”Min kamp 5” – Karl Ove Knausgård

Det är över två månader sen jag skrev om Karl Ove Knausgård senast. Jag tänkte ta igen det med råge nu. Ni är varnade.

Då väntade jag på 5:an, nu är den läst. Innan jag var färdig, började innan jag åkte till New York och läste färdigt först förra veckan, hann jag se några recensioner på den och de sa alla ungefär samma sak. De första 3/4-delarna var sådär, men den sista 1/4-delen var i toppklass igen. Först höll jag med om det. Trots att det är ett ämne som jag tycker är mycket intressant, han kommer in på Skrivekunstakademiet i Bergen (intressant är 1) skriva och 2) Bergen där jag också har bott ett år) så känns det inte lika gripande som del 1-3. Det blir lite tradigt faktiskt. Han är ung när han kommer in på skolan, bara 19, har mindervärdeskomplex gentemot de andra äldre eleverna, får hård kritik och tycker inte att han kan skriva även om han vill lika mycket som förr. På kvällarna går han ut med sin bror Yngve och dricker för mycket. Repeat. Repeat. Repeat.

Men nu några dagar efter jag läste klart så tycker jag att det är ganska speciellt bara att man får läsa det här i sig halvtråkiga avsnittet. Som är några hundra sidor långt. Det är faktiskt en väldigt bra skildring av uttrycket ”livet är det som pågår medan vi väntar på något annat”. Åren går för den unge författaren. Han kan inte skriva. Det lossnar inte. Han har världens sämsta ölsinne. Det blir aldrig bättre med det. Om det hade varit en vanlig roman så hade den här perioden tagit upp ett par sidor, max, för att den är så innehålls och konfliktlös. Den är bara en grund för vad som ska komma sen när det händer grejer som är intressanta. Den är bara en lång rad tråkiga vardagar på rad. Deppiga, monotona, ganska värdelösa. En studie i alla de icke-beslut som livet består av, allt det där som pågår medan vi inte träffar en fantastisk partner, inte flyttar till en ny spännande stad, inte får ett nytt jobb. Och alla de här inte-na blir ju en stor del av livet till slut.
Speciellt också för att han är 19 när det börjar, och egentligen är det ju oftast en händelserik period  i människors liv. Iallafall enligt myten. Men ändå inte, på ett annat sätt. Jag vet inte om jag lyckats förklara hur jag menar, men jag tycker alltså att det är en bra skildring av hur saker bara blir på ett visst sätt utan att man tänkt så mycket på dem. Man inbillar sig ju ofta att man tänker så mycket, att man hamnat där man är pga handling. Men kanske inte?

Efter ett par år inleder han sitt första riktiga förhållande med en tjej. De är tillsammans några år. Han träffar en ny tjej, och hon är fantastisk på alla sätt. Han har aldrig varit så självklart och tryggt förälskad i någon. Förälskelsen är ömsesidig. De gifter sig. Här menar kritikerna jag läste att det börjar bli bra och skickligt igen. Mm, sant. Hans förhållande med Tonje som hon heter känns, det är så fint skildrat. Nu lossnar det äntligen med skrivandet också. Man skulle kunna kalla det en vårflod, hur han får ihop sin första roman ”Ute av verden”. Som blir antagen! Och det går superbra för den! Och så är vi tillbaka där ”Min kamp 1” börjar. Pappan har dött, debutboken ska snart komma ut. Sen dröjer det fyra år tills nästa bok kommer, och de här fyra åren och vad som händer efter är … ja, gudars liksom. Det känns konstigt att prata om spoilers i den här romanen, men man får veta i 1:an att han skiljer sig från Tonje och här i 5:an så berättar han mer om det.
Här kommer spoilern om några av er vill undvika för mycket info:

Det är den totala kompromisslösheten med skrivandet som är orsaken. Efter debuten är han tillbaka i samma ’kan inte skriva’-känsla i flera år, och det präglar hela livet. När han så kommer igång och känner att det bär med en bok blir han upprymd och lycklig. Hans fru klarar inte av det. Hon tycker att hon har kämpat, stöttat, gjort allt för att få honom glad under de deppiga åren, men inget har funkat (som läsare tycker man också att hon är ett under av hänsynsfullhet), och sen lyckas han skriva och då – glad! Hon är inte så viktig, kan aldrig konkurrera med skrivandet, kan aldrig få honom lika lycklig. Om han inte kan skriva spelar det ingen roll vad för fantastiskt som händer runtom honom. Och det är det som i förlängningen ger skilsmässan mellan dem.
Now, om man har läst 2:an så känner man igen mönstret. När han börjar skriva ”Min kamp 1” så har hans andra fru fött deras första barn. Hon blir tokig  på att han låser in sig, skriver dygnet runt, inte kan vara med dem på semester. Hon ringer och gråter av desperation, hotar med att lämna honom. Han säger ’gör det, jag måste skriva färdigt, så är det bara’.
Klagovisorna från 2:an framstår också som mycket tydligare, då när han är föräldraledig och tycker att det inte räcker. Han borde vara glad över att få vara med sina barn, det vet han, men han skriver ju inte. Det är skrivandet, i synnerhet när det flyter, som är det ultimata. Ingenting kan mäta sig. Och då är ”ingenting” i det här fallet ändå extremt mycket, tycker jag. Men det är ju jag. Mitt eget skrivtvång är uppenbarligen som ett knappt märkbart fönsterdrag i jämförelse med hans orkan.

Slut på spoilers!

Hela diskussionen om hur han kan skriva så utlämnande om sin familj, sitt liv och sina släktingar känns också helt förklarad efter 5:an. Det är enkelt, han kan allt när det gäller skrivande. Finns inga hinder.

Jag vet inte om jag är skräckblandat imponerad eller ogillande eller vad. Men nu är det en bok kvar i den här fantastiska Kampen. Jag är väldigt nyfiken på vad det blir för period och fokus i den. Kommer i höst. Jag är dessutom lika nyfiken på vad som ska komma efter detta. Hur ska han gå vidare?

I höst kommer ju också 1:an på svenska, äntligen! Har ni blivit intresserade eller avskräckta? Ibland, läs: ofta, känner jag mig som en ”Min kamp”-ambassadör, men ni kommer att fatta när ni börjar läsa. Det är så speciellt. And here we go again…