ”Slöjan” och ”Yarden” av Kristian Lundberg.

…läste ut: Sara Stridsbergs ”Darling River”

…gav bort i present: Anne Charlotte Lefflers ”Kvinnlighet och Erotik” (det är faktiskt sant!). Min kusin fick den i konfirmationspresent.