New York, New York

Jag ska resa till NY i sommar. Härliga tider! Fram tills dess kommer jag säkert att dras extra mycket till böcker som utspelar sig där, som tex ”Flytten till Manhattan” av Anna Carey och ”Love is the higher law” av David Levithan.

”Flytten till Manhattan” handlar om det rika, poshiga NY. En ny familj = en framgångsrik fotomodellmamma med två döttrar från England + en superrik bankmanspappa med två döttrar i NY, slås ihop pga föräldrarnas kärlek. De sk ”problemen” bygger på att de äldre syrrorna är väldigt modemedvetna och coola, och att småsyrrorna är mer ”misslyckade” och avundsjuka. Mina citationstecken för att jag tycker den här boken var supertrist. Världens obefintligaste ”konflikter” som inte har någon spänning alls för det första, och känns som en total och dålig ripoff på Gossip Girl för det andra. Ta sig in, ha rätt kläder, ”kontrollera” sina vänner, men suck… Ett icke-tips.
(Nej, inte ens NY kan väga upp denna bok.)

”Love is the higher law” däremot. Oh, man!
Morgonen den 11 sep 2001 är Claire i sin skola som vanligt. Jasper sover i sin lägenhet hemma i Brooklyn. Peter står och väntar utanför en Tower Records-affär.
Sen händer det. Och sen är ingenting som vanligt längre.

Det första kapitlet med Claire är så starkt att jag började grina på tunnelbanan när jag läste. Den här händelsen, som känns så bevakad, som jag har sett hundra gånger om och om, den blir så nära för att David Levithan skriver om den just där. Hur det var i lämmeltåget när alla skulle lämna downtown. Hur föräldrar bryter ihop när de efter flera timmar lyckas ta sig fram till sina barn. Hur affärsbiträden delar ut sneakers till tjejer i högklackat som annars inte kan gå ordentligt, och vattenflaskor till alla andra. Hur de på gatorna bara inte vågar vända sig om och titta, för då brister allt.
Och sen, när tornen rasat, hur det sprids papper för vinden och Jasper i Brooklyn hittar utskriven e-post och gamla kvitton och han förstår var de kommer ifrån. Och hur en lukt lägger sig över staden och stannar kvar länge. En lukt av eld och död.

Levithan har som vanligt skrivit en väldigt bra roman, men nu med den extra dimensionen av Sep 11. Jag har tipsat historieläraren på min skola. En händelse som alla känner till, och så människorna bakom med allt det där vi inte hade en aning om.

Titeln kommer från U2:s låt ”One”. Deras spelning den 27 okt 2001 i Madison Square Garden går Peter och Claire på. Och under just låten One projiceras alla namn på de döda på scenen. Då grinar man igen.
Och när man läser om New York Times serie med ett foto och en kort text om varje person som dog i attacken. Hur personen träffade sin fru, eller varför de valde det namnet till sin son, etc. Jag hade ingen aning om att de körde en sån grej. Grin igen.
Det kanske låter som att det blir smetigt och patriotiskt, det kan ju finnas en fara för det, men nej. Det är bara väldigt starkt. Och man behöver nog inte vara en NY-älskare för att känna så. Jag tror inte ens man behöver ha sett det på teve way back when. Man kommer ändå att vara där när man läser.

Den finns på Sture-bibblan i Stockholm.