”Nattvandraren” – Andrew Taylor

Med titlar som ”Den amerikanske pojken” och ”Det blödande hjärtat” har brittiske Andrew Taylor blivit ett av den historiska spänningslitteraturens hetaste namn. (Så otroligt sympatisk subgenre, dessutom!) Den sistnämnda, förra årets kanske allra mest läsvärda spänningsroman om du frågar mig, vann mycket välförtjänt Svenska Deckarakademiens pris för bästa översatta roman 2009 och på lördag kommer Andrew Taylor att ta emot priset på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg.

I ”Nattvandraren”, som utkommer på svenska endast veckor efter att det engelska originalet ”The Anatomy of Ghosts” släppts, tar Taylor ytterligare ett kliv bakåt i historien, från 1930-talets London i ”Det blödande hjärtat” till Cambridge och London anno 1786. Romanens huvudperson John Holdsworth befinner sig så nära avgrunden en människa kan göra i jordelivet. Hans fru och son har dött i tragiska drunkningsolyckor, och nu står han utan hem, arbete och framtidstro. Dessutom ser han sin döda familj överallt; det hjälper inte att han skrivit en bok där han med allt förnuft han kan frambringa argumenterar emot spökens existens (och på köpet får prästerskapet mot sig). När en rik änka, som läst hans bok om andevärlden, ger honom i uppdrag att resa till Cambridge för att försöka bota hennes mentalt instabile son har Holdsworth inget som hindrar honom från att åka. Väl i Cambridge upptäcker han att gåtan kring den unge mannens plötsliga flykt in i galenskapen är större än vad han kunnat ana. Hur hänger detta ihop med den kvinna som hittats drunknad i en damm på Jerusalem College? Och vad är det egentligen som förssiggår i Cambridges allra finaste salonger, där ett hemligt och mytomspunnet brödraskap håller till…?

Jag avgudade som sagt ”Det blödande hjärtat” och har, fastän det bara gått ett drygt år sedan jag läste den, längtat mig fördärvad efter ett nytt alster från Andrew Tayor. Förväntningarna på ”Nattvandraren” var följaktligen skyhöga. Tyvärr infrias de inte riktigt, och jag har under läsningens gång grubblat mig halvt om halvt tokig för att ta reda på orsaken. Här finns nämligen mycket att gilla. Taylors skildring av 1780-talets Cambridge är både suggestiv och trovärdig. Jag kan se morgondimman framför mig, känna stanken från avträdeshögarna, nattkärlen och de hedonistiska middagsbjudningarna (herregud så glad jag är över att jag inte levde under 1700-talet!), se de pudrade frisyrerna och den sjabbiga elegansen hos Cambridges intellektuella elit. Dessutom skriver Taylor bättre än någonsin. Jag noterar nöjt formuleringar som ”Det var ett femte element inklämt någonstans mellan luft, vatten och blek eld” (om ljuset vid Themsen) och frossar i stämningar och omtänksamma detaljer som får mig att glömma 2010-talet och andligen förflytta mig till 1700-talets slut. Personbeskrivningarna är också fina; särskilt mycket tycker jag om skildringen av mötet mellan Holdsworth och den unga rektorshustrun Elinor. Antydningarna, blickarna, den ordlösa längtan som väckts till liv inom dem båda – allt detta är känsligt och närgånget gestaltat.

Ändå tar det mig en vecka att läsa ut ”Nattvandraren”, jämfört med den rusiga läshelg som tillägnades föregångaren. Visserligen har mina läsförutsättningar ändrats drastiskt sedan dess, men när jag är mitt uppe i en uppslukande roman brukar jag se till att ge mig själv lästid på något sätt, även om det innebär minskad nattsömn och ett försummat socialt liv. Nu lägger jag ifrån mig ”Nattvandraren” utan problem. Jag tror att problematiken ligger i att Taylor lagt så mycket krut på stämningarna och den historiska skildringen att det som lyfte föregångarna ytterligare ett snäpp – de spännande intrigerna, det oemotståndliga bladvändardrivet – inte riktigt hinns med. Sent omsider uppslukas jag ändå rätt duktigt; romanens sista hälft läser jag på några timmar, men det är först då, efter 200 sidor, som spänningen verkligen börjar infinna sig.

”Nattvandraren” blir för mig något av en mellanbok i Andrew Taylors karriär, men en förbannat sympatisk sådan.