Det var lite av en slump som jag plockade upp den här boken och började bläddra i den. Men jag ångrar det inte! Jag får helt klart Torbjörn Flygt-vibbar under läsningen. Det ska man ta som positivt, Torbjörn är en av mina favoritaugustvinnare genom tiderna. Nu kanske ”Radhusdisco” inte riktigt är på Augustprisnivå, men det är en helt klart godkänd romandebut.
Det handlar om Morris, från tidig skolålder upp till fumlig gymnasiedito under åttiotalets första hälft. Första skoldagarna, första runket, första flickvännen osv osv. Allt ackompanjerat av tidsmarkörer som den barbröstade Samantha Fox som testar motorcyklar i tidningen OKEJ (jag minns det också). Ibland får jag lite jaja, vi har läst det förut, t ex beskrivningen av skolan och dåliga lärare, stökiga klasser och några som blir värstingar för att de har det så tufft hemma. Ibland saknar jag den här typen av skildringar men med en helt normal skolgång. Fast det kanske inte blir lika bra litteratur av det, jag vet inte. Jag tänker bara att ibland måste ju de klasser som liksom bara var, med lärare som var helt normala och duktiga och vanliga, också bli synliga. Morris hade ju inte behövt gå i stökklass för att den här boken skulle kunna fungera till exempel.
Men i övrigt, mycket mys, mycket igenkänning, och härliga funderingar från den lille tänkaren Morris. Jag tycker också om den varma relationen mellan Morris och pappan, det känns väldigt fint att läsa. Att det är en pappa för en gångs skull, sällan det är pappor i den här typen av skildringar, oftast mamma som bär familjen på sina axlar osv.
8 kommentarer
Jag har precis börjat läsa boken och gillar den verkligen. Jag tycker Morgan Larsson skriver bra och jag ser fram emot fler böcker.
fast vad som är en dålig/bra/stökig/normal klass är ju subjektivt. i den klass jag gick på högstadiet tyckte nog de flesta att vi hade det väldigt bra (inklusive eleverna) utom dom som blev utsatta för utfrysning och trista kommentarer, men det sågs ju som normalt. det finns alltid, i varje klass, något sådant att beskriva. alltid finns det någon som känner sig utanför(är utanför), blir värsting/ätstörd osv.
Absolut, men i det här fallet är hela klassen utpekad som värstingklass – vilket är ganska vanligt i sådana här uppväxtskildringar. Jag pratar inte om enskilda individer alltså, utan om klassen som helhet.
”Jag tänker bara att ibland måste ju de klasser som liksom bara var, med lärare som var helt normala och duktiga och vanliga, också bli synliga.” Du har en poäng där tycker jag, det verkar som att majoritetens röst är tyst och när den väl försöker grupperar sig blir det något så konstigt som ”verklighetens folk” eller något annat lurigt. Kanske är det så att det bara är undantagen som är intressant att berätta om? Eller är vi alla undantag? Nu vet jag inte riktigt längre.. ;-)
Ja, men det är lite så jag tänker. Ungefär som att de där tysta och duktiga tjejerna inte riktigt får uppmärksamhet. Och det blir liksom signaler om att man inte syns om man bara är. Jag tycker om Johanna L:s ungdomsböcker av den anledningen. Där är det ofta helt vanliga ungdomar som skildras. Normalduktiga i skolan, normalbråkiga, med normala problem.
Jag var bara tvungen att köpa ett ex av Morgans bok som jag nu läst färdigt. Eftersom jag gick i en parallellklass till Morgan under högstadietiden på Pettersbergsskolan i Trollhättan så trodde jag att jag skulle känna igen mycket. Att det inte är en självbiografi stod helt klart då jag läste om de olika personligheterna och händelserna i skolan mellan årskurs 7-9 jag kan bara konstatera att Morgan har friskt fantiserat och överdrivit.
Å, så mycket trevligare än Flygt. Ger mig mycket mer verklighetskänsla. Kommer att ge den till barnen när det börjar snackas skola/kärlek/snoppar&snippor
Visst, säkerligen en hel del överdrivet och påhittat i boken. Dock, för mig kändes det som en vägvisare till barnet i mig. Är tidig 70-talist själv och det var stor igen-kännings-faktor och det blev en minnenas kavalkad när jag läste boken. Har egna barn som nu förmodligen börjar fundera i liknade tankegångar – och jag inser vikten av att jag inte glömmer hur det var och verkligen finns där för dem!