”Prins Charles Känsla” – Liv Strömquist

Alltså: jag hittar inte det avsnitt där Liv Strömquist skriver om varför Renata Chlumska städade på Mount Everest i ”Prins Charles känslan” (som det står att Liv ska göra i beskrivningen på förlagets sida), men det är eventuellt min enda invändning. Och nu vill jag liksom att ni ska förstå att det här inte var en stor grej för mig, jag vill bara belysa hur mycket jag gillar Liv Strömquists tredje seriealbum.

Eller, vänta! Det där kanske var långsökt? Men okej: jag gillar den. Det kommer ni att förstå.

Liv underhåller och undervisar underbart vasst. Mest av allt är jag så himla imponerad för att hon förklarar ganska komplexa skeenden och fenomen, som till exempel varför det är så viktigt för så många människor (däribland jag*) att vara monogama, så att det blir hur enkelt som helst att förstå. Ganska ofta sitter man med hakan nere vid knäna och tänker ”Varför har jag inte tänkt på det där?”. Ännu oftare finner man mig i ett hörn på ett fest eller en tillställning, där jag förklarar likheterna mellan ”Alla älskar Raymond”-Raymonds fru och Sisyfos (Liv är bättre på det än vad jag är – lik förbannat blir jag väldigt inspirerad att berätta om ”Prins Charles Känsla” för alla jag möter).

Jag tycker att alla som någon gång så mycket som tänkt tanken att det är lite orättvist att det anses vara ett lönekriterium att ha snopp borde läsa Livs album, för när man ser på världen ur hennes perspektiv blir den så vansinnigt sjuk. Väldigt mycket fokuserar Liv Strömquist på vad det är som gör att män och kvinnor lever ihop i monogama förhållanden. Hon utser våra allra mest älskade torskar och vinnaren i Vårda en man-VM. Hon ifrågasätter varför fyra av våra ”mest älskade” tv-komiker har kärleksrelationer med det motsatta könet överhuvudtaget när de är så livrädda för nära relationer (se bilden – man kan klicka på den!). Och jag skrattar, kokar och nickar hummande, intresserat. Och jag LÄR mig, det är en oerhört viktigt aspekt i min bästa läsning.

Jag skrev en gång att ”Prins Charles Känsla” var en av de böcker som jag såg mest fram emot att läsa i höst. Om den uppfyllde mina högt ställda förväntningar?

Ja! Och mer därtill.

Men det har ni ju redan förstått. Läs, snälla!

P.S. Bilden är publicerad med Liv Strömquists tillåtelse och får inte kopieras.

* = men trots att det Liv Strömquist säger verkar väldigt rimligt, lämnar jag det där med polygami till nästa liv.