Mittirapport: ”Hetta” – Ian McEwan

Idag är det recensionsdag för Ian McEwans senaste roman ”Hetta”, som jag på grund av ett litet post-bokmässemissöde – hade tänkt läsa den i bilen hem men somnade som ett barn med handen i godispåsen, inte helt olikt romanens huvudperson – inte hunnit läsa ut. Följaktligen, istället för recension: ett slags läsrapport. Mittirapport, som jag brukar kalla det ibland.

Protagonisten i ”Hetta”, han som liksom jag har en tendens att somna med fingrarna i godispåsen, heter Michael Beard och vann i unga år Nobelpriset i fysik. Sedan dess har han levt på gamla meriter, rest runt på konferenser och föreläsningar, lånat sitt namn och Nobelprisglansen till olika projekt och stiftelser. Framför allt har han frossat ohämmat: i kvinnor (när romanen börjar är hans femte äktenskap på upphällningen), mat, godsaker och alkoholhaltiga drycker. Han är kort, fet, skallig och insidan bjuder inte på några försonande egenskaper. Ändå väcks omedelbart min sympati, eftersom jag misstänker att vi alla har en Michael Beard inom oss. Den där pinsamma blandningen av självgodhet och mindervärdeskomplex, nog kan vi alla relatera till det? Alla goda intentioner som slutar i magplask, oavsett om det handlar om något så trivialt som att inte, under några omständigheter ge efter för begäret och köpa den där chipspåsen man inte kan motstå, eller om karriärsplaner, en fruktlös strävan efter att bli en bättre människa. Det finns en fantastisk scen i ”Hetta” som sträcker sig över tiotalet sidor som involverar Beard, en chipspåse och en märklig främling i tågsätet mittemot. Här briljerar McEwan med det som enligt min mening gör honom till en av våra allra största nutidsförfattare: den nästan ofattbart glasklara detaljskärpan som lyfter det vardagliga, snudd på trivialia, och gör språkmagi av det hela. ”Hetta” är en osedvanligt rolig McEwan, jag skrattar högt var och varannan sida. Ändå blir huvudintrycket så här 200 sidor in allvarligt, med en viss dragning åt det tragikomiska. Konstigt vore det väl annat med tanke på romanens tematik: klimatförändringarnas inverkan på vår planet, ouppfyllda drömmar och människans litenhet. Jag har otroligt svårt för romaner vars huvuduppgift är att vara roliga, det vilar ofta något tvångsmässigt över dem, men här fungerar de (tragi)komiska inslagen väldigt väl. Det ska bli spännande att se om romanens sista halva kommer att ändra mina intryck; jag lovar att återkomma med ett slutomdöme så fort som möjligt.