Plågas av välskriven läsning om ungas utsatthet

Jag har tidigare skrivit om att podsändningarna av P3 Dokumentär konkurrerar med min lästid. Jag föredrar att lyssna på (pod)radio när jag är ute och går (såvida jag inte börjat läsa hemma, på pendeltåg eller på annan plats och helt enkelt inte kan sluta fastän jag måste ta mig någonstans).

Häromveckan lyssnade jag på dokumentären om ”Alexandramannen” och när jag beställde julklappsböcker någon dag senare passade jag på att beställa hem Katia Wagners bok med samma namn (”Alexandramannen” alltså). I dag har jag sträckläst den. Och det är framförallt två saker som slår mig. Båda sakerna handlar om ungas utsatthet, vilket Wagner mycket plågsamt pekar på i exempel efter exempel, helt enkelt genom att låta sex unga tjejer närapå okommenterade komma till tals. Ett av vittnesmålen kommer från den unga E, och om man har läst Åsa Anderberg Strollos ”Bryta om”, går det inte att sluta tänka på Minna under läsningen av Es kapitel. Det trasar sönder mig alldeles och all heder åt Wagner för att hon inte faller för frestelsen och låter läsaren gotta sig i Es vardag. Vi som har läst ”Bryta om” kan alldeles för väl föreställa oss. Det andra som slog mig under läsningen var hur viktig den ”kampanj” är, som Johanna Koljonen initierade i veckan, när hon twittrade om svårigheten med sexuella gränsdragningar, som mynnade ut i twitterhashtaggen #prataomdet och bloggen Prata om det. Läs mer här. I varje kapitel som jag läser i Wagners bok berättar tjejer om hur de gör saker som de inte vill göra och hur de sedan ifrågasätts av vuxna för att de ställer upp på de här sakerna och jag hoppas så innerligt mycket att unga tjejer och killar kan hjälpas av prataomdet-diskussionen. Åtminstone vet jag att jag skulle ha hjälpts för tio-femton år sedan om jag fått stöd från vuxenvärlden att säga nej i situationer som jag försatt mig i för att jag trodde att jag var tvungen.

Wagners bok är ingen rolig läsning. Varning för stämningssänkare om ni läser den i julhelgen. Läs den i första hand inte som en dokumentation av ett enskilt fall, utan som ett välskriven reportage av vår samtid. Inte minst utdragen ur domstolarnas beslut är fruktansvärt provocerande läsning. Om du vill göra som jag och lyssna på dokumentären också, rekommenderar jag att du lyssnar först och läser först. Dokumentären handlar mer om själva ”Alexandramannen”, medan boken fokuserar på tjejerna.