”Room” – Emma Donoghue

Att jag föredrar mina romaner med en rejäl skopa mörker är vida känt. Ändå måste jag erkänna att det instinktivt knöt sig i magtrakten när jag läste premisserna för Emma Donoghues uppmärksammade och Bookerprisnominerade ”Room”. Den handlar om Ma och femårige Jack, som är inlåsta i Room, ett ljudisolerat trädgårdsskjul med säng, toa, garderob, kök och TV. Man kan riktigt se kvällstidningsrubrikerna om ”THE DUNGEON OF HORROR”. De hålls fångna av Old Nick, en närmast Josef Fritzl-liknande man som för sju år sedan kidnappade Ma, på den tiden hon inte var Ma utan en rätt vanlig ung studentska på väg till campus, och därefter har utnyttjat henne sexuellt i princip varje kväll. Det är också han som är pappa till Jack. Jack som – det bör sägas på en gång – är förskonad (men inte omedveten om) övergreppen är alltså född i Room och känner inte till att det finns en värld utanför väggarna; allt som inte ryms i Room refererar han till som ”på TV”. Ja, ni hör ju hur det låter. Det borde vara outhärdligt till och med för en sådan depriverad varelse som yours truly. Fiktionernas slöjor är barmhärtiga: jag kan stå ut med mycket inom ramarna för det fiktiva förutsatt att det inte tangerar det snaskiga och sensationalistiska. Ändå: vid instängda barn och mödrar och Fritzlvibbar drar jag min gräns.

Vilken tur, då, att ”Room” är allt annat än det man kan frukta. Tack vare det unika perspektivet – berättare är Jack vars vokabulär och världsbild får prägla hela berättelsen – går det att ta till sig det ohyggliga. Faktum är att ”Room”, trots den avgrundsdjupa misär som vilar i grunden, är en riktigt upplyftande och, med jämna mellanrum, rolig bok.

Skeptisk bokhoraläsare: ROLIG och Fritzlvibbar i samma andetag? På riktigt?
Jag: På riktigt.

Att hitta Jacks röst kan inte ha varit enkelt. Att sedan få den rösten att kännas konsekvent och äkta måste ha varit ännu svårare. Det tar ett tag innan man som läsare blir införstådd med Jacks vokabulär (”have some” = amma, ”on TV” = allt som inte sker i Room. Och så vidare) men när man väl knäckt Jackkoden blir ”Room” unik och ögonöppnande läsning. Jag blir fruktansvärt tagen av järnstyrkan i relationen mellan Ma och Jack, fascineras av hur de genom dagliga, smått ritualistiska rutiner och – framför allt – den enorma närheten och kärleken till varandra lyckas skapa en dräglig tillvaro i det otänkbara. Som skildring av det okrossbara bandet mellan förälder och barn är ”Room” lysande. För mig, som hyllar det nära föräldraskapet och just nu saknar mina ungar något vanvettigt (träffar dem bara ett par timmar per dag till vardags, vilket inte ens kan börja med att fylla hålet i mammahjärtat), blir skildringen av Jacks och Mas relation trots de vedervärdiga förutsättningarna en påminnelse om att trygghet, villkorslös kärlek och såväl fysisk som känslomässig närvaro kan överbrygga det mesta, jag är nästan benägen att skriva ”allt”. ”Room” som en ömsint skildring av nära föräldraskap? Nja, så långt ska jag inte sträcka mig men det ÄR fascinerande att tänka på hur det otänkbara normaliseras och till och med accepteras förutsatt att man inte är ensam. Bara ett av många spår att resonera kring i ”Room”.

Samtidigt är det något som skaver under läsningen. Jag kan inte låta bli att känna att Donoghue förskönar, snudd på trivialiserar. Kanske är det just glappet mellan berättarrösten och de fasor och demoner som mamman måste tampas med som är meningen med romanen. Och visst, det är oerhört suggestivt hur Donoghue genom Jacks milt sagt begränsade världsbild låter ana mammans inre kamp. Inte bara det uppenbart traumatiserande (kidnappningen och övergreppen, den ofattbara grymheten i att på medeltidsliknande villkor tvingas föda barn ensam i ett hermetiskt tillslutet rum) utan också tristessen, klaustrofobin, hennes längtan tillbaka till omvärldens vardagligheter. Mat hon handlat själv, smink, en lång, varm dusch, The Verves ”Bittersweet Symphony” och, givetvis, hennes familj som är ovetande om vad som hänt henne. Till skillnad från Jack vet ju hon vad hon missar. När så Ma börjar iscensätta en flyktmetod och i samband med det visar upp hela registret: resignation och revanschlusta, komaliknande depression som bor granne med en ofattbar styrka – då börjar det brännas. Det råder inga tvivel om att Emma Donoghue i Jack skapat en oförglömlig romanfigur. Ändå är det mammans öde, filtrerad genom sonens barmhärtigt ovetande perspektiv, som stannar kvar hos mig.

Jag antar att det finns flera poänger med att arrangera berättarstrukturen så som Donoghue valt att göra. Kanske är den en förutsättning för att romanen över huvud taget skulle bli till. Sedd ur en vuxens perspektiv hade det förmodligen blivit outhärdligt både för författaren och läsaren. Jag motsäger mig själv här märker jag: å ena sidan menar jag att berättarperspektivet och de förskjutningar och humoristiska inslag det medför är nödvändigt för att folk (inklusive jag själv) ska kunna ta sig an temat. Vi fungerar ju så, vi människor, att vi skjuter bort det fruktansvärda, som en sorts överlevnadsmekanism. Samtidigt: den där viskande rösten som undrar om inte vissa saker bör nämnas vid sina rätta namn, oavsett hur ohyggligt det blir. Kanske hade en lösning varit att varva Jacks och Mas perspektiv? Eller så är det jag som går för långt i min sympati för mamman.

Märkligt är det i alla fall: som mor hade jag räknat med att det skulle vara Jacks öde som trasade sönder hjärtat på mig. Istället är det alltså mamman som berör mest. Kanske därför att Jack i egenskap av berättare ges en makt som Ma inte har? Ja, ni ser. Vi är tillbaka till berättartekniska problem igen. Samtidigt är det just den här ambivalensen som får mig att vilja läsa om ”Room” endast veckor efter att ha vänt sista sidan. Om det är som jag misstänker – att Donoghue med flit skapat den här friktionen mellan olika medvetandegrader – då rör det sig om något riktigt stort.

Som sagt, redan ett par veckor efter det att jag läst om ”Room” är jag sugen på att läsa om den. Jag känner också, det kanske framgår av min ambivalens, ett stort uppdämt behov av att prata om boken, se hur andra läsare reagerat. En bok som väcker känslor, alltså.