På bättringsvägen

Två (strikt taget tre) orsaker till att min lässvacka tycks vara på bättringsvägen.

Ett: Boken jag läser just nu, Philip Roths ”Nemesis”, är Roths bästa sedan ”Everyman”. Skildringen av polioepidemin i 40-talets Newark är knivskarp, rörande och – ja, jag drämmer till med det hyperboliska epitetet fastän jag har en tredjedel kvar – mästerlig. Man fattar varför Roth ständigt figurerar i Nobelprisspekulationerna när man läser ”Nemesis”, som är den fjärde och sista delen i Roths löst hållna kvartett kring ödet, dödlighet och mänsklighetens naturliga fiender. När den ditintills osynlige berättaren helt subtilt gör sig tillkänna drygt hundra sidor in i berättelser får man faktiskt gåshud. Kanske var det en Great American Novel, denna basvara i min litterära diet, jag längtade efter?

Två: Tittade förbi biblioteket på väg hem och hittade, trumvirvel, ”Möten med Morrissey” av Len Brown (Morrissey lovers of the world, unite and take over!) och en roman av fantastiska Louise Welsh (”The Cutting Room”, ”Tamburlaine Must Die” med mera) så färsk att jag inte alls kände till den. ”Naming the Bones”, av baksidestexten att döma en äventyrsroman/deckargåta i mörk gotikskrud, beskrivs som Welshs ”darkest and most irresistible tale yet”. Personligen nöjer jag mig i dagsläget med vetskapen om att Louise Welsh skrivit en ny roman. Det räcker långt i min värld.