I gårdagens DN läste jag en krönika (ej på nätet) som tog upp en intressant aspekt av Maja Lundgrens författarskap när hon i senaste Filter poängterar att våldtäkten hon beskriver i ”Myggor och tigrar” faktiskt ägde rum på riktigt, att hon var besviken på att ingen tog upp det, att det inte debatterades när det rasade som värst kring hennes roman. Men vad var fakta och vad var fiktion i den romanen? Vad skulle vi läsa som sant och vad var hittepå?
Jag förbannar ibland nollnolltalets stora trend – den självbiografiska. Snart går det inte att öppna en endaste bok utan att läsa in författarens persona. Även när författarna alls inte skriver med avstamp i det egna. I alla fall inte uttalat avstamp. Så stampar vi på deras önskan om att inte ta det bokstavligen, där vi sitter på kammaren och tolkar för fulla muggar.
Som när jag läser Daniels bok – den är inte självbiografisk men jag har givetvis för länge sedan identifierat Katjor och Amandor, möjligen en vag aning om Linda och är litet fundersam inför att det säkerligen är flera läsare som sätter likhetstecken mellan mig och bokens Iris (har redan fått sådana indikationer). Så är förstås inte fallet, eftersom den karaktären har mejslats fram långt innan jag och Daniel kände varandra. Jag finns inte med i boken såvitt jag kan se. Men Katjorna och Amandorna och Lindorna, de känner nog igen sig.
Så jag funderar – det här med det självbiografiska, vad gör det för min läsning egentligen? För intrycket? Försvårar det? Jag tror, lite försiktigt, att jag nästan har lättare att ta till mig det som är ”på riktigt”. Att jag gärna skulle veta vad som var sant och inte. Rent generellt alltså, inte i fallet Daniel. Att jag exemplifierar med just honom, är väl för att det blir så hjärtskärande tydligt för mig hur jag tänker på fakta och fiktion, delar in, tar bort, lägger till, när det handlar om författare där man åtminstone kan ana personliga erfarenheter som någon slags grund för romanen. Lägger ord och handling i någons mun, det är väl vad jag som läsare sysslar med.
Samtidigt är det väldigt komplicerat. Om författare skulle gå ut och säga att det här är sant, det här är inte sant, här ska ni inte tolka in för mycket av min person och det här är direkt hämtat ur mitt liv, det är ju inte genomförbart. Det borde ju också Maja Lundgren förstå.
Och nu när förlaget ropar ”roman!” om Kurdo Baksis Stieg Larsson-bio, antagligen på grund av allt debaclet kring den, stämningar är aldrig roliga att få på halsen, så känns det som om vi är på väg åt andra hållet också. Samtidigt. En persons sanning är inte längre nog för att det verkligen skall få vara sant. Inte i litteraturens värld. Som om nollnolltalets självbiografiska trend backfirar nu på tiotalet. Allt är fiktivt! Länge leve fiktionen säger förlagen, är han sådär din sambo, säger folk som läst Daniels bok, blandade karameller delar Maja Lundgren ut. När det passar.
Och här är jag, en vanlig läsare alldeles mitt i.
7 kommentarer
Jag säger bara det! Tärendö – Kalla!
Samtidigt tycker jag inte att man behöver veta huruvida våldtäkten var verklig eller inte för att diskutera den. Det mest påtagliga när det kommer till Maja Lundgrens bok tycker jag var att man överhuvudtaget inte diskuterade slutet, trots att det så tydligt sammanfattade bokens tema om manlig makt. Det tycker jag Ulrika Kärnborgs krönika missar också.. typiskt nog. Kritikerna måste fortfarande göra en självständig tolkning, oavsett om författaren säger att det är sant eller inte. Jag tycker det var så få som analyserade vad boken verkligen sade.. Och som läsare är det väl ändå det man bryr sig om mest…
Håller med om att det blir snurrigt med Baksis bok också…
Men det är ju supertydligt i Lundgrens bok var gränsen går. Det är bl.a därför den är så extremt detaljerad. Se t.ex Carl-Johan Malmbergs nytolkning av den i svd. Ingen kan ha missat att våldtäkten ägde rum.
Tror absolut att det är lika många som tolkat att våldtäkten var rikrig, som har sett den som fiktiv. Säkert 90% trodde ju att Katrine K blivit våldtagen.
Håller delvis med dig Elin! Samma sak hände ju med Katrine Kielos våldtäktsbok. Det som blir komplicerat m Lundgren tycker jag, är att hon kräver av läsaren att vissa händelser skall tolkas som fiktion och därmed inte behöva debatteras. Medan andra är Sanna och då ska upp till ytan. Så det är liksom Lundgren själv som satt upp de reglerna. Självklart ska vi kunna debattera utan krav på sanning, men jag tror inte på att författaren kan diktera villkoren. Äsch, ska utveckla lite mer när jag inte kommenterar via min mobil!
”Det som blir komplicerat m Lundgren tycker jag, är att hon kräver av läsaren att vissa händelser skall tolkas som fiktion och därmed inte behöva debatteras.” Var någonstans har du sett mig påstå det?
Tvärtom föredrar jag ju att man diagnosticerar mig som galen som person (vilket många har gjort), än att man påstår att boken är fiktion. Det är andra som ibland har försökt få den till fiktion för att göra den rumsren. Aldrig någonsin jag.
Kulturjournalistik brukar gå ut på att avlägsna sig så långt som möjligt från böckerna. Kärnborg läser en intervju som hon feltolkar medvetet, sedan rullar skitsnacket på.
Jag ska inte lägga mig i det här, men varje författare föredrar att man läser deras böcker noga och diskuterar böckerna, än att skribenter hakar i varandras skitprat. Hybris? Kanske det….
Mimmi skriver: ”Tvärtom föredrar jag ju att man diagnosticerar mig som galen som person (vilket många har gjort), än att man påstår att boken är fiktion.”
Varför talar signaturen ”Mimmi” i Maja Lundgrens sak?
Jag har inte tid att söka efter Lundgrenintervjuer, men enligt ett PC Jersild citat (från http://www.dn.se/opinion/kolumner/javla-pungratta-1.697854) så har Maja Lundgren sagt att två händelser i slutet av ”Myggor och tigrar” inte ska anses vara sanning. Han skiver:
”Det kan vara tillåtet att hoppa över händelser man varit med om – men under inga omständigheter bör man uppfinna sådant som aldrig ägt rum. Förläggare och recensenter har svävat på den punkten. ’Myggor och tigrar’ sägs vara en sorts skvader med romanens frihet och biografins sanningsanspråk. Till sin heder ägnar sig Maja Lundgren själv inte åt den sortens advokatyr. Hon är tydlig på den punkten. Det som står ska tas som sanning (utom två diktade episoder mot slutet).”
Hur ska man kunna veta om våldtäkten i slutet var menad att ingå i de diktade episoderna eller ej?
Anledningen till att den episoden inte omskrevs så ofta kanske också har att göra med att det upplevdes som ett övertramp, något som bara syftade till att förstärka fördomarna om att historier om sexuella övergrepp och kvinnoförtryck är sånt som ligger i skarven mellan megaloman paranoia, hämndgirig överdrift och ren fantasi: ”Det är fan inte systemet, det är dej det är fel på”. En del feminister såg det nog som att hon förstärkte problemet med att våldtäkter misstänkliggörs genom att placera sin beskrivning mitt emellan dikt och verklighetsskildring, i glappet eller luftfickan mellan det som verkade vara utslag av paranoida hallucinationer och det som kunde upplevas vara en sorts skugglik verklighet sedd genom ett tämligen obalanserat temperament.
Det som gör frågan om bokens sanningshalt så knivig är dels att författaren/skrivarjaget sjukförklarar sig med diagnosen ”megaloman paranoia” och dels att varenda en av de personer som omskevs och namngavs (som det begås ”verbalt våld” mot i boken enligt Jersilds sätt att se) har dementerat uppgifterna å det bestämdaste. Man blir konfunderad inför tanken på varför så många skulle ljuga, även när det bara är triviala saker hon påstår att de sagt eller gjort. En av dem såg sig tydligen till och med manad att lägga fram bevis på att det som skrivits om honom var just uppdiktad fiktion utan verklighetsförankring.
Sedan tillkommer dessutom sådant som att tidningsrubriker uppges vara kodade meddelande riktade speciellt till skrivarjaget, vilket inte heller bådar så gott för trovärdigheten.
Nej, jag tillhör dessvärre de läsare som finner det inbördes armbågandet mellan de kulturelitskribenter som Lundgren själv tillhör rätt trivialt. Det är verkligen ingen simpel sak att avgöra vad som är skitprat, hybris, hämnd och ryggklieri dem emellan. Att som signaturen Mimmi ge sken av att det skulle vara lätt att se var gränsen går mellan bokens sanna och fiktiva delar är nog rena önsketänkandet.