För mig, nej, tyvärr inte.
Förlåt, JoK! – som jobbar på X-publishing som ger ut Rachel Cohns ”Du vet var jag finns” – men den är som bara en… svart bok med lite vitt på framsidan.
Och ”Will Grayson, Will Grayson” då av John Green och David Levithan? Lockande? Informativt? Läckert? Inte speciellt.
Jaha, tänker ni kanske nu, och vad är poängen, du tycker omslagen är misslyckade?
Jo, poängen är att innehållet i dem är bra eller tom jättebra och förtjänar en publik, men om jag inte i förväg ”vetat” om det så hade jag aldrig plockat upp böckerna på impuls. Min korta poäng är alltså: SYND på så rara ärtor!! De borde ju få hitta läsare!
Rachel Cohn skriver ibland ihop med David Levithan, tex i ”Nick och Norah”, men här är hon på egen hand i en historia om sjuttonåriga Miles som förlorat sin jämnåriga kusin (i princip syster, de växte upp tillsammans) Laura. Laura begick självmord. Chockartad sorg för Miles och alla andra i familjen. Hon löser det genom att glida in i en drogad dimma med hjälp av Lauras kvarlämnade pillerförråd. Det behövs när hela livet nu ska vara utan Laura, och när Miles bästa kompis Jamal, som hon råkar vara kär i men som aldrig kommer att bli kär i henne, hittar en tjej. Miles är ensam. Och tjock och ful och fel på alla sätt.
Det låter som en svart bok och det är det, så på det sättet är ju kanske omslaget rättvisande. Den är också en sk intriglös bok som har börjat öka i popularitet sista tiden i b&u-genren. Mest inre utveckling.
Jag ääälskar böcker utan intrig! ”Du vet var jag finns” beskriver en sorgeprocess, vardag efter vardag i en ovanlig tid. Det är förmodligen inte en bok för såna som läser lite, men gillar man Cohn/Levithans samarbeten sen tidigare och/eller är läsvan, då är den här perfekt. Miles sörjer inte på det smetiga Cecilia Ahern-sättet där vi läsare ska manipuleras att gråta så mycket som möjligt, hon sörjer på det cyniska, kickass-smarta, hårda sättet man ibland måste göra för att ens ha en chans att överleva. Och jag är med Miles från första sidan. Jag hejar på henne som tusan. Jag gillar den här massor.
”Will Grayson, Will Grayson”. Läst två gånger faktiskt. Första i somras när jag var i NY och köpte den, andra nu förra helgen. Lite kluven, fortfarande. Det är ett samarbete mellan två favoritförfattare, och det borde ju bli toppen, men… jag vet inte.
David Levithan och John Green skriver om varsin kille som heter Will Grayson. De två Will-sen är sinsemellan mycket olika. Den ena en helt vanlig, okomplicerad svenne (nej, inte svenne, men ni förstår), den andra en deprimerad, ej ännu outad gay, anonym nolla. Deras liv löper först på i varsin bana, vartannat kapitel, men sen genom några vändningar möts de.
Mina problem? Ibland måste John Green vara så himla smart. Han kan bara inte tona ner sin smarthet. Det kan bli lite irriterande.
Ibland är David Levithan för over the top. Det funkar skitbra när han spelar ut hela registret som i ”Ibland bara måste man”, men jag har enorma problem med svenne-Wills kompis Tiny Cooper som blir den gemensamma nämnaren mellan killarna. Tiny är superstor, supergay och supermycket av allt. För mycket för den här historien. Han gör att min trovärdighetsradar går i botten. Han bryter den skapade illusionen med sin larger than life-roll. Livsfarligt. Sen kan jag aldrig riktigt komma tillbaka.
Det är jättefina teman om vänskap och att se varandra och ta nya chanser och ge sig själv chanser och allt sånt, en del avsnitt är så snygga eller roliga eller känsliga att gudars, och det är en bra bok i stort. Men. Tiny. Slutet! Musikalen! Nej! Jag pallar inte! Hade Tiny bara varit tio snäpp mindre hade jag säkert däremot gått upp i brygga av förtjusning.
Ang omslaget. De kommer till Cloud Gate/The Bean i Chicago, och jag gissar att det ska föreställa det. Men ändå, sååå trist.
Den här kommer ut på svenska i vår som ”Den andre Will Grayson”. Aningen snyggare kanske?
5 kommentarer
Fast jag tycker den svartvita är jättesnygg, det är ju träd! Jag skulle lätt kunna köpa den för utseendets skull.
Jag gillar också den svarta jättemycket! Den andra känns som en skolbok eller nåt.
Jag tycker också att Du vet var jag finns är hur snygg som helst. :)
Intressangt, hörni! Jag tycker den svarta är för otydlig, inte alls kommunikativ. Men det här visar väl bara att smaken är så olika, ännu en gång.
Tack ni som tyckte mitt omslag var fint. Jag är ingen grafisk designer utan illustratör så jag kan hålla med om att det var lite otydligt med bland annat texten. För mig var boken väldigt mörk och tog mig tillbaka till en tonårstid som jag mycket väl kände igen mig i. Omslaget är min direkta konstnärliga tolkning av innehållet.. Hoppas att ni ändå läser den och älskar den lika mycket som jag gjorde och till nästa gång så lovar jag er ett ännu grymmare omslag!- Kärlek
Irene Lopez