”One Day” – David Nicholls

Innan man kan börja läsa David Nicholls tredje roman ”One Day” måste man bläddra förbi flera sidor av fetstilta, storfontade – och konsekvent entusiastiska/hänförda – omdömen från brittiska författarkolleger. Precis ALLA, från Nick Hornby via Tony Parsons och Jonathan Coe till Jenny Colgan och Kate Mosse, avgudar boken. Förlagets val att låta författare verksamma inom den lättsammare – men inte lättviktiga! – populärlitteratursfären funderar jag lite på. Vill man försöka nå samma målgrupp, marknadsföra ”One Day” som en ”High Fidelity” eller ”About a Boy” för det nya (nåja, direkt pinfärskt är det ju inte…) millenniet? Tja, det är roligt och träffande och nästintill omöjligt att sluta läsa, med ett flyt som många författare bör avundas och eftersträva, och liksom Hornby är Nicholls fenomenal på att skildra det moderna Storbritanniens laster och olater på ett uppriktigt men charmigt sätt. Ändå känns Hornbyjämförelsen inte helt klockren, det är något som skaver där. Är det helt enkelt så att David Nicholls är en mer begåvad författare än Hornby? Jag tror att det kan vara svaret, och ni som vet hur mycket jag gillar Hornby borde nu ana i vilken tonart den här recensionen kommer att skrivas. That’s right folks, det blir en kärleksbomb i dur! Sitter ni bekvämt? Då kör vi – och om ni inte vid slutet av recensionen tryckt på ”bekräfta beställning”-knappen borde jag skickas på lovebombingkurs.

Med denna recension bidrar jag alltså till att sönderkramandet av ”One Day” fortsätter. Möjligen riskerar jag också att irritera en gammal idol, Everything But the Girl-sångerskan Tracey Thorn som i en intervju med SvD:s Andres Lokko klagade över hur en roman som betytt mycket för henne blivit allmängods. ”En roman som man vill behålla för sig själv och jag blev nästan arg när jag såg att den ligger högt upp på de engelska bestsellerlistorna” – så uttryckte hon sig. Jag kan förstå hennes reaktion. På något plan vill man gärna ha sina älsklingsböcker för sig själv, som en väl bevarad hemlighet. Eller som en underbar ny bekantskap, den där sorten man kan prata med timme efter timme utan att obekväma pauser uppstår, allt bara glider på, man hakar i varandras meningar, refererar till samma filmer och böcker och känner sig smart och vitsig som en Gilmore Girls-karaktär. En sådan människa vill man helst inte dela med kreti och pleti, eller hur? Samtidigt brukar glädjen över att ha funnit något så fantastiskt, oavsett om det handlar om en bok eller en livs levande person med puls och personnummer, övervinna småsintheten. Man tänker att världen kanske blir lite, lite ljusare om fler får ta del av denna fantastiska upptäckt. Så är åtminstone jag funtad. Ergo denna recension. Sprid ordet!

”One Day” är berättelsen om Dexter och Emma. Dex och Em, Em och Dex, perfekta för varandra – men när ska de själva inse det? Den 15 juli 1988 tar de examen från Edinburghs universitet och tillbringar en natt tillsammans. Därefter går de skilda världar men deras liv fortsätter att korsas. Det är ett klassiskt Harry och Sally-scenario: ska de eller ska de inte, och kan de verkligen fortsätta att bara vara vänner? Romanen är så fiffigt konstruerad att vi får möta Dexter och Emma en gång om året, just den 15 juli, från sent åttiotal till nollnolltalets sista år. Genom att göra årliga neddykningar i deras liv tydliggörs pågående förändringar väldigt tydligt; det blir mer spännande och mer drastiskt än om man fått följa dem dag efter dag, vecka efter vecka. Samtidigt anas Storbritanniens sociala och ekonomiska förändringar i bakgrunden: nya Labourpartiets uppgång och fall, bombdådet mot Londons tunnelbana i juli 2005, Irakkriget, britpopen, kändiskulten som växte som en malign cancersvulst under 90-talet och eskalerade i Big Brother-kulturen… Ja, det är oerhört skickligt konstruerat. Vilka lovord ska vi mer ta till? Tja, vad sägs om det här: det är hysteriskt roligt och fruktansvärt sorgligt, varmt, underfundigt, välskrivet, rörande, engagerande och alldeles, alldeles underbart. Vi notoriska läsare brukar ju ibland av de stackars krakar som inte förstår vitsen med att läsa anklagas för att vara världsfrånvända, men när jag lägger ifrån mig ”One Day” efter att ha ägnat en lycklig helg åt den har jag inte – den förvisso härliga – känslan av att ha läst ut en riktigt bra bok. Det känns som om jag, under de timmar det tog att läsa boken, levt tillsammans med Dex och Em, sett deras sorgkantade, imperfekta men i slutändan vackra liv, hoppats och önskat och njutit av de årliga statusrapporterna på samma sätt som man gör när man slår sig ner med en kär och saknad vän med en flaska vin och går igenom vad som hänt sedan sist.

”One Day” utkommer på svenska i början av november på nystartade förlaget Printz Publishing. Den kommer då att heta ”En dag”.